Virrig av allt omkring och inom mig hade jag förväxlat dagarna. Jag var en vecka framåt i tiden…hade bett mamma att få äta och sova där på fredagen. Maken skulle ha ”firmafest”. Det slutade med att hela min familj, minus Alva som är i Milano och spelar fotboll, åt middag tillsammans. Högljutt, stimmigt och i vissa fall livsfarligt men aldrig tråkigt.
I slutet av kvällen ringde Alva. Hon var just då på väg hem genom Milano i hög fart sittandes på en resväska i en bil för sex men fylld med fler än jag vågar gissa. De svenska tjejerna ska bo hos sina italienska motspelares familjer. Jag kunde knappt höra henne för min egen familj var som en polsk riksdag och samma ljudvolym rådde i Milanotrafiken. Hon tyckte det var helt ”crazy” men uppenbarligen på ett spännande sätt och jag bad henne ta seden dit hon kom och…”when in Rome”…Detta samma vecka som jag gått handledarkurs för att övningsköra enligt alla regler här hemma….Double standards så det visslar om det.
När jag lade mig efter den intensiva fredagen i mitt barndomshem var jag nöjd. Det verkar som om min farbror slutligen bestämt sig för att inte sälja det gamla huset i Dalarna som var min pappas mormors hus, det där hon bodde utan el och rinnande vatten med nio barn för länge länge sedan. Det är den enda kopplingen bakåt i tiden vi har kvar i min familj och det kändes så sorgligt att den skulle försvinna. En liten bit av mig och min historia hade gått förlorad kändes det som.
Jag och min bror kommer kunna fortsätta åka dit med våra barn och jag har en plan…..jag ska försöka vårda huset på ett värdigt sätt och samtidigt göra det möjligt för oss alla att njuta av det. Vi är många men om Hanna kunde klara att bo där i kylan, mörkret och isoleringen då ska nog vi kunna det också. Jag ser verkligen fram emot midsommar, knätofsar och skidåkning kommande vintrar. Och jag lovar, jag ska inte göra våld på kulturarvet eller husets själv. Det blir INGET SPA-bad på tomten under stjärnhimlen. Vill man bada får man gå till ån med en doppvärmare!