Slaget vid Hastings

Jag har en krossad telefon. Min far lånar ut sin. Mycket snällt, han är generös. Båda mina föräldrar är MYCKET generösa.

Jag får telefonen. Den ser oerhört oanvänd ut, dammig rent av. Men jag ska inte bita den hand som föder mig. Jag putsar den. Jag stoppar i mitt simkort. Den är låst. NU blir det oroligt.

Jag säger till maken: -Det här kommer inte funka! (jag som känner min far väl)

– Ring honom, säger maken som tror att man kan ringa utan en telefon (jag är på allvar omgiven av galningar/idioter/svagsinta).

-Du ringer tycker jag, säger jag som är fullkomlig i ALLA lägen! (Ingen ironi alls där).

-Ah, ok, såklart….(maken som skäms nu för han är så korkad). Jag lämnar rummet, jag har noll hopp om att min far ska minnas en kod från ett till två år tillbaka i tiden, han tror på allvar att han varit gift i si så där 25 år…..

-Hej käre svärfar, du, jag står här med telefonen Anna fått låna….du minns inte koden till den? (Maken som är lite försiktig i kontakten och inte vill skrämma sin svärfar så minnet går i baklås. Sånt KAN hända.

-Öh, alltså jag minns inte…kanske jag har koden på kontoret….jag kan kolla imorgon….(min älskade far som älskar teknik).

-Nej, jag menar inte koden till själva telefonen, utan låset, den har du nog hittat på..fyra siffror…..(maken som inser att baklåset är nära)

-Nej, jag har ingen kod men det finns en lapp, jag kan ordna imorgon….(min far i fullständig minnespanik)

-Men jag tror att du kanske kan den…fyra siffror? (Maken som försöker vara så positiv som möjligt utan att tvinga fram något).

-1066, kanske det är…men jag tror jag har koden på jobbet.(Faderen)

-Å, det stämde, tack! (Maken som knappat in koden och nu är såååå glad att få bevisa att jag har fel för en gångs skull;))

-Alltså jag minns inte att jag haft någon kod, men som sagt, jag fixar imorgon. (Fadern som är i minnets fria fall)

-Men det är OK, det var den. (Maken som inte förstått att svärfadern inte fattat att han kunde sin kod och att problemet är avhjälpt).

-Men imorgon kollar jag, hälsa Anna det! (Fritt fall som sagt)

-Sten, du kunde koden, det var 1066, du kan slappna av nu. (Myndighetsmaken träder in).

-Va? Var det den? Å, jag trodde det var den där långa koden på en lapp som är viktig, bla, bla, bal (Min far som antagligen har samma kod till precis allt i hela sin värld och som jag nu avslöjat för ALLA!)

Klick!

-Anna! Han kunde koden, fast han visste inte om det, det var 1066!!! (Stolt make som just bevisat att jag inte ALLTID har rätt)

-Aha, det kunde jag nog gissat, enda årtalet han kan i historien, The battle of Hastings. Han vill nog bli begravd där, älskar Hastings…outgrundligt. Men vad bra, duktigt jobbat! (Sa jag inte alls, jag muttrade surt för att jag inte hade rätt, jag brukar ha det, ALLTID).

Så var det med det, mamma, säg till pappa att byta alla sina koder till ett annat år, 1969 kanske, året ni gifte er…det är 47 år sedan, inte 25….OK?!?

Puss mamma, Fanny, pappa och alla andra som förgyllt min dag idag under det att jag haft pulserande spränghuvudvärk för fjärde dagen i rad. Och tack till A.B som jag jobbat med senaste tiden, du gör mina dagar mycket roligare ska du veta!

Gonattitnatti alla gullepluttifjuttar där ute, ja, jag är hög, hög av att huvudvärken äntligen släppt.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen