Det är märkligt att befinna sig i två olika faser i livet samtidigt. Å ena sidan har jag vuxna barn, ett som snart lämnar boet definitivt och ska börja plugga. Å andra sidan är jag småbarnsförälder och känner att jag behöver en natts sömn rätt snart om jag ska orka med att arbeta en endaste vecka till. Jag ser magar och bebisar överallt…..jag ska inte ha fler barn och känner att jag är så väldigt klar med det där. Jag har varit med om ALLT man kan vad gäller föräldraskap tycker jag, utom att få tvillingar typ. Och jag får ofta hålla mig från att kommentera vänners FB-förtvivlan över hur jobbigt det är med småbarn för jag känner att jag inte vill förta deras misär liksom….fattar ni? Alltså jag läser om folks enorma trötthet, alla galna saker som händer dem och jag tänker: -Det där var väl ingenting!?! Jag har det MYCKET VÄRRE och är femton år äldre…..så bittert. Idag var det fritidsdagen med öppet hus på skolan. Jag slingrade mig iväg från arbetet 1,5h tidigare (allt var klart så det var ingen fara och jag hade fått lov) och då kommer jag….SIST! Min unge bröt ihop totalt och bara grät när han såg mig. Jag hade missat sången, kanelbullarna, ALLT! Men han hämtade sig rätt snabbt, vi gick gemensamt på toan för jag hade hunnit bli rejält kissnödig på de 62 minuterna bilfärden tog (vågade inte ta bussen idag som tog två timmar igår) och sen drack jag sista koppen kaffe som fanns kvar och vi tog två kakor. Då kom Franks fröken och sade att jag hade 15 minuter på mig om jag ville göra någon frågesport i en app jag skulle laddat ner i mobilen igår. Sen var det för sent. Jag hade bett maken ladda ner appen för jag KAN inte (läs vägrar lära mig nymodigheter) men det gjordes aldrig och vi lät helt bli att göra annat än titta på hans äggskal från en koltrast och ögna igenom hans sagor. Mycket fint illustrerade och helt galet stavade. När jag gick i ettan tillät inte fröken Wengse felstavning kan jag intyga. Och jag märkte hur jag började rätta hans texter…..men så kom jag på mig, skrivarglädjen….den är lätt att ta död på, det ska gudarna veta!
På vägen därifrån träffade jag en annan förälder som vi umgås lite med. Han och jag konstaterade att man måste vara pensionär för att hinna med allt som rör barnen….där har jag iallafall inte långt kvar tänkte jag. Eller? Måste vi kanske arbeta tills vi är 80 snart? Mina föräldrar är på god väg, båda förbi 70-strecket and still going strong.
Åh, sen kom man hem. maken hade köpt två leksaksmanicker som tydligen är heta nu…TVÅ!?! Till killarna….och Tylla blev utan. Kaos, katastrof och jävla knasigt tänkt tyckte jag. Att köpa coola leksaker till killarna men inte till minstingen…hur tänker man då? Så jag fick åka iväg med henne för att köpa en likadan såklart. Men på vägen dit får jag veta att han glömt att köpa bacon till carbonaran (den typ mest centrala ingrediensen om man tänker att det består av spagetti, parmesan, ägg och bacon…..) alltså skulle jag få göra det HAN hatar, att handla med barn i först en leksaksaffär och sen in i dyraste och mest packade butiken på ön……med världens ryggskott. Tack som bara den min snygge, unge make. Han är nu för övrigt iväg och handlar trallvirke och jag ensam hemma med de tre förvildade barnen (inte mitt fel, jag har försökt). Meeeeeen nu ska vi inte hänga ut någon här, jag är inte bitter, jag ÄR inte bitter. Jag är ärlig. En sanningssadist, precis som min mor. Jag älskar henne. Man ska aldrig ljuga, ALDRIG! Man behöver inte alltid tala om allt men det man säger ska vara sant. Det var allt!
Gokväll!