Jag ringde min farbror förra fredagen. Jag ville höra om han hade lust att åka skidor med mig på söndagen. Ja, det ville han. När, var, hur? Frågade han
My place, klockan elva, ta med all valla! Svarade jag.
Klockan elva kom han. Påklädd och laddad till tänderna med valla. Han hade en hel portfölj faktiskt. Och en midjeväska. Jag hade redan i veckan fått delar av hans stash, ändå fanns där vallor i alla tänkbara färger och former. Både för utförs- och längdåkning (jag visste inte ens att man vallade utför…). Vi satte oss i bilen och åkte till spåret. Solen sken och det blåste en aning.
När vi kom fram skulle vi snabbvalla och sen ge oss ut. Jag är ganska stressigt lagd och har ingen aning om hur man vallar. Jag tänkte att man kletade på lite fästvalla och sen var det bra. Lennart förklarade att riktigt så enkelt var det inte. Han öppnade den blå väskan och tar fram en helt ny valla som passar för före i 0-2 minusgrader. Den är ljust lavendelblå. Jag minns att jag brukade älska att titta på hans vallor när jag var liten. Så många färger, så många fina runda burkar och härliga konsistenser. Och så den där obeskrivbara doften…vad ÄR det det luktar egentligen om valla?
Han tar mina skidor, förklarar att man för bästa resultat måste mäta, det var något om papper som man skulle stå på med mera men jag kan inte lyssna. Jag har klätt mig för tunt, det är minus fyra grader samt ganska kraftig blåst. Svinkallt helt enkelt. Jag försöker skynda på honom. Det ska man inte göra med farbror Lennart. Han är inte så stresstålig. Jag försöker rationalisera och greppar klotsen som man ska klena ut vallan med. Jag tar några kraftfulla tag och tycker det blir finemang. Jag fick backning på det ganska omgående. Det ska vara slätt…hm. Jag tar nya tag, det är slitsamt. Jag känner redan av mjölksyran, och lillfingrarna verkar frysa till.
Till slut är vi klara och går mot spåren. Solen skiner och det är fantastiskt vackert. Det är första gången i detta spår för honom. Jag känner mig dock väldigt hemma. Vi kommer överens om att ta det långsamt. Lennart hade inte åkt på längden senaste tre åren. Jag hade ju inte åkt på sex år med undantag för den ödesdigra gången för två veckor sedan. Då jag stöp på svanskotan tre gånger och har fortfarande ont när jag sitter… Vi är nog ganska jämspelta tänker jag.
Jag tar täten. Lennart följer på någon meters avstånd. Det är bra glid men sämre fäste. Detta är mitt fel. Jag stressade honom.
Det viner i spåret. Uppförsbackarna är tunga och vi stannar för att pusta ut efter en stund. Vi konstaterar att detta är ett lämpligt tempo och att vi ginar där det är möjligt så att vi inte knäcker oss fullständigt.
Jag känner mig lite jagad av honom, jag skäms för att jag är så otränad. Men är tacksam för att jag ändå orkar med att staka så mycket. Det är bra ryggträning.
Vi gör ett stopp till och småpratar lite. Det är vidunderligt vackert på golfbanan. Snön har drivit över vidderna och gjort fina mönster. Vi har båda lämnat kamerorna hemma. Det var synd. Men den extra vikten hade nog knäckt mig!
När vi klarat av kanske 4-5 km går vi ur spår. Vi skidar så långt det går och tar sedan av oss utrustningen.
Vi småpratar om förr, när han lärde mig och brorsan åka skidor i Storlien för 35 år sedan. Den gången blev han magsjuk och vi fick lära oss själva mestadels. Vi talade om när vi åkte längdsidor i Täby ihop och fick varm saft med honung i. Det var tider det!
Han berättar att min farmor var en duktig skidåkare, hon till och med tävlade. Vann klubbmästerskap i Borås bland annat när hon var i trettioårsåldern. Hon kom från Dalarna och brukade skida till skolan om vintern. Lång väg i mörker, varje dag. Jag blir lite darrig bara av att tänka på det. Hon var senig och stark min farmor. Envis och rolig på ett lite elakt sätt. Ganska kul faktiskt men också ganska besvärlig att ha med att göra. Hon lärde mig sy och spara på saker. Jag saknar henne då och då. Hade velat att hon fick se alla mina barn. Hon dog strax innan hon fyllde 90 och hann bara träffa de två äldsta tjejerna.
I bilen på väg hem börjar vi planera framåt. Nästa år vill vi åka till alperna igen. Altenmarkt. Han ska dit om några dagar för att åka slalom. Jag är väldigt avundsjuk. Jag skulle gärna åkt söderut just nu. Men vi gör det nästa år, med min lilla familj, off season, det blir billigare så. Tjejerna får jag åka med i Sverige några dagar som kompensation. De åker så mycket ändå med sin pappa. Nu är det killarnas tur att lära sig. Lennart lovar barnpassa. Vi kan alla dela på ansvaret. Vi bestämmer att övertala min pappa att haka på.
Det känns skönt att ha en långsiktig plan ibland, något att se fram emot. livet börjar se lite ljusare ut!
Just precis nu är hälften av stora, hela lilla familjen utom jag sjuka i influensan. Vi hoppas tillfriskna i helgen, då ska vi se på skidsport. Jag fick frukost på sängen idag. Det är minsann inte vanligt…han har säkert en plan med detta. Trevligt var det iallafall.
Nu när kaoset brutit ut och jag plockat klart i köket börjar han göra chips????
Trevlig fredag!
