Jag träffade min äldsta dotter idag. Hon kom och hälsade på efter jobbet och ville berätta allt om sin resa. Jag lyssnade, tittade på bilderna, smakade på macaronsen och levde mig in. När klockan var slagen för de små skjutsade jag hem henne och tog med lillmonstret för att söva henne medelst bil. Vi tittade på den bedårande solnedgången när vi for över Nockebybron och dottern sade:
-Uppskattar man naturen mer när man blir äldre? (Hon betraktar sig som äldre nu vilket jag finner lite rörande då hon fyller blott 19 i augusti. Man undrar hur gammal hon tycker jag är…). Men hon är en gammal själ (med meningen klok) i en ung kropp.
-Nja, svarade jag. Jag gillade nog inte solnedgångar så värst förrän ganska nyligen. Det är nog mer att man blir utsatt för det, som via Instagram….Svammel, svammel, svammel. För jag vet massor med gamlingar som inte bryr sig ett skit om natur, som vill ha stadspuls och nada mas.
Tylla somnade sött efter 20 minuter i bilen. Puh, tänkte jag, det blir en lugn kväll. Avgjort ett stort misstag att glädjas åt något i förväg, det slog tillbaka hårt. Gallskrek så fort vi kom in och behövde läggas av maken. Nu sitter jag här och funderar över livet….hur ska allt bli? Kommer vi orka bo utan möblemang till stora flytten? Ska jag få sova mer än fem timmar inatt? Stora frågor. Mitt i allt detta känner jag en plötslig lust att skriva resereportage…..Varifrån kommer allt undrar jag då?
Nu i midnattsoljans sken sitter jag och maken sida vid sida utan att tala. Han kollar valutamarknaden och drömmer om att tjäna storkovan (det blir lätt så när man är statsanställd) jag vill arbeta ideellt (typ) eller skriva….eller odla äpplen eller, just det resa och skriva om det för andra…Shit alltså, livet är för kort.
Jag funderade idag på att jag skulle vilja ”skugga” en industriarbetare en dag, se hur deras tillvaro är. Stå vid löpande bandet och praktisera LEAN i sin renaste form. Vad gör de sen? Slappar på soffan framför tvn, bokar all inclusive till Egypten (som jag själv för övrigt inte har råd med eller vågar ta mig iväg på). Jag vill veta hur andra tar sig genom livet och blir nöjda.
Jag är nöjd, jag vill ha mer. Jag vill ha ALLT, NUUUUUU!
Det är så konstigt det där med att vara nöjd… Innan jag blev sjuk var jag aldrig nöjd, fast jag hade det så bra. Sen i och med sjukdomen saknar jag både fysiska, psykiska och ekonomiska tillgångar. Men nu känner jag mig nöjd med mitt liv. Så dubbelt.
Inte så att jag är nöjd med att vara sjuk. Verkligen inte. Men jag har accepterat att det är som det är. Och den här påtvingade time outen från mitt stressiga arbetsliv har varit bra för mig.
Men det ÄR viktigt att sova. Bara en påminnelse om något du redan vet…. Checka ut från någon del av ditt hektiska liv om så bara för en stund och gör ingenting. Eller skriv! Men ta hand om dig själv så du orkar ta hand om dina barn. Det är viktigt! Kram på dig!
Jag skriver och skriver…
Kram tillbaka!
Anna
Jag drömde tidigare om Egypten, men aldrig mer… 5 av 7 dagar instängda i ett litet hotellrum med magsjuka. Poolutsikten vid barnhörnan påminde oss ständigt om vad vi missade och maten, den hemska maten!! Fett med socker och vitt mjöl. Blä! Läste Lars Lindströms skräckupplevelse http://www.expressen.se/kronikorer/lars-lindstrom/all-inclusive-hotell-ar-en-mork-era-i-mansklighetens-historia/ och håller helt med! Annars är jag med dig! När får man sova???
Hej Marie!
Jag läste också det på Expressen. Har alltid hatat AI av just den anledningen, förfärlig mat och all alkohol! Jag har varit med om att få passa andras ungar i poolen pga att föräldrarna är packade och ligger på beachen och steker sig….Helt galet! Borde förbjudas! Jag minns din resa, fy sjutton vad trist det var för er!
Kram
A