Jag hörde inspirerande saker på radion idag på min väg hem från arbetet. En reporter frågade sig hur piloterna kände inför att tredje man blev drabbad….Ha ha ha ha vilken härlig fråga. När man är läkare eller inför att man ska BLI det får man ständigt frågan: Vad gör att du vill bli läkare? Vad driver dig? Vad har du för mål med detta, vad vill du uträtta? Det är alltid lika svårt att svara på för man vill ju liksom låta lite altruistisk, fin och stor. Svaren man oftast hör från kollegor är att man vill göra skillnad, vill hitta boten på cancer, man vill hjälpa på något sätt. Kanske arbeta för Läkare utan gränser till usel lön och med risk att förlora liv och lem (detta är särskilt uppskattat och vördnadsfullt) och så de som verkligen brinner för mitokondriella sjukdomar som 200 personer i landet har, på sin höjd. ALLA dessa skäl är fina, osjälviska. Att man får hög lön för det (som mest skulle jag tro 100000kr/mån i Landstingetstjänst ungefär, jag vet ju inte riktigt men ungefär så). En pilot på SAS tjänar detsamma, reser gratis, får traktamente och glasögon betalt…å jag vet, det är de som har högst lön. De som har LÄGST lön har högre än en läkare och har halva utbildningstiden. Meeeeen så är det, alla tjänar olika. Men kan ni se framför er intervjun när de väljer ut folk?
Intervjubaserad antagning till pilotutbildningen typ…
SAS: – Å hej Anna, vad roligt att du vill bli pilot, vad har du för mål med det?
Jag (i ett tidigare liv): -Åh, jag känner så starkt för att flytta folk. Det är verkligen en barndomsdröm.
SAS: -Jag förstår, ett kall alltså?
Jag: -Ja precis sedan jag för första gången såg ett vitt streck i himlen när jag låg i vagnen jag färdades i kände jag att det är så himla JAG. Att köra folk från Arlanda till Phuket. Tänk, att få hjälpa till i den transitionen. Från vardag till himmelriket liksom.
SAS: Finns det något annat kring detta som engagerar dig?
Jag: -Alltså jag älskar att se världen också, gärna ovanifrån, och bo på fina hotell. Köpa taxfree är också ett stort intresse. Jag gillar sprit. Och smink.
SAS: -Något mer som driver dig?
Jag: -Jag har ju sex barn så ostörda kvällar i NY har ju en viss lockelse, och att arbeta väldigt få dagar per vecka och som sagt, köpa gratis smink kan ju inte nog värderas, och klockor. För Ray-Bans ingår väl?
SAS: -Ja det är ju ganska bra avtal för piloter och glasögon får man bidrag för, men det har hårdnat betydligt. Löneläget är något bättre ingångslön än för en underläkare.
Jag: Läkare hu, statushungriga är vad de är, tjänar pengar på folks lidande och avlönas av den snuskiga läkemedelsindustrin. Otäcka! Brrrrr jag får rysningar.
SAS: -Men hur känner du inför att flyga lastflygplan till Kenya?
Jag: – Kenya? Var ligger det? Men…finns det taxfree där? Flyger man höns eller?
SAS: -Ja man kan ju få flyga lite vad som helst…..så bara personflyg till chartermål är ditt kall?
Jag: Jag skulle ju kunna tänka mig stridspilot också, men helst i närområdet då…
SAS: Ja men då får vi tacka för visat intresse, vi hör av oss!
Jag ska inte vara dryg nu men jag har hört av en kompis vars far är pilot att det är som att köra buss typ. Bara det att det finns en autopilot….och en person till som styr åt dig så länge allt går enligt plan. Och så får man uppassning…och så tycker ALLA att man är asläcker (detta tycker alltså inte den här personen utan jag lägger till allt efter att det var som att köra buss). Det roliga är att man frågar sig vad de tänker kring att det drabbar en annan….jag fattar, folk vill flytta på sig snabbt, folk har viktiga möten på andra sidan världen men vi DÖR liksom inte av att inte kunna flyga dygnet runt. Tvärt om faktiskt, det är lite farligt att flyga, man kan få en propp, man kan störta, man kan bli kapad eller drabbas av is på vingarna. HUUUUU nu drog jag igång mina värsta flygskräcksscenarion. Måste arbeta bort dem, min ene son ska snart flyga utan mig. Jag får lägga mig i ett Valiumkoma då. Hatar flyg, hatar flyg, hatar flyg. Men skulle gärna ha blivit pilot alltså. Jag måste ha kontroll, annars är det farligt. Jag jobbar vidare med det.
TJA!