Jag skulle beskriva mig som snäll, diplomatisk och ärlig. Tyvärr en aning konflikträdd vilket ibland gör att jag tar en del skit och sedan blir arg i min ensamhet. Idag stod jag upp för mig själv, förmodligen på grund av att jag inte var ensam när attacken kom. Jag höll stilen, skrek inte rakt ut, var inte otrevlig (om än kort i tonen) och skötte mig bra (i mitt tycke jämfört med hur det lät efter att vederbörande avlägsnat sig. Detta intygades av den som var med mig i situationen i fråga).
Däremot är jag långsint. Så ofräscht va?!? Men så är det, jag kan inte ljuga. Jag är inte hämndlysten men jag har en väldig lust till att jämna ut ställningen. Nu står det 0-1 . Att vara ful i mun, otrevlig, ogin och bufflig funkar asdåligt med mig (om man inte är en patient för då kan man bete sig hur man vill egentligen, det bekommer mig inte, eller såklart jag noterar att folk är dumma men är man på jobbet får man liksom räkna med att patienter inte är helt stabila, det är normalt. Är man hotfull eller ljuger om mig polisanmäler jag. Svårare än så är det inte.)
Nu känns det lite bättre, jag har lugnat mig och fredagskänslan infinner sig så fort barnen och maken är hemma. Då ska jag garva åt detta, gapflabba faktiskt och vad roligt det ska bli framöver!!;)
Ha en fantastisk helg! Krama era kära, var vänliga mot folk ni möter på er väg genom livet så ska ni se att ALLT blir mycket trevligare!
Kram