Jag skriver allt mindre och jobbar desto mer, på oregelbundna tider för tillfället. Det ger en del möjligheter att blogga (pga barn på dagig mm medan jag är ”ledig”) men då vi är mitt i en flytt ägnas all ledig tid åt detta. Jag kämpar på med att hålla humöret uppe, vi bor ju iallafall i drömhuset, även om vi liksom inte lever riktigt än. Men så får jag små impulser att skriva om viktiga saker men när jag väl får en stund över och försöker skriva minns jag inte vad som engagerat mig. Det känns som om jag tuggat om samma sak flera gånger nu… Det jag minns från igår och idag är att jag retat mig på passiviteten hos folk. Passivitet och kraven på rättigheter. Vårt samhälle vaggar in folk i overksamhet. Och precis NU när jag skriver detta strålar den senaste tidens tankar ihop och jag MINNS plötsligt vad jag ville skriva av mig om. Se där!
Jo, jag blir galen på folk krav på samhället. Man ska ha rätt till saker hela tiden men inte skyldighet att bidra. I vissa fall får man inte bidra för vi har någon vrickad syn på att man ska aktas från det. Som att sjukpensionera schizofrena till exempel. Jag läste någon gång att i USA arbetar 75% av denna grupp, i Sverige är det i bästa fall det omvända. Det är liksom lite synd om folk, de ska inte behöva arbeta…..
Jag tycker att det är taskigt rent av att inte låta människor vara nyttiga. Det ger dem ingen känsla av att vara delaktiga.
Sen blev jag arg när jag hörde att så få invandrare gick på SFI. Och så blev jag irriterad över att man gjort en undersökning som visat att de som kan språket lättare får jobb. Ja, men det är väl för fasiken självklart eller? Måste man verkligen studera detta? VA???? Om man kommer till ett land tycker jag att det är en självklarhet att man lär sig det landets språk. Inte minst för sin egen skull, man vill ju vara delaktig i samhället eller? Jag skulle i vilket fall som helst vilja smälta in. When in Rome….
Så visar det sig att sjukskrivningarna ska analyseras. Tydligen medför generösare regler att det blir fler sjukdagar i befolkningen…NÄHÄ!!!?? Kan det verkligen vara möjligt? Och så är det ju en gammal sanning att ju generösare A-kassa desto färre söker nytt jobb…NÄHÄ!!??! Va? Utnyttjar folk systemet? Jag fattar INGENTING! Är vi på allvar så ängsliga att vi inte kan kalla saker vid sitt rätta namn? Man undrar ju vad som skulle hända om det infördes fler karensdagar…eller om man kanske inte fick betalt om man inte arbetade. Då skulle nog väldigt många fler plötsligt bli väldigt friska. Och nu menar jag inte folk som verkligen har allvarliga sjukdomar utan de som tar två dagar här och tre dagar där. Fuskar med VAB gör vi också för övrigt…
Sen såg jag stenkastande ungdomar i förort. De log och kastade gatsten på hukande poliser….och så funderar kommunen på att det ska till aktiviteter…sysselsättning….kanske ett café?
Nej, vet ni vad, jag tycker inte man ska bygga några förbannade caféer åt förortskidsen. Jag tycker man ska tvinga dem att studera, åtminstone slutföra skolan så de blir anställningsbara. Om de inte skaffar jobb och istället belastar samhället ska bidragen vara så låga att incitament för att göra det finns. Bidrag är av ondo om det betalas ut under en längre tid. Det passiviserar och öppnar upp för andra ljusskygga aktiviteter. Se bara på mig, jag jobbar så mycket att jag inte har tid att skriva dagligen om galen detox eller tystnadsretreats. Var glada för det, jag kan tänka mig att den här bloggen skulle kunna bli helt olidlig om jag fick mer tid för mig själv.
Så, alla politiker, sluta dela ut en massa förbannade bidrag hit och dit. Skärp upp skolsystemet, inga fjantiga arbetsmarknadsåtgärder. Se till att det lönar sig att gå i skolan och jobba istället och kastar du sten eller tuttar eld på bilar, gör processen kort och snabb med dem för en tydlig återkoppling att detta är inte ok. Om kriminalvården ska lyckas med sitt uppdrag måste de unga in fort, inte få en dom efter ett år och på den tiden kunna göra mer kriminell karriär. Nolltolerans och sen utbildning bakom lås och bom. Hårda bandage helt enkelt.
Cafén, vem behöver sitta och fika? Jo, jag behöver det fast jag hinner aldrig.