Nu har jag gjort det igen, tagit en femtonåring till London för samkväm och shopping. Två nätter, tre dagar. Ungefär exakt vad min plånbok klarar…eller egentligen på tok för länge för den.
Jag ska inte tråka ut er med vilka butiker vi har bevistat, det är för många och många av dem finns dessutom i Sverige eller på nätet så det är helt onödigt. Priserna är dock lägre, varför det kan vara befogat med en kombinerad nöjes-och shoppingtrip. Hade jag åkt för att handla till mig själv hade jag valt bort allt det som finns att köpa annat än i London men så är jag ju vuxen och har lite andra krav än tonåringar. Ingen skugga faller på dottern som var väl förberedd och visste vad hon ville ha.
Vad var det bästa med denna resa? Det var kort sagt maten och drycken (och att få vara med mitt barn såklart). Första dagen blev lite galen matledes på grund av att vi vi missade frukost, kompenserade med en tidig lunch och avslutade med ”middag” på en trottoarkant i väntan på teatern. Ingen kulinarisk höjdare med andra ord. Dag två däremot innehöll ett besök på en grekisk restaurang och det mina vänner var mat i världsklass (i kategorin affordable). Stället heter Konaki och ligger på Coptic street 5, nära British museum. Gå dit!
Vi tog tre förrätter (grillad halloumi, ost- och spenatfyllda filodegsrullar, tsatziki) och pitabröd. Till varmrätt blev det haricots verts i en tunn tomatsås med sauterade/friterade potatisar till den vegetarianska dottern och till mig kycklingsouvlaki med citronris. Absolut det godaste ris jag någonsin ätit! Till efterrätt valde dottern tre enorma kulor glass och jag den obligatoriska crème brylée. Grekiskt öl (Mythos) och en Cola dracks. Två öl blev det till och med men jag orkade bara en och en halv. Vi pröjsade under 60,60 pund för detta. Ett kap.
Sista dagen åt vi frukost på Pret a manger. Det blev lite blandat, en varm croissant med tomat och ost, en brioche med bacon/omelett, två skålar färsk frukt, en apelsinjuice, en morotsjuice, två latte och en mandelcroissant. För detta gav vi 22 pund. Den oerhört trista frukosten på hotellet gick på 12 pund per person och om vi ätit utan att gå via receptionen hade det gått loss på 17! Rena rånet och ffa helt utan finess.
Efter sista dagens tour på insidan av Oxford streets affärskedjor och det var dags för hemfärd drog vi oss mot hotellet, helt slut i kroppar och själar. Vi slank in till utomhuscaféet på kyrkans gård. Jag hade spanat in den redan första dagen, det såg så avslappnat ut. Där drack jag årets godaste kaffe. Helt utan krusiduller gjorde den italienske mannen iordning två koppar kaffe och upplyste oss om att vi kunde stanna så länge vi ville trots att han stängde….oooops, vi hade kommit precis tio i fyra, fyra gick gong gongen.
Vi slog oss ned, pratade lite med honom om Italien, kaffe och hur det fungerar att ha ett utomhuskafé på vintern. Det går tydligen lysande, han har värme under parasollet, jag tänkte i min enfald mest på gästerna……
Om man tänker bort att jag aldrig i hela mitt liv vill göra någon mer shoppingresa kan jag ändå känna mig nöjd med dessa tre dagar. Jag fick vara ensam med dottern, vi fick många glada skratt, jag fick sova delvis ostört (även 15-åringar klänger på sin förälder om man delar säng visar det sig), jag fick se en teaterföreställning och jag har hittat två pärlor att i framtiden ta med maken till.
Jag blev också lite dyster. London är en spretig stad, det finns högt och riktigt lågt där. Unga människor med tom blick sitter och tigger på gatorna. Med risk för att vara politiskt inkorrekt noterar jag att dessa tiggare verkar vara infödda britter med allvarliga psykiska problem, inte sällan korsade med beroende, eller så är det bara människor som det gått riktigt illa för. I vårt land ser vi ju mestadels människor från inte så välmående och socialt ansvarstagande länder tigga på gatorna. Är man en del i systemet har man ändå rätt goda möjligheter att få vård, bostad och mat för dagen i Sverige. Så är det inte i England.
