Hur ska det gå? – Voltaires vardag

Självplock av blommor finns där ute. Så vackra planteringar!

Jag hade hoppats att den här semestern skulle ge mig någon form av vila. Men nej, i sedvanlig stil är jag efter bara två dagar tröttare än någonsin. Eller, jag är inte lika trött nu som när jag arbetade på medicinkliniken men nära på. Boksläppet rycker närmare, jag sitter med slutgiltiga korrigeringar, AT-tentan som på många sätt avgör min närmaste framtid ligger tidigare än så och nu hade jag förväntningar om att njuta av barnen….jag har helt ärligt inte ens kontroll över min egen telefon. jag mailar maken i hopp om att han ska förstå min situation och maila ett svar. Barnen fungerar underbart en och en, två i taget går också bra men TRE. Det är för mycket. En blir hela tiden utanför eller utan en leksak som var livsnödvändig.

Kreativiteten flödar där ute men märkligt nog säljs saker i butiken som finns i stan…Jag hade sålt egentillverkat och/eller lokalproducerat.

Jag har en galen idé om att harmoni, respekt och kärlek ska råda mellan mina barn (och mig) men så är inte världen utformad. Mina barn verkar ha en djupt inrotad överlevnadsinsikt och det är den starke (den som bråkar och låter mest) som vinner. Inte vinner mitt gillande då men som absolut får mest uppmärksamhet…..

Vår trädgård är inte optimal för odling har nyss gått upp för mig. Så kanske jag äntligen får skapa en inhägnad trädgård med upphöjda odlingsbäddar kantade av flätad pil…..?

Jag gillar att man har udda porslin och just den här kombinationen tyckte jag var särskilt lyckad.

Maten var jättegod, kanske krutongerna var i hårdaste laget och portionen aningen för stor men smaken var fantastisk. Jag fick dessutom ett fint fat.

Igår försökte min mor hjälpa mig genom att ta oss till Rosenhill för lunch och lek men vi såg oss nödda och tvungna att rusa därifrån. Min inre panik som sexbarnsmamma i bohemisk klädsel och intention att bli mer alternativ blev för stor när jag insåg att mina vedträdsfäktande barn inte är ett mysigt tillägg till den i övrigt superalternativa och kollektivistiska kärlekskulturen.

Det var lite oklart om man skulle köpa, lämna eller bara ta slitna saker i loppisskjulet….Om man ska ha en loppis, vare sig den är vinstgivande eller bara ett steg i att få folk att återvinna så behöver den skyddas från väder för att inte förfalla….ganska sorgligt att se.

Detta i kombination med en supertrasig loppishörna, livsfarliga studsmattor, högt spända hängmattor och ett oväntat årigt stjärtglapp gjorde tilltaget till en för tung uppgift. Det faktum att volontärs superhippies med smink under ögonen i bjärta färger svävar omkring som kärlekshamnar gör att man känner sig stockkonservativ och börjar fundera på vad som egentligen händer där på kvällarna….

Jag tror jag gjort min sista resa dit på mycket länge trots att salladen var mycket god och stor. Mina barn passar inte in (och helt ärligt passar ganska få barn in där. En ammande mamma på en bänk välte där hon satt på ena kanten och ett större barn välte en stock utformad som ett skelett farligt nära vår matplats). Jag tänker att våra försäkringsbolag skulle dra en förfärad suck och genast avskriva allas försäkringsbrev som åkte dit med barn.

Men jag gillar det ändå, jag vill bara vara där i vuxet sällskap….och utan håriga män med för mycket Gällivarehäng som böjer sig djupt framför mig i matkön…. See you in 10-15 years R!