Som ni vet var jag på galej igår. Det hade jag förberett mig på länge. Kläder, hår, smycken (makens kläder och skor), tal, möhippa och SKOR har oroat. Igår blev så här:
Lämna landsbygden där vi har älg inpå knuten (se bild) vid halv elva.
Parkera bil vid Brommaplan.
Blixtsmsa en kompis som var stand in på bröllopet då en av de bjudna gästerna tyvärr blev plötsligt sjuk.
11.07 Knacka på hos frisören som ju såklart inte var där eftersom vi sagt 11.30.
11.08 Leta upp fik för att fördriva tid och förhindra frostskador.
Köpa kaffe och ojäst bulle samt inmundiga detta innan 11.25.
11.30 Min kompis från förr (mellanstadiet) är en av stans bästa frisörer. Hon skulle fixa mitt hår och sminka mig. Jag hade med ALLT i sminkväg som jag äger. Det kanske låter mycket men allt ryms i en högst ordinär necessär (som då inte ens blir sprängfull) Därtill partykläder, skor, presenter, tal på rulle. S började med att färga och tona. Vi tog det lugnt. S blev hungrig och darrig…behövde lunch. Då frågade hon när jag måste vara på plats på Operaterrassen…..?
-14. Sa jag lite släpigt.
-WHAT????? Hur ska vi hinna?
-Gulp. Med emfas.
-Jag kan jobba snabbt, vi får ösa på! sa S, varpå hon satte mig i ”hårbastun” och jag sminkade mig i 50 graders värme samtidigt som jag kände hur pulsen steg. Jag förbannade mig själv som inte sett till att ha mer marginal. Det skulle inte funka att ta tuben nu ifrån S:t Eriksplan insåg jag….jisses.
S klippte, stylade och jag fixade mig så gott jag kunde.
13.27 klart! Nu jävlar liksom.
Jag kom till Operaterrassen ganska precis klockan två. Jag bytte skor och festen var ett faktum. Vinglande på minst 10cm höga klackar och iklädd hellång för att inte säga släpande slimmad klänning tog jag mig upp två tappor med stöd av maken. Champagne och mingel.
Det var en viss fördröjning….men jag stod rakryggad i mina plågsamma skor och kände hur tårna domnade av. Men vad fasiken, jag kände mig strålande fin. Och fick höra det också (av några jag känner, det var liksom inte stående ovationer så som kring bruden men ändå!!!). Hur som helst, vigseln gick av stapeln och sedan skulle middagen serveras vid 18. Dvs en ganska lång stund senare. Den tiden hade jag fått höra skulle fyllas med en guidning på kungliga operan. Fantastiskt (i lågskor)!
Guiden var snabb som en vessla (han var dansare tydligen) och försvann uppför trapporna, jag hade tänkt byta skor inför detta men hann inte med. Gästerna försökte följa operaguiden och jag skojar inte när jag säger att jag tror att vi tog oss fem trappor upp i rasande fart. Jag började fnissa lite, jag misstänkte att detta var brudens hämnd på mig för mina ansträngningar på möhippan….att hon tänkte att vi skulle skickas iväg på irrfärder bland operans tusen (ja det stämmer) rum medan hon lugnt satt i bekväm fåtölj och sipprade champagne….
När vi nått högst upp visade det sig att vi faktiskt gått fel. Guiden var på en helt annan plats och vi fick retirera och landade i en danssal med sluttande golv. Där fick vi veta en massa saker om huset, dansarnas vardag och slutligen inta fem olika positioner, göra lite balettövningar och känna oss som elefanter. Jag tog av skorna trots att jag var rädd att aldrig få på dem igen.
Efter att turen var avslutad lite mer väntan och mer champagne. Jag började på allvar oroa mig för att inte härda ut till dansen. Jag älskar ju att dansa och det var en känd DJ (fast eg mer känd för att vara musikkritiker än kanske att DJ:a?) så jag hade tänkt vara mitt på golvet fram på småtimmarna.
Middagen avlöpte väl, det var roliga tal (tur, jag var lite orolig att det skulle vara fint och artigt. Då hade jag sett ut som en galen småbarnsmorsa från en knivförort) och sist ut var jag. Så nervös och på darrande ben, balanserandes i de skyhöga klackarna rev jag av mitt tal. Smärtan var dödande.
Kort efter att taffeln var bruten stack jag ned i garderoben och bytte till vinterkängor. Då blev klänningen på tok för lång och jag fick lyfta den med ena handen för att inte snurra in mig i den och ramla omkull. Av den anledningen var jag ganska lite på dansgolvet. Det var rent ut sagt farligt.
Idag läste jag Ebbas blogg, Ebba om klackar hon hade sagt att hon skulle skriva om höga jävla klackar, det kom upp på möhippan. Och hon har nu lovat sina fötter att 7,5 cm är det mesta de ska behöva stå ut med. Jag vill också skriva under på det efter 8-9 timmar i mina svarta Tigerskor meeeen…..skorna var ju så fina och NU kanske jag äntligen gått in dem?
Vi får väl se, jag har liksom aldrig varit en klacktjej, jag är av den uppfattningen att kläder och skor ska vara bekväma, så att man SER bekväm ut och där har ju E en poäng, det är något av förtryck över att kvinnor inte ska kunna springa eller överhuvudtaget röra sig obehindrat för att se riktigt snygga ut, för jag TYCKER att det är snyggt, om det ser bekvämt ut!
Jag skrev om klackskor förut, det kan ni läsa här Kungliga fötter
