Den här texten skulle egentligen ha hetat: Jag har funnit min Nemesis. Men jag ångrade mig i sista stund. Jag har inte ändrat mig egentligen men valde att vara lite mer nyanserad.
Ni som hängt med här på bloggen vet att jag surnade till av en krönika i tidningen Café. Jag gillar inte personangrepp men den här kvinnan gick mig verkligen på nerverna. Jag klarar inte av massa flummiga romantiserande drömmerier om den härligt fria afrikanska kvinnan. Inte när man vet att de allra flesta kvinnor på den kontinenten lider oerhört av sexuellt och annat våld.
P1, Konflikt ska på lördagen 31/1, berätta om kriget mot kvinnan som utspelar sig i Egypten. Ett land många väljer att semestra i. Jag skulle aldrig göra det även om jag är en stor fan av Faraonen Hatshepsut (kvinna) och gärna skulle se hennes tempel och för all del pyramiderna.
Men, de är inte snälla mot kvinnor så jag lägger mina pengar på andra resmål.
Hur som, lyssna på detta om ni kan. Eller om ni orkar för på introt lät det som om det skulle bli en magvändare..
Var var jag…? Jo Magda. Idag såg jag ytterligare en artikel av denna kvinna och efter första raderna blev jag riktigt förbannad. Skitarg faktiskt. Mot slutet började jag faktiskt undra hur det var ställt med kvinnan.
Efter det som utspelats mellan Regina Lund och han Alex S så tänker jag inte ta några kraftord i min mun här, det är aldrig bra att påstå att någon är psykiskt sjuk. Lite osnyggt även om det kan vara sant.
I nämnda krönika tycker hon att vardagskokainisten som just hämtat sina barn på dagis ska ta sitt ansvar för drogkrigens offer i Sydamerika (tror jag). Jag blev mer och mer häpen. Hon återkom om och om igen till detta med att vi har pengar, vi ska skämmas, det är vårt fel osv.
Som i flertalet av de skriverier jag läst av henne. Allt är vårt fel. Även ebolautbrottet verkar vara det!
I artikeln (om ebola) som faktiskt är ganska bra ändå avslutar hon med att säga till de föräldralösa barnen att utbildning är allena saliggörande. Och DÄR håller jag verkligen med. Ska Afrika som helhet resa sig ur sitt mörker så är det just detta som ska till. Ordentlig religionsfri utbildning. Så ett rätt där. Det var väldigt rörande hur hon beskrev de små barnens kamp för överlevnad. Det kommer jag nog aldrig glömma.
Hon berättar för sin vän där nere att utbildning är gratis i Sverige, att alla kan bli läkare om de vill och han börjar gråta. Hon har ju delvis rätt. Utom på den punkten att det inte är gratis. Det kostar skattebetalarna minst en miljon att utbilda en person till examinerad läkare och sedan har man sju och ett halvt år kvar till färdig specialist. Inte helt gratis således man jag fattar att hon tänker så. Det stora skillnaden är att vårt samhälle fungerar. Vi har ett fungerande rättssystem, vi är organiserade och demokratiska. Detta är vad som håller Afrika tillbaka. Deras brist på struktur och faktiskt deras jämställd het. kvinnans låga ställning är starkt kopplad till demokratiutveckling. Mår kvinnan bra, mår barnen bra hence, ALLA MÅR BBRA!
Men tillbaka till kokainet. För det första brukar inte den genomsnittlige kokainisten hämta sina barn på dagis och kunna sköta sitt jobb så vidare värst. Då är det en fredagsknarkare vi talar om (väldigt sällsynt enligt mina erfarenheter). De kokainister jag stött på via jobbet på olika beroendemottagningar är ganska få till att börja med, det är en vansinnigt dyr drog att missbruka. det kostar lätt 10-15000 kronor/månad om du knarkar så pass ”lite” att du kan klara ett jobb. Är det fritt fall vi talar om, ja då vet jag inte var övre gränsen går, om den ens finns….En av patienterna jag träffat hade redan fått sitt första hjärtstillestånd vid 25 års ålder, jag anar att han kanske aldrig kommer hämta några barn på dagis.
Den jag träffade senast var djupt deprimerad och hade blivit av med jobbet…hur länge till han får ta hand om barn, det vet jag inte.
Hennes ingång var att det var de rika svenska (eller överhuvudtaget västerlänningar kanske) kokainisters fel att folk dog i knarkets spår.
Vanligen brukar man väl vara lite förbannad på de som säljer droger och inte som hon anklaga missbrukarna för att knarkkarteller i Colombia och Mexico har ihjäl varandra…men kanske detta är det nya svarta?
Jag är eventuellt hjälplöst efter här.
Men en sak är säker, i knarkträsket finns inga vinnare, jo möjligen den som är högst upp i knarktoppen. Där är kanske livet ganska sorglöst. Men hela vägen ned till din lokale kokainist är det bara elände. Att även lasta dem för detta kändes lite avigt. Med den synen på världen är ju allt ens fel. Och då vore det kanske bäst att bara hoppa från Västerbron ändå!?!
Svaret på knarkfrågan är också UTBILDNING. För det är de fattigas ”game” detta. De som inte har ett annat val. Nu menar jag i droghandelsbranschen alltså. Och på ett sätt har missbrukarna heller inget egentligt val. De har också en historia. Varför väljer man att droga sig utom all sans och förnuft? Jag tror de är olyckliga. De bär på något eller är sjuka. Men visst de har ett val att göra, de kan välja den svåra vägen. Fylld med ångest och oro. De kan söka sig till psykiatrin om de vill såklart. Men deras sårbarhet finns där och den är svår att få bukt med.
Jag personligen tycker att ansvaret ligger på varje fattigt lands regering att åtgärda och eventuellt skämmas för. I detta andetag kommer jag in på bistånd. Jag är emot finansiellt bistånd till länder med korruption (vilket i stort sett gäller alla dessa fattiga länder skulle jag tro). Det enda man kan göra om man skäms eller vill hjälpa till av altruism är att bidra med skolor/utbildning/böcker och sen se till att de fortsätter att drivas i all framtid.
Efter kokainartikeln blev jag helt varm av ilska. Jag fick verkligen kämpa för att inte bli helt galen och skriva något i affekt. Det är sällan bra. Jag förstår att hon blir upprörd av det hemska hon ser omkring sig på sina resor. Av just den anledningen har jag avstått Afrikaresor. Jag vill inte ha det etsat i min hjärna för tid och evighet. Jag skulle inte orka det tror jag. Jag ser nog med elände här i Stockholm.
Det är inte vårt fel att det ser ut så här i världen. Det är de påståendena som gör mig så förbannad. Vi kan inte lastas för all elände i bara för att våra förfäder lyckades reda upp all vår skit för hundra eller två hundra år sedan så att vi nu kan leva bra och trygga liv i fred (de flesta av oss). Vi kan inte hjälpa alla i världen. Men vi kan påverka genom val, faktiskt. Vi kan rösta på personer som föreslår kloka saker och vill man så kan man skänka pengar till skolor med mera. Men skämmas, det gör jag inte. Helt meningslös känsla som snarast leder till passivitet och det är kontraproduktivt.
Så, det var en ilsken och inte alls upplyftande fredagsbloggpost…herregud, nu slutar väl alla följa mig i ett slag. Vad har jag gjort!?!
Men snart ska jag blogga om härliga själsliga saker. Jag har lite i pipeline som det så snitsigt heter. Håll utkik efter det vetja.
Droger är bajs, värre än bajs, det är monsterbajs.