Igår köpte jag en inredningstidning. Jag har egentligen slutat med det för jag tycker de alla ser likadana ut på insidan. Det är för övrigt samma bilder som på Instagram och i de stora inredningsbloggarna. Den här tidningen såg lite annorlunda ut på något sätt och därför avvek jag från min stig av antiköpning. Jag kan erkänna att jag aldrig LÄSER dessa tidningar, jag bara tittar. Men den här gången sögs jag in lite i de olika texterna. Det övergripande temat var lyx men bilderna som en viss fotograf hade tagit andades inte det jag vanligtvis förknippar med lyx nämligen flärd utan de var totalt obegripliga för mig. Därför började jag läsa, först chefredaktörens ord och sedan vidare. Tesen var att vi rör oss bort från att äga dyra och eftertraktansvärda saker mot att äga saker som andas känsla eller att hyra detsamma. Ett annat spår var att vi hellre upplever saker än konsumerar för att uppfylla oss själva. Och DET gillar jag.
I fredags tog vi emot en utbytesstudent. Jag hade planerat att åka med henne och ena dottern till Vaxholm för att fika och se på skärgården, därefter Wasamuseet och sist en promenad genom gamla stan. Det var fel tänkt. För isen ligger i skärgården och vi kunde visserligen ha kommit till Vaxholm men ej hem. Wasamuseet var såklart med på listan av saker som de skulle göra med skolan. Likaså gamla stan. SÅKLART!
Därför fick jag tänka om, snabbt. Jag frågade runt på FB och fick tipset Artipelag. Utmärkt tänkte jag, där har jag aldrig varit själv och då får vi med en gnutta skärgård. Vidare tänkte jag att en fika på det nya caféet i närheten med en semla skulle passa. Men något mer måste man väl se? Något hurtfriskt? Hurtfriskt? Jag skrev historiskt!!!! Jävla autocorrect! Jag kom att tänka på Drottningholmsteatern, den fyller ju 250 år i år och vi bor ett stenkast bort. Jag ringde och nej, det var stängt för säsongen. Eller, nääääää, vi har en privat visning på lördag, vill ni komma innan? Pris? 1000kr. JA TACK!
Vi guidades runt av en ung man som tog detta på stort allvar. Jag var mycket imponerad och stelfrusen när jag kom ut. fyra grader var det och vår franska gäst var röd om nosen efteråt. Hon verkade nöjd. Mer nöjd än vår förra parisiska ändå som efter att ha blivit körd till Stallarholmen för att glo på runstenar och diverse ”högar” utbrast: At this time in France we built castles. Crash and burn liksom. Min man garvar fortfarande åt detta, även barnen säkert.
Ett återkommande tema under de historiska och kulturella inslagen i mitt liv de senaste veckorna har varit att Sverige var så fattigt. På operan byggdes inte scenens lutande golv om för pengar var svårfunna. Samma sak på Drottningholm, man byggde allt i trä och gips. Men det var viktigt att det SÅG dyrt och lyxigt ut. Boxarna på teatern var inte vända mot scen utan ifrån. Så att pöbeln skulle kunna beundra rikemansfolkets kläder och frisyrer. Show off in absurdum.
Människan verkar helt besatt av att visa upp det den har (eller önskar att den hade) och där går något förlorat för mig. Jag är inte imponerad av dyra saker för sakens skull utan uppskattar just det som de skrev om i den där inredningstidningen, jag uppskattar omsorgen om detaljerna. Och det handlar om precis alla detaljer. Hellre en klocka livet ut (som min fars studentklocka som vi renoverar med jämna mellanrum) än att köpa en blingande ny varje år och att baka sitt eget bröd. Just det där med att baka har en extra sorts lyx inbyggd i sig, tiden. Den jag saknar och framförallt kommer sakna framöver. Bristen på vilken får mig att ligga sömnlös på nätterna och undra över meningen med livet….
Jag vaknade tidigast imorse, kollade på telefonen och såg detta:
Någon tår letade sig fram. Jag snusade lite på min yngste son som pressat mig långt ut på ena sängkanten. Tänk. Tiden är så kort. Jag vill att den stannar just nu.
