Fantastiske Frank – Lägger ut texten

Hej alla mammas följare! Nu är det min tur att få ordet. Jag har också lite klagomål på hur den här familjen sköts. Eller lite, jag har en hel lista.

Men för att ni ska förstå mig känner jag att jag vill presentera mig. Jag är det första barnet i min mammas andra kull. Jag är kittet kan man säga som håller ihop min far med min mor. Utan mig vet jag inte om han orkat stanna med den där människan.

Jag är ordentlig, uppskattar ordning och reda, tycker om raka linjer, hårt vikta kläder och rutin. Gärna EXAKT samma varje dag om jag får bestämma. Min mamma hävdar att hon gillar ordning och reda men det är en LÖGN. Hon som dessutom gör ett stort nummer utav att vara ÄRLIG! Nu vet ni, hon har ej den kapaciteten, att få ihop skriverier däremot som hon  gärna högläser för oss medan hon skrattar åt sina formuleringar, det är hon fena på.

Så ni kan nog förstå att min tillvaro inte är helt enkel. Att bo men en pappa som inte har någon som helst krav på ordning är kanske ändå det mest ansträngande. Men han är iallafall ärlig. Han gör mig inga illusioner om att det ska vara vikt, städat, rakt i hörnen eller att stolar ska stå inskjutna under bordet. Mamman lever sitt eget kaotiska liv där hon kämpar, visserligen lite mot strömmen, mot sig själv och sin inneboende kreativitet. Hon är en sann plåga.

Jag kan beskriva morgonen. Jag hade blivit lovad att få spela Minecraft på iPaden. Jag hade vikt mina kläder prydligt och lagt på en flyttkartong i föräldrarnas sovrum och knorrat ihop strumporna i en exakt boll och sen somnat i favoritkalsongerna. De med exakt rätt omkrets kring låren så att de inte åker upp när byxor dras på men heller inte spänner kring mitt undre liv. Men så när jag vaknar befinner jag mig i min egen säng!!! Dvs mina kläder ligger inte på 1,75m avstånd från min kropp och jag blir således helt förvirrad.

Vidare beslutar jag mig för att spela på min iPad, jag har just lärt mig att bygga en portal och måste ju självklart fortsätta mitt bygge i den andra världen, då kommer mamman och säger att vi är sena och jag inte får spela förrän jag har klätt mig, ätit frukost och är redo att gå!?!

Hela min värld hotar då att rasa. Jag svarar ändå, OK på detta för att hon ska försvinna. Hon försvann men återkom sju gånger med samma dumma förslag. Jag stretade emot ända tills hon hotade med att jag inte skulle få spela ikväll. När jag var helt klar med alla morgonbestyr satt mamman och de två yngre syskonen redan i bilen. Mamma hojtade till mig att jag inte behövde låsa dörren, bara smälla igen den!?! VA? Man måste väl LÅSA dörren när man går! Jag låste såklart dörren på det korrekta sättet och ställde tillbaka kartongen på samma ställe där den SKA stå, 2,5 cm förskjuten i förhållande till dörrkarmen. Jag hoppas verkligen att jag får spela ikväll. Om inte kan ni ju påminna henne om att hon har LOVAT detta.

Farväl!

 

Ååååååååå, gud vad barn ska krångla jämt! Hur kan det komma sig att jag och min make har fått ett barn som är så fantastiskt petig??? Jag är ju inte petig och maken vet ni ju hur det är med, han skulle kunna leva i tyngdlöshet med sakerna svävande omkring utan att vara det minsta besvärad. Han lever verkligen här och nu den mannen. Men vår förstfödde han har snöat in på att vissa saker ska utföras enligt en viss ritual. Inte allt tack och lov men saker som kläder, leksaker och att knyta skorna med en dubbelknut, det är sånt som han nojjar med. Det har gått så långt att jag köpt en hel uppsättning identiska kalsonger för att han överhuvudtaget ska byta dem. Ibland smygbyter jag på honom när han sover.

Han är känslig för förändringar, det kanske beror på att stackarn fått flytta så mycket? Säkert är det mitt fel iallafall, allt annat är ju det. Men jag har ändå lärt mig att identifiera möjliga stötestenar och jag kryssar fram i vardagen här.

Imorse var det lite extra segt, vi vaknade lite sent pga att jag är utmattad av att ha gått nattjour och lite stressad av att behöva göra det inatt igen utan att ha kunnat sova så mycket. Han vaknnade i sin säng och hans kläder låg kvar i vårt sovrum. Ett tag tänkte jag lägga hans klädknyte i hans säng men jag hindrade mig för jag var rädd att det också skulle vara FEL. Så började han spela det där konstiga spelet jag inte förstår mig på och då försvann han liksom in i sin lilla värld. Jag tjatade och tjatade, gav honom tid och förberedde för de två andra men sen var det liksom DAGS!

Jag tog ut de två små i bilen, gav tydliga direktiv på vad han skulle göra och så satte jag mig i bilen. Han gjorde allt jag bett om och sen satte han sig för att ta på skorna. OMSORGSFULLT och med dubbelknutar….och så ropade jag att han bara kunde stänga dörren, inte behövde låsa, det var bråttom nu…Men nej, han låste, böjde sig och ställde en kartong som ska till återvinningen lite lagom för dörren, rättade till den lite och SEN gick han mycket långsamt på gräset (dvs vid sidan om grusgången vi anlagt för att man inte ska behöva gå i gräset och bli BLÖT av daggen) fram till bilen där han beklagade sig över att ha blivit BLÖT om skorna…..Oj, oj oj vad trött en mamma kan bli.

När jag kom hem efter att ha lämnat av alla tre tänkte jag åka och kasta kartongen och lite annat jox. Då ser jag att Edgars nyckelpigasamling fått ett bo där…..Jag får nog vänja mig vid tanken att det ser lite rörigt ut här hemma några år till. Jag ger upp!

Hej hej!

2 svar på “Fantastiske Frank – Lägger ut texten

  1. Hej Anna, vad flott att ha två barn som beskriver sin vardag livligt och uttrycksfullt. Läsaren sitter praktiskt taget bredvid sonen o kikar på Minecraft på oundgängliga paddan. Vadå klä på sig först bah!

    Fortsätt att förgylla min dag?

    1. Jag ska försöka, jag kämpar för att hålla näsan över vattenlinjen här, men dina kommentarer gör att man orkar lite mer! Ha en bra kväll! Kanske jag ska sluta helt att skriva som mig själv….jag är så satans erbarmlig just nu…
      A

Kommentarer är stängda.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen