Struktur

Jag har bloggat rätt lite (för att vara jag) senaste tiden och det är både medvetet och påtvingat. Jag hinner inte delvis men sen så lade den där lastbilsolyckan lite sordin på allt. Det känns liksom fjuttigt att skriva om strumpor som hamnar fel när någon sörjer sin 11-åring. Men så är ju tyvärr vår tid här, kantad av fruktansvärdheter som vi inte rår över. Sen fick jag lite ont i magen av all KÄRLEK som folk plötsligt visar varandra och alla ord om hur vi enade ska bekämpa ondskan. För mig är det ihåligt även om det ju känns rätt bra för stunden. Jag tänker mig ju att livet är över när man dör och inget får en liten flicka tillbaka till sina föräldrar hur många rosor och gosedjur man än lägger på Sergels torg så jag….jag har varit lite låg.

Jag har vid två tillfällen också hört Antje Jackelén tala på radion. Hon hävdar med bestämdhet att alla tror på gud. Hon uttrycker det inte så utan säger mer svepande att alla tror på något, och då drar hon slutsatsen att detta något är hennes gud. Sådant gör mig förbannad. Jag delar inte alls hennes bild av världen och jag ogillar när man ska kleta på sin egen bild på andra. Hon sa: En del säger att de inte tror på gud, och då frågar jag: Vilken gud är det du inte tror på? Alltså vad ÄR det? Jag tror inte på NÅGON GUD ALLS och jag hävdar med bestämdhet att OM det fanns något övernaturligt väsen som kan gripa in i våra liv så var det dags den fredagen. Jag blir så otroligt provocerad av detta snack om en allsmäktig kärleksgud att jag vill kräkas. På närmsta kyrka. Punkt.

Jag hörde ju som bekant Marcus Birro tala i söndags. Ett bra samtal och jag har alltid gillat honom. Bortsett från en sak (som inte gör att jag ogillar honom för en människa är inte bara en åsikt eller tanke) att han är katolik. Det är så knasigt att en redig person väljer att vara det. Men jag har en teori……jag har nämligen flera synnerligen smarta bekanta och vänner som är religiösa och jag tror 1 att man ärver detta som allt annat man växer upp i och om den som uppfostrar en inte är ett kräk så man måste revoltera tar man över sedvänjor och 2 man kan liksom inte förlika sig med att livet är helt och hållet meningslöst.

Jag finner ingen som helst sorg i att livet är meningslöst. Jag tycker inte att det är meningslöst att leva bara för att det tar slut utan tänker att om jag bara för över all min kärlek på mina barn så snurrar jorden lite lättare de närmaste 90 åren för dem och så var det med det.

Jag skulle för all del gärna hamna i himlen efter att jag dött ihop med alla de jag gillar som redan dött men som sagt, chansen att DET skulle inträffa synes synnerligen orimlig.

Nu ska jag åka och handla god mat, kanske en citronverbena, lämna bokföringen till redovisningsfirman, besöka husläkaren och se om någon ny bild ska tas på min….you know what och sen ska jag hämta hem mina tre små och försöka vara en härlig människa så att vi får en lugn och fin kväll. Kanske kanske jag ska jobba lite i midnattsoljans ljus också…..annars får jag kanske panik.