I helgen åkte jag ju och hämtade hem två höns. Det blev en lång resa som ryggen fick betala dyrt för men idag var det så väldigt värt allt besvär.
Vi hade fått höra att hönsen nog inte värper närmaste tiden, de ska acklimatiseras och känna sig hemma för att värpa. Vi var förberedda på en vecka minst utan ägg. Men idag när jag kom hem hade Garbo och Fiffi lagt varsitt perfekt turkost ägg och det kändes som att dra vinstlotten verkligen. Vilken lycka. Men så fort jag berövade dem sina varma ägg kände jag mig som en tjuv…..jag fick sådan lust att låta dem ruva dem och kläcka fram små kycklingar. Ägg inger sådant hopp på något sätt. Men jag vet ju att tuppar är ett problem när man bor i tätort….fast jag inte riktigt kan förstå varför. Så snabbt tog jag in äggen i kylen och ringde uppföderskan. Hon gratulerade och berömde oss för att vi verkade ha gjort så fint och trevligt för hönsen. Hon berättade också att den här sorten gärna ruvar så jag skulle nog kunna få till små kycklingar på ca tre veckor…..OM de nu vill ruva….och OM de är befruktade. Vi har nu 10-12 dagar på oss att bestämma oss…
Jag lade upp bilder på FB och vilken respons, folk verkar ÄLSKA höns och det är inte svårt att förstå, de är helt ljuvliga! De kacklade så melodiskt i bilen på väg hem. Först var de helt tysta med mot slutet av den långa resan lät det som de sjöng nästan. Detta skulle kunna bli en drog!
Nu ska jag hämta kraft via sömn, jag har varit så ofantligt trött på sista tiden, jag tror det kan bero på att vi ständigt byter arbetsplats/rutiner/medarbetare, det tar mer på krafterna än man vill tro. Men nu har jag ett eget skåp och har kommit lite in i rutinerna…det blir ljusare känns det som även om sluten psykiatrisk vård inte är någon lek. ALLS. Och då är jag ändå inte patient….
Nu in i drömmarnas rike där alla hönor sprätter fritt och tuppar får leva lika mycket som hönorna…en utopi.