Nä, det är inte alltid trevligt att sova med barn. Helt ärligt kan jag inte minnas att jag någonsin gillat det. Jag menar, det är trevligt att ligga vaken och sniffa eller stirra på ett sovande barn men resten (dvs bli av med sitt täcke, knuffas ut på kanten, vakna i ottan och ibland behöva vakna nedkissad) skulle jag gärna vara utan. Det sura morgonhumöret som mina söner har (som mest sannolikt ärvts av fadern) har jag också svårt att tåla. tro det eller ej men jag vaknar VARJE dag i princip och är på gott humör. Det kan hända att jag sovit illa (bytt säng några gånger, haft ont någonstans) men de allra flesta gångerna känner jag att: Det är idag det vänder! Och så gör det INTE det. Men jag biter ihop, går upp först (99,9% av gångerna) och gör frukost och kokar kaffe till de över 15 och försöker gilla läget. Just idag är läget det att jag ska lämna T på dagis kring 8, ta mig till sjukgymnastiken, sen till sjukhuset till 10 och arbeta på fram till klockan 21. Och ändå känner jag att det var skönt att gå upp innan halv sex (jag hade önskat lite mer sömn, klockan var ställd på 7) för då kunde jag raka benen (ett måste när man ska på vattengymnastik) och måla tånaglarna. Riktigt så långt som till tånaglarna har jag inte hunnit på dessa 45 minuter men jag tror jag kommer hinna det med.
Kaffet kallnar vid min sida, apelsinjuicen är pressad och allt jag egentligen önskar just nu är att Edgar lär sig viska (för han har volymsproblem som störr ffa på morgonen), att Frank kan temperera sig lite bättre (väldigt kort stubin) och att maken någon enda gång i mitt liv skulle kunna vända sig om innan klockan nio och le mot mig (samt gå upp och koka kaffe). Nu paus för nagelmålning och kaffesipp……
Så! Nu var det klart.
Jag fick två bilder av exmaken igår. Han hade målat källaren vit (jättestor källare från 1912) äntligen. Vi köpte huset 1997 samma år som vår första dotter föddes. 20 år tog det alltså. Han var mycket nöjd. Jag hade gärna sett det gjort 1998 men har en man lovat att göra något behöver man inte påminna honom varje år, förr eller senare kommer han att göra det. För att inte verka petig och småaktig vill jag att ni ska veta att HELA källaren, allt, var brandgult (orange) à la 60-tal. Varje skrymsle, rör fönstersmyg, tutti! Det var en kräkframkallande känsla att stå där. Men nu, vitt och fräääääscht! Höjde säkert värdet på huset 100000 kronor den där målarfärgen. Och lugnet!
Nu mer kaffe….
Barnen är lugna, jag har stängt in dem med maken som på något övernaturligt sätt orkar sova vidare trots oväsen och småtjafs….. Men när som helst kan en telefon eller något komma flygande. Ja, där öppnades dörren, något händer. E rusar ut och pratar precis så där mycket för högt att man tappar tron på livet…..suck.
När lär sig barn att ta hänsyn till trötta äldre personer? vid 19 år tror jag….jag har bara 16 år kvar av detta alltså. Suck.
Nu har jag suckat klart, whoopa Gangnam style sjunger E….jag hatar koreansk musik konstaterar jag.
Håll tummarna för att jag orkar vara trevlig ända fram till kaklet idag.
Här lite underhållning i form av film av mig i olika situationer…..
Ha en härlig Fredag!