På en millisekund kan ens liv förändras. Plötsligt kan man råka stå i fel incheckningsdisk på en flygplats, sitta på fel båt eller stå vid fel järnvägsövergång. Att möta kaos på nära håll gör saker med en, man kan aldrig veta hur man reagerar. Det kan också vara så att man reagerar olika vid olika tillfällen. Allt beror på hur man är funtad och i viss mån hur man tränats. Jag för min del gillar inte att behöva hantera livsfarliga situationer eller stor stress. Det gör väl ingen kanske eller en del människor söker sig till spänning och blir typ akutläkare. Jag kan erkänna att jag finner det väldigt lockande ibland men jag tror inte att jag skulle orka i längden. Jag vill ha ett kontor. Med sjöutsikt.
Jag har varit med om några väldigt jobbiga och stressiga händelser. En gång var en liten död flicka inblandad. Den bilden sitter fast i mitt bakhuvud men det går längre och längre mellan gångerna då en plockas fram. Jag grät ordentligt när jag kom hem efter skolan den gången men sedan var det liksom bra. Tyvärr tycker jag att jag fått mer och mer livlig fantasi. Jag försöker undvika att få för närgångna beskrivningar av saker som hänt. De framträder tydligt för mig och då mår jag riktigt illa.
Idag hände en fruktansvärd sak min man. Han blev åskådare. Därtill tvingades han hantera situationen. Han gjorde enligt vad jag kan bedöma allt rätt i stunden men det hela kom över honom när allt var avslutat. Nu sover han gott hopkrupen med lilla T. Det suger en oerhörd kraft ur någon att vara vittne till och eller behöva hantera svåra saker men jag tror verkligen inte på att prata för mycket om det. Jag har hört att vissa som går med i föreningar som har ett trauma gemensamt inte mår bättre på sikt än de som har min approach. Därför sade jag till maken att försöka glömma. Tänk klart nu och sedan ska du göra allt för att undvika att tänka på detta. Så gör jag och det funkar praxis utmärkt. Detta betyder inte att jag är okänslig, tvärt om. Jag är extremt känslig och blir så otroligt förtvivlad över saker som händer men så kan man ju inte hålla på. Hela dagen igår såg jag på rapporteringen från Bryssel, idag är jag klar med det. Jag hoppas att de tar den siste bombaren levande och att de spräcker det förmodade jihadistiska nätverket snabbt och att alla fattar vad som måste göras i världen. Vi måste ge kvinnor utbildning, det är min käpphäst. Och så måste vi befria oss från irrläror. Vill man göra något på egen hand kan man bjuda hem en person som verkar behöva en stabil vän på middag, gärna någon som lever utanför det svenska samhället för när det gäller fanatism så föds den ur desperation. Samma som man ser på Västbanken. I en situation där man känner sig inlåst utan möjlighet att påverka sin framtid där gror terrorn och kriminaliteten.
Jag ska se något tramsig på tvn ikväll och väcka maken. Vi får se på ett par som bygger hus där allt bli bra i slutet…Sen ska jag leta upp min bok av Amos Os, att bota en fanatiker. Vet ni att den aldrig översatts till arabiska? Det ska en svensk kille nära på, det är ett bra steg framåt tror jag. Kärlek och humor, fanatiker saknar humor.