Jag såg en kille under trettio sitta på gatan med ett ben som verkade angripet av rosfeber, hade han varit på medicinakuten skulle han ha fått penicillin omgående och lagts in.
En kvinna bakom oss i kön på Primark stank av urin och hade endast en tand. Hon var så vänlig där hon stod och tog hand om sin lilla hund hon bar i en pappåse. Hennes ryggsäck med vidhängande sovsäck vittnade om att hon nog sov på gatan. Hon var i min ålder. Jag fick lust att betala hennes varor men drog mig för det då jag inte ville göra henne obekväm. Men när hon satte sig med sin hund utanför på gatan skickade jag fram dottern för att fråga om vi kunde köpa henne något att äta och dricka.
Hon bad om en kycklingburgare, att dela med hunden. Och en kopp te. Vi gick in på Mc Donalds, köpte burgaren, ett sexpack nuggets (fast jag oroade mig för om frityrsmeten och hundens matsmältning), te och lite äppelpaj. Jag vet, löjligt att ta i extra men jag tänkte att hon kanske behövde just lite extra. Alva gav henne maten och jag kom efter med te och tillbehör. Hon tackade väldigt mycket, jag skämdes men tittade henne i ögonen och sade -Take care. Totalt patetiskt. PATETISKT!
Hela vägen tillbaka till hotellet funderade jag på hur fan vi människor är funtade egentligen och om det verkligen inte går att få bukt med den här misären. Jag fick lust att crowdfunda ett hem/behandlingshem/dagvårdskollektiv för människor i den här sitsen. Där skulle jag kunna organisera vård, utbildning, socialt arbete och ge dessa helt menlösa (i betydelsen utan men) människor lite värdighet, omsorg och respekt, kanske rent av ett arbete!. Som vanligt ser jag bara det illa barnet i dem, det barn som for så väldigt illa som jag inbillar mig. Då dör jag lite och känner att människor är en riktigt misslyckad art. Jag vet, jag låter kvalmig och som en satans världsförbättrare men det tär på mig den här egoismen som gör att vi bara bryr oss om oss själva och hela tiden konsumerar allt som går, jagar något som faktiskt inte finns i prylar. Och jag VET hur galet det blir att skriva det i ett sammanhang när jag åkt för att shoppa i London. Jag vet.
NU har iallafall jag bestämt mig (igen), konsumtion är inte min grej. Jag mår illa av det. Jag köper endast det som behövs, en av varje, inte mer. Går något sönder ersätts det, nada mas!
Det svåra i detta är barnen. De förstår inte att nytt Lego är av ondo. Jag har hela tiden en plan att lära dem det fina i att bygga med det Lego som redan ägs av oss men de vill hela tiden ha NYTT!
Vi besökte Hamleys för att köpa en folkabuss av Lego. Jag hade sett på nätet att den skulle finnas där, den skulle vara flera hundra kronor billigare. Den var som en karneval butiken. Ett shoppingmecka för barn med trollkarlar, Bollywooddansande prinsessor, godisfabrik, lekksaksdemonstrationer och i princip allat ett barn kan önska. I FEM våningar!!!
Jag letade och letade men nej, den gick bara att beställa. Stor besvikelse. Men en sak lärde jag mig av killen i personalen, man ska sortera Lego efter form och inte färg. Det blir mycket lättare att bygga då. Bättre översikt.
Alla beskrivningar har jag sparat så det finns möjligheter att genomföra detta, det enda som krävs är den där gyllene TIDEN!
Oj, vad jag skriver mycket, men så blir det när man fylls av intryck, tankar och ångest över sakernas tillstånd.
För att vända detta till något positivt, och det ska man ju alltid har jag hört, man mår bättre då….Kom ihåg detta när ni ska flyga västerut: Greken på Coptic street, frukost på Pret a manger och gudomligt gott kaffe på Espresso Base (St George´s kyrka, mellan kyrkan och hotellet på Blomsbury Way).
.
Över och ut!