Heeeej på er! Jag har varit uppslukad av mitt fantastiska liv ett tag. Jag riktigt frossar i det och mitt arbete nu. Älskar man inte bara det? Att känna sig karriärig och härlig!
Men vad vill ni veta? Ska jag börja med jobbet? Åh, jag har varit liiiite orolig för att vara den som tar emot de som kommer med ambulans till sjukhuset, ni vet den där känslan när man känner att någons liv ligger i ens händer och man bara inte vill missa någon liten detalj, som att parsonen inte andas eller så. Känner ni igen den känslan? Det är sååååå stressigt faktiskt. Och särskilt om det är lilla jag som ska leda hela arbetet som minst rutinerad och högst i rang. Ni vet DEN känslan av att alla nagelfar en. Meeen jag bestämde mig, jag GÖR det! Just DO it som ni vet. Nike alltså, som man ska uttala ni ke inte NIKE som gudinnan typ.
Å jag fick göra larmgrejen idag, det var urkul faktiskt. Jag vill göra ännu mer av det! kanske jag ska bli en sån akutenmänniska med fläkt i håret och stål i nerverna….det ÄR ju såååååå jag!
Enda problemet med att vara den som går på larm är att man ju inte bara kan göra det, tänk om alla bara håller sig friska liksom? Då blir det ju inget gjort! Eller jag menar, det finns ju en strid ström av folk som inte är så värstans sjuka…men som sitter läääänge och väntar på oss. Dem måste man ju också ta hand om. Det är en svår avvägning att inte dra på sig för många patienter på sin lista. Då blir det öätt stressigt i slutet av arbetsdagen. Men då har man såååååå himla tur om man har en duktig syrra som påpekar allt man glömmer på ett spetsigt sätt, ni vet den när man verkligen fattar att NU har du MISSAT NÅGOT HELT AVGÖRANDE OCH TYP ALLA DÖÖÖÖÖÖÖÖR nu. Fattar ni? DEN känslan. (läs föraktfull och fullkomlig i framtoningen).
Så skönt att vara omgiven av folk som verkligen vet vad doktorn ska göra och framförallt NÄR! Jag verkligen uppskattar det! (läs: Funderade på hemvägen på detta scenario: Milt leende och med mjukaste rösten lägger jag huvudet lite på sned och säger: – Du, jag förstår att du inte mår bra men är det verkligen mig du ska straffa för det?) Jag frågade min rutinerade komis Y om det skulle vara en bra metod? Nja sa hon, du får nog en smäll. Och så kan det ju vara. Så jag tar ett glas champagne i mitt underbara hus istället och ser solen gå ned över Mälaren, jag bara ääääälskar mitt liv och jag är inte alls bitter. (Läs jag vill se blod).
Tjingeliiiing darlings!
Jo, jag kom på ett broderi stort som en pin för ett läkarrocksslag Lotta, Lägg skiten där den hör hemma! Vad tror du?