Barn, familj, preventivmedel och normer

Nu ni, jag ska skriva om mig som mamma, sexbarnsmamma. Inte explicita detaljer om hur de kommit till, alltså inte sex, det är jag för hämmad för. Men mina tankar kring att skaffa barn, begränsa antalet barn och hur folk reagerar på att jag har just en hel drös med ungar.

Jag har aldrig längtat efter barn, är inte så särskilt barnkär (ni vet så där att jag gullar med andras ungar) men jag brinner för barns rättigheter och mår uppriktigt illa av att höra om alla miljoner barn som far illa världen över. Jag hade nog en tanke om att vara ”normal” och skaffa de obligatoriska två barnen, helst en av varje sort och sen vara nöjd. MEN, sen skaffade några vänner fler barn…och jag har ju lite så där svår att hålla mig så jag fick exmaken till att skaffa ett tredje litet barn. Och var väl ganska nöjd där.

Så skiljde jag mig och träffade en yngre man utan barn…..som inte ville ha barn….vi missförstod varandra kan man säga. Han visade sig emellertid inte svår att få över på ”min” sida när vi stod inför fullbordat faktum. Och har man redan ett barn, ja då behöver ju det barnet ett syskon. Som kom oväntat snabbt. 15 månader senare. Det var ju helt OK eftersom jag var 40 då. Där hade vi tänkt att dra ett streck. Med fet stil. Meeeeen…jag är ingen preventivmedelstjej kan man säga, har dålig koll på menstruationscukeln trots 30 års övning, ogillar att laborera med hormoner (som en äldre kollega tydligt sagt åt mig att det fick jag nog ändra om jag skulle bli doktor!?!) och spiraler och skit…

Jag hoppades på klimakteriet helt ärligt, jag visste att mormor hamnade där tidigt…. och så kom alltså ett sjätte barn. Det visar sig att man liksom skjuter lite på klimakteriet när man varit gravid många gånger. Hur skulle JAG kunna veta DET????

Nåväl, hon var så välkommen lilla T, hon lyser upp förskolepersonalens tillvaro får jag höra dagligen, en frisk och humoristisk fläkt tydligen.

För er som inte har barn kan jag meddela att man efter förlossningen får ett samtal från MVC. De vill höra om de ska skriva ut något preventivmedel. Jag brukar ju tacka nej för jag vet att jag inte klarar att ta dem och spiral….näääää fy, in och grotta i ens allra heligaste. Nej tack liksom på den. Jag är ju lite hämmad som sagt.

Fem gånger har jag fått det där samtalet om p-piller och avböjt. Eller jag har sagt att jag ska fundera på det men egentligen menat: Du har inte med det att göra, ring aldrig mer! Jag har lite svårt med att andra ska föreslå för mig vad jag ska göra….i alla sammanhang. Jag får då lust att göra tvärt emot. Bananas!!!!

Efter barn nummer sex fick jag ocksået samtal, den gången hoppades p-piller frågan över och det blev hard core direkt. Sterilisering? Och DÅ blev jag på allvar förbannad. Tycker någon att det räcker nu? Ja, alla runt omkring mig tycker ju det, och det får de gärna tycka. De ser ju hur jag har det, men att en utomstående ska föreslå att jag ska operera mig i magen för att INTE få FLEEEEEER barn? Där går gränsen. Tänk om jag varit västleastadian???

Man kan väl inte utgå från att sex barn räcker? Då kanske TRE barn räcker lika gott. ( För att ens ”stam” inte ska dö ut/minska i storlek krävs att varje par föder fyra barn. Det har Hans Rosling sagt så det måste stämma. Jag har alltså tillsammans med mina två män bara genererat sex barn, det borde varit åtta…eller är det så att jag räknas ihop med examens nya kvinna som har ett eget barn och då ligger vi fyra vuxna bara ett barn efter…?) Jag sa nja, jag ska tänka på saken men tänkte: Dra åt pipsvängen!

Jag funderade ett tag om det finns något PM för när man går rakt på steriliseringsfrågan. De håller sig ju ganska strikt till sina standardfrågor som t.ex om man röker, dricker, osv. De frågar ju t o m OM dessa frågor mitt i graviditeten som om en fembarnsmamma tillika läkare som aldrig tidigare rökt plötsligt bestämmer sig för: Nej nu är det hög tid att börja röka!

Sen det där med normer. Jag är ju väldigt stolt över mina barn och mörkar inte att jag har dem men jag förvånas ofta över reaktionerna jag får. Det är uteslutande från kvinnor de kommer. Det är saker som: Du som är så fin i kroppen, det skulle man aldrig kunna tro, och hur gammal ÄR du egentligen, du måste börjat tidigt och hur ORKAR DU? Och den sista frågan är väl mest befogad. Svaret är , det gör jag inte. Men det beror sannerligen inte bara på barnen, snarare allt annat. Jag har varit med om middagar som helt tystnat när det framkommit att jag har SEX UNGAR!!!! Och så de obligatoriska frågorna om vi inte har kabeltv osv.

Så här är det: Har man fått ur sig en unge är förtrollningen bruten, det är som i Lost in translation, ”Life as you know it is GONE” och då har fördämningarna rämnat och det är svårt att stoppa. Särskilt om man byter man. Hade maken också kommit dragandes med tre barn skulle kanske saken varit annorlunda men nu var han ju barnlös stackarn och då måste man ju ställa upp…;) Och så gillar jag det där magiska med att vara gravid, känna sparkar och bara vara så där FET! Nej det var ljug, jag hatar att vara gravid, jag får ont överallt numera, är rädd att föda (det har blivit värre för var gång) och jag har dödsångest och oroar mig för att barnet ska vara sjukt. Men jag längtar ändå ständigt efter en liten väldoftande terrorist som ska störa mig på natten och tvinga mig att gå i velourkläder och ynka mig. Jag gillar att få barn helt enkelt. Med detta sagt vill jag inte knäppa alla på näsan som kommenterat att jag ser välbehållen ut och som tycker att jag är cool osv men det är ingen ”biggie” det är bara tre barn mer än normen och jag tycker det värsta var barn nummer ett. Då är man helt vilse och jag klarade det med nöd och näppe kan jag säga, mitt livs värsta år faktiskt, hur mycket man än älskar sitt barn skulle jag aldrig vilja göra om just den resan.

Sen när folk säger åt mig att det ”räcker nu”…..det är ungefär som att säga till mig att jag inte kan simma Vansbrosimmet…….

Alla ni där ute som funderar på fler barn, just do it! Allt man behöver är kärlek till den man skaffar dem med, insikt om att livet blir mycket rörigare men också mycket rikare, pensionen blir lägre, sömnen kortare och kroppen….lite lösare.

Jag har vänner som kämpat för att få barn, ibland skäms jag lite för att jag haft så lätt för det, men så är det i livet, inget är rättvist och jag är otroligt tacksam att jag kunnat få ihop en hockeyfemma med avbytare. Nu går livet ut på att inte få en sjunde….och det är svååååårt när man byter om varje dag så nära förlossningen och ser de där små godingarna varje dag.

Nu ni ska jag se på något på Svtplay, vi HAR tv, vi tittar bara inte så ofta…;)