Dag 1
Ååååå såååå häääärligt med semster, vilken avslappning!
Vi landade utan problem i det härliga franska vindistriktet helt enligt plan. Det var tänkt att vi bara skulle ha med fyra av barnen men plötsligt dök min äldsta upp som fått en surpriseresa i födelsedagspresent! Jag blev sååååå lycklig!
Resan gick fantastiskt bra, inga bråk eller skrik och vi var den mest harmoniska familjen på hela planet (helt sant faktiskt, jag är fortfarande i chock!). Jag hade hoppats få en glimt av min bror med tillhörande fantastiska familj på flygplatsen men vi blev omdirigerade så vi aldrig sågs, säkert pga händelserna i Nice igår.
Vi fick väskorna på bandet och jag skickade ut maken för att hämta bilen, det gick inte så bra, den var bokad i mitt namn. Han kom tillbaka och jag började mentalt förbereda mig för en invecklad konversation på franska. Det gick sååååå smidigt, de var så tillmötesgående! (jag hade i stressen av att packa med tre illbattiga barn i flyttkaoset glömt mitt betalkort och körkort hemma. det upptäckte vi i bilen på väg till Arlanda. Då hade jag inte en tanke på att min far bokat hyrbil i mitt namn så paniken dök inte upp förrän efter landning). De påminde glatt maken om den kabinväska han glömt i hyrbilshytten (strax innan de sprängde den). Fransmän sååå serviceminded!
Vi avstod den dyra försäkringen på €29/dag och tar våra chanser…Nu ska ju maken köra så vad kan gå fel? (Redan på parkeringen slog en dotter upp bagageluckan så den slog i skylten som angav parkeringsrutan. Sen fortsatte det i den stilen med uppfläkta dörrar, barnskrik och panikkissning). Färden mot huset gick sååå bra (bara ett varv i första rondellen innan vi kom ut på rätt avfart), solen gick ned över St Emilion och jag visade på fina slott och kända landmärken (fick banka på dottern som satt och lyssnade på svensk podd! WHAT? When in France liksom). Vi nådde huset, det var fullt av mat (rester av brakfesten som brorsan och Co haft innan) och några slattar vin. Vi somnade ovaggade.
Dag 2
Jag vaknade sååååå utvilad, det där mörkret är så extra mörkt i Frankrike. Man sover stentungt (såklart man gör när man får ligga i skarven på sängen och vid pass 03.00 får byta till armésängen där sonen vägrar sova och alltså hamnar under utebelysningen som skulle vara tänd så att ingen vaknade med ett vrålskrik helt desorienterad i beckmörkret).
Jag vaknade inte först, vår ene vän med tillhörande son satt redan i pation. De var utelåsta, jag hade underskattat hur länge jag kunde sova. (från att ha somnat efter ett på natten till att vakna halv åtta av stel kropp). Vi började med att köpa croissanter och baguetter i närmaste stad, mala kaffe och sedan koka det. Sååå skönt att få en lugn start på morgonen. Vi väntade på våra respektive som var sååååå trötta att de behövde vila ut till halv elva. Men ÅH vad värda de var det (jag och den manlige vännen konstaterade kallt att vi tar 99,99% av morgonpassen för att sedan få en till två dagars ”slack” på mor/fars dag och ev födelsedagen och då förväntas njuuuuuta så in i helvette att det räcker för resten av året). Vi passade på att ha utvecklande samtal (läs gnälla på våra respektives totala avsaknad av att förstå våra sömnbehoooov).
Nu sitter vi och vilar ut efter maten, imorgon ska vi bara ta det lugnt, jag ska få sovmorgon har maken lovat. (Jag tror det när jag ser det…).
Nu natti natti från la France!
Såååå härligt att svalka sig i poolen! (Läs, måste duscha i omgångar och badda den varma kroppen och sedan i mycket stillsamt tempo sänka mig i vattnet annars dör jag).