Bekämpa sig

Jag måste säga att jag kände mig rätt tapper idag. Jag ville helst bara dra något gammalt över mig och självdö i sängen pga all förbannad värk men jag skärpte upp mig, bekämpade mig som min mammas väninna Orsolya säger. Jag försökte fega ur först, lade mig ett slag i sängen för att räta ut ryggen. Men det blev inte bättre och ljudet av den slitande snickaren i vardagsrummet stressade mig. Tänk att ligga och ”lata” sig när någon arbetar i mitt hus, inte kosher. Så jag bestämde mig för att göra RÄTT: Jag skulle ut, motionera bort värk och svårmod. Minst 30 minuter, så man blir lätt svettig. Exakt de råd jag ger till i princip alla patienter jag stöter på, utom de med tetraplegi (slå upp det, det är bra för hjärnan). Jag tog en tur mot barnens skola, mot slottet, äppelgenbanken och stallet och vips hade jag gått i drygt 50 minuter och hade inte längre så ont. Jag hade också lyckats komma på en lösning för vårt kommande utebord. Det ska jag fila på lite till innan jag avslöjar.

Jag gav mig av mot stora sjukhuset, där var det en lagom belastning idag, jag läste på varje enskilt tillstånd och kände att jag faktiskt lärde mig något. Jag lärde mig också att lite på mina instinkter och att backa ur när jag känner att det behövs. Mycket bra dag där jag inte bara praktiserade ”learning by shaming”, learning by panicing” utan även ”learning by reading and observant” inte för att jag vet vad som fäster bäst. Panicing kanske….?

Nåväl, alla överlevde även idag, även doktorn. Men jag stod upp hela passet, jag tror att stillasittande på allvar är min värsta fiende. Jag stelnar till och då gör det ont. Jag borde kanske ha ett gåband hemma vid spisen? Vilken satans bra idé för oss utmattade akademikerheltidsarbetande hemmafruar. Gåspis!

Nu ska jag vila hjärnan, koppla ned och bara irritera mig över en enda sak till….kvällspass. det är väldigt jobbigt att inte se sin familj på en hel vecka, hur tänkte man där? Jo, en sak till. Nu har TVÅ barn feber här hemma….hur fan är det möjligt?

Tjing!