Ingentinget

img_4065
Solen är full och jag skiner. På väg hem och äntligen har jag hittat mina solbrillor!

Tre dygn sedan sista loggen. Känns som ett halvår. Så blir det när hjärnan är upptagen med annat. I detta fall har det berott på att jag bytt till kirurgi, stått på operationer och varit fortsatt hängig och sjuk. Men på väg hem från arbetet föll bitarna på plats. Det jag samlat på mig under veckan fann sin röda tråd i och med Spanarna. Det var lite blandat, Post Nord, ingenting och urkoppling som gav mig en gnista.

Jag känner ett stort behov av ingenting just nu. Bara vara. Och det är svårt när man hela tiden håller på att lära sig nya saker och rutiner. Jag vill koppla bort mig från nyheterna, vila hjärnan och samtidigt finna någon slags framåtdriv, mening.

I torsdags var vi på Kulturskolan där vi bor för första gången. Det var violin i ett rum, en blåsorkester i en annan och så sonens musikmix i en tredje lokal. Ett sammelsurium av ljud. Jag hade tagit med mig datorn för att skriva men fann liksom inte rätt inspo. Telefonen är ju i tusen bitar så den lockar inte just nu och ffa har jag saknat den gudomliga inspirationen till roligheter. I rummet där jag satt väntade ytterligare fem föräldrar, alla djupt försjunkna i sina telefoner. Då kände jag ett starkt behov av att göra tvärt emot. Jag lade ned allt tekniskt och började skriva ned mina tankar med en blyertspenna på ett vitt papper som låg framme. Det var spridda tankar men ljudet av pennan mot pappret gav mig ro. Jag försökte skriva snyggt och jämnt och med pregnanta meningar. Ljudet lugnade mig lite. Jag kände att jag övade mig i skrivstil lite.

img_4061
Vår utsikt på morgonkvisten. Älskar den!

När jag klottrat klart satt jag och betraktade de övriga och lokalen. Den ovanligt fula och spartanska lokalen som var ganska så trivsam trots detta.

Jag ska jobba på att vara mindre telefonberoende framöver. Vad jag däremot ska öva på är att vara här och nu. För när man går en utbildning lever man lite ”i väntan på” att utbildningen ska ta slut. Det är kanske OK när man inte har småbarn…som det är nu vill jag ju vara med lite och önskar att tiden kunde gå lite långsammare.

Att arbeta nära väldigt sjuka personer ger en ju lite perspektiv, man blir livrädd helt enkelt. Ena dagen ”frisk” andra dagen har man ett slutdatum…..måste vara fullständigt fruktansvärt. Ibland känns det som om sjukhuskläderna man bär är barriären mot sjukdomar. Så är det ju inte men man gör sig hinder och murar så att man ska slippa drabbas av dödsångest själv.

Nu är jag så trött att jag storknar.

img_4067
Mäh! Måste gå till Sandra igen med håret ser jag…
img_4068
Maken badar barnen, jag vill bada maken…länge…under ytan. Gaaaaah! Jag vill ha städhjälp. Det står överst på listan av saker jag ska ordna så fort huset är i ordning och jag har mer än 250kr/h i lön. Annars får jag göra det själv.
img_4066
Enda barnet på förskolan som inte hade med sig ett gosedjur var ju såklart min unge. Men de löste det på ett bra sätt tycker jag!

Vi kanske hörs imorgon…..

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen