Normkritik mm

En mycket smutsig liten dagisunge.

Sagostund med Tylla Det tar återigen mycket lång tid att lägga barn här hemma och det kunde väl vara OK om annat gick smidigare. Men det gör det INTE. Nog om det. Jag ska fatta mig kort idag för jag har nu verkligen verkligen en urinvägsinfektion och den besvärar mig. Jag tar efter mycket om och men antibiotika mot detta för nu står jag inte ut längre. Nog om DET!

Total kaos i hemmet, bygget fortskrider, ingen gör som man säger och att laga mat är verkligen som att kasta pärlor för svin. Jag bestämde idag att det blir mackor à la Familjen Björndahl framöver, jag lägger icke två strån i kors för att laga mat som ingen utom maken äter. PUNKT!

Men jag hade inte alls tänkt ägna dagens inlägg åt skrikiga barn, Tyllas förvirrade kvällsfunderingar eller ologiska sagor för barn (som säkert är utstuderat knasiga för att förvirra barnen så de somnar, funkade ju bra idag…). Jag hade tänkt skriva några rader om normkritik. Jag är inte så trendkänslig när det kommer till nyord.

Jag är nyordsallergiker. Normkritik har jag särskilt svårt för (likt ord som värdegrund, rasiferad, hen m.fl.). Ordet kom upp i radion, oklart i vilket sammanhang. Det blir så när man har galna skrikande barn och makar som snickrar sig genom småbarnsåren (sorry älskling, jag vet att det inte är rättvist men helt ärligt skruvar jag sååååå mycket hellre).

Det kan ha varit i samband med att en bok på enkel svenska och enkel arabiska ska ges ut (samtidigt som min egen bok och kanske stjäla all uppmärksamhet) till nyanlända för att ge dem en bild av hur vi ser på sex och sånt i vårt land. Hur man ska tolka kroppsspråk, fatta att kort kjol inte betyder fritt fram osv osv. Jo, var det! Killen som skrivit boken underströk att han skrivit normkritiskt….alltså i största allmänhet, om hur känslor, sex, lust osv funkar. Lite knasigt på ett sätt eftersom mäns och kvinnors sexualitet är lite olika (tänker jag som är stone age). Men iallafall. Det var skrivet så att man oavsett vem man var och vilken sexuell läggning man hade så skulle man fatta. WOW!!!!

Att folk från helt andra kulturer får en intro till hur vi gör här är helt OK men normkritiskt? Måste det vara så uttalat? Kan man inte skriva bara för människor? Måste man hitta på ett obegripligt ord för detta?

Jag försöker alltid se människan och dess egenskaper. Vad jag däremot försöker göra är att anpassa mig så det jag gör/säger är begripligt och respektfullt. Jag förklarar, olika mycket beroende på ålder och situation och avslutar med att fråga om det finns några oklarheter. (Jag talar nu om hur jag är på jobbet). Jag är förmodligen likadan i mitt vanliga liv utom när jag blir asförbannad på gubbar som tränger sig före mig i kön enl. tidigare inlägg…..

Jag hade min 18-åring här i veckan. Hon förde på tal att hon kände sig annorlunda….hon kände sig som en människa, inte en person med ett specifikt kön. Hon tyckte hon skilde sig ifrån sina vänner. Detta trodde hon berodde på mig! Jag blev så glad. Hon berömde mig för att jag aldrig har haft med variabeln flicka/kvinna när jag uppfostrat henne och hennes syskon. Jag sög åt mig av detta men kom snabbt på att detta nog inte alls är min förtjänst, det går längre tillbaka i tiden. Även om jag är fast i att vilja vara hemmafru så ser jag mig inte som en svag och underlägsen person bara för att jag är kvinna. Detta kommer från min mamma och hon säger att hon fått det av sin far. Han tryckte aldrig ned henne, inpräntade mannens överlägsenhet eller liknande.

Jag ser mig aldrig som kvinna utan som en människa och jag har nog först på senare år börjat fatta att jag blivit olikt behandlad då och då. Kanske jag bara är korkad? Eller så är det så att jag skiter i vad andra tycker? Stöddiga typer som försöker trycka ned mig betraktar jag som mindre vetande och tycker kanske lite synd om istället. Tänker att de nog inte har haft det så lätt. Kanske det är därför jag har så svårt att fatta detta ursinne mot män som finns i vissa feministkretsar? Jag känner mig aldrig hotad. Visst kan jag vara rädd i vissa trängda situationer men det är inte för att jag känner mig generellt svag utan för att jag bedömer situationen som övermäktig. Helt rationellt om någon står med en kniv eller är väldigt aggressiv.

Hur som helst, vad jag försökte komma fram till kanske är lite dunkelt men jag ogillar att vi ska vara som vindflöjlar och plötsligt vara normkritiska för det borde vi ha varit hela tiden. Och jag tycker ordet tolerant är bättre.

Jag gläder mig åt att mina döttrar uppfostrats utan tyngden av könsstereotypi och jag fortsätter på den linjen. Det är demokrati tycker jag. Att vara demokratiskt är fint, ett favvoord ihop med att vara rättvis. Alltid behandla alla lika då behövs ingen normkritik som jag känner har en kvalmig eftersmak av att det är FEL att följa normen liksom….men jag kanske har fel där med. Jag är öppen för alla möjligheter och kanske hela problemet ligger i att jag vägrar lära mig vad alla nya ord som ska etikettera personer och fenomen betyder. Krumeluriska hatar jag, tala klarspråk, då kan fler vara med i diskussionen…typ. Kanske några av döttrarna tänker att jag visst håller på och tjafsar med dem om kläder och smink och hur man ska klä sig osv men det tycker jag är en annan sak. Det är att vara rationell och förstå hur omvärlden fungerar.

Vid ett tillfälle idag gallskrek två av tre hemmavarande barn och jag beslöt att ignorera detta faktum och flytta mig till den nya uteplatsen. Det ser kanske fridfullt ut och jag låtsades länge att det var det men vid min ena sida satt ett vrålande barn. Punkt där med.

Vårt klädkonto till Tylla är väldigt begränsat. Hon är nudist. Endast skor tarvas. I leopardmönster med glitter. Gott så. Vi har likasinnade grannbarn och överseende för att inte säga väldigt avslappnade grannar. Väldigt bra.

Fri lek på verandan. Naken såklart.

Jag älskar vårt hus, har jag sagt det förr. Det är en motvikt till allt kaos i mitt liv och jag kan ibland blunda och tänka: This to shall pass. Då säger alla som inte har barn som gallskriker i sina öron: -Du kommer sakna det när alla flyttat ut. FEL! För då kan hända att jag har 36 barnbarn som min mor så glatt påminner mig om ibland. Men jag kan se att det blir bättre sen, mycket mer sen, superiet i mitt liv kan jag ligga och njuta av bullret från vägen nedanför som jag inte kan göra ett skit åt.

 

One Comment

  1. Agi

    Du är klok som en pudel, Anna. Varför tjata om normkritik (för att inte tala om intersektionalitet). Det räcker med människa/mänsklighet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *