När man väcks innan halv fem i slutet av februari av att ens minsta barn helt oväntat kissat ner sängen, man känner att man är raspig i halsen och bara sliter ut sängkläderna på golvet istället för att som vanligt lägga dem i tvättkorgen. Det är då man känner att man lever. Fast lite nöjd att få byta till en annan säng (6-åringen hade redan vaknat och kommit in kring midnatt och tryckt mig ut på ena kanten i en onaturlig och smärtande ställning). Det är kanske då man vet att man lever?
Jag hoppades att få somna om någon timme trots att jag vet att jag är väldigt dålig på sådant. Då kommer 6-åringen in och vill ligga ihop med mig i hans smala säng…och sen vill han ha dricka…och sen frågar han om det är morgon och till slut ger jag upp, går för att hämta dricka och deklarerar tydligt att han nu kan sova vidare, annars blir han för trött för skolan men JAG kommer vara vaken i köket för nu är det omöjligt för mig att varva ned och somna om….Som om han brydde sig.
Jag satte mig för att skriva lite och han började gnälla om att han inte ville ligga ensam. Till slut kom han upp och smällde i dörren och då fick han min telefon att roa sig med (Läs vara tyst).
Fail, fail, fail och jag kommer ALDRIG skriva en bok om barnuppfostran eller lågaffektivt bemötande. Jag kanske skriver en mycket arg bok om hur saker inte blev som man tänkt. Det ligger närmare till hands. Eller en läskig bok om en kvinna goes completely nuts, bonkers and cuts everyone up……
Jag har mentalt börjat skissa på en deckare…Men det kanske mest beror på min faiblesse för brittiska kriminalserier/mitt yrkesval/makens yrkesval och bristen på sömn enligt ovan. Jag som är så snäll….varför vill jag ha ihjäl folk i bokform? Det måste jag fundera lite över.
Nu hör jag ytterligare ett barn tassa runt, där väcktes den mista igen och nu, fem i sex är precis alla småbarn vakna, och jag men inte maken…han snarkar så fint och ostört. Det vilar något extremt trött över den mannen eller så bara låtsas han…. Jag ska sova på nedre våningen inatt. En natt kan väl inte vara för mycket begärt att sova ostört och slippa med alla nattvandringar? Är det 20 år jag hållit på så här snart…..?
Nu ska jag koka kaffe. vi hörs senare!