Redan när det annonserades att Dylan fått Nobelpriset i litteratur dog något inom mig. Kanske för att jag aldrig gillat Dylan, kanske för att jag instinktivt tänkt att karln är sjuk på allvar och undkommer hjälp bara för att han är så känd. Lite som Amy Winehouse. Det finns något sorgligt i att vi alla bevittnar kända människors undergång men inte ingriper….jag skäms lite.
Många hade kanske gått att rädda och genier måste inte vara galna och nerdrogade för att vara kreativa. Det har väl Peter Dahl talat om? När man super som mest blir inget bra gjort. Så därför tänkte jag att utnämningen nog berodde på att några av de aderton gärna ville….frottera sig med Dylan. Tji fick de, vilket jag också förutspådde. Han kom inte, han förhalade och till sist producerade han en helt overkligt löjlig och intetsägande nobelföresläsning som han lät en ambassadör läsa upp. Visst han skickade en inspelad och lätt tonsatt egeninläsning också som jag lyssnade till en kort stund men fick hjärnkramp av på grund av dess släpighet. Jag läste istället Horaces mycket originaltrogna översättning. Ingen skugga faller över Horace men det är verkligen ingen förstummande läsning.
Dylan radar upp ett gäng med inspiratörer, inga okända precis. Moby Dick, På västfronten intet nytt, och Odysseen..samt lite musiker som Buddy Holly. Han beskriver helt normala saker som att han inspirerats av under mellanstadiet. Av det han läst, att Buddy Holly stirrade honom stint i ögonen under en spelning och att han av en magisk anledning fick en skiva från en främling från samma skivbolag i anslutning till detta. Han såg tecknen….
Jag hade helt ärligt INTE väntat mig mer, jag väntar mig inget storslaget av Dylan, han är bara ett namn jag känner utan en enda låt jag spontant kan koppla det till. Som sagt jag känner mig mer bekymrad för hans räkning. Obegripligt också att han tog emot priset, det hade varit mer typiskt honom att avstå, hålla tyst och vara märklig i största allmänhet. Kulten kring honom är för mig obegriplig. När man hör musikrecencenter skriva att konserten var FANTASTISK, han rörde t. o. m. på en FOT lite mer än vanligt?!?! Herregud.
Jag såg Whitney Huston live en gång. Hon sjöng FANTASTISKT, rörde sig knappt på scen, astråkigt. Jag ångrar inte att jag gick, jag har sett henne i verkligheten men helt ärligt var mina kvällar med henne instängd i mitt tonårsrum mer givande.
Varför skriver jag nu om detta ett år senare? Jo för jag hörde reprisen av Spanarna igår och blev inspirerad. En del av spaningen var just att Sara Danius motiverade utnämningen så här (jag har fetstilar det jag tycker är roligast):
”Svenska Akademien har tagit emot Bob Dylans Nobelföreläsning. Talet är något utöver det vanliga och retoriskt fulländat, som man kan förvänta sig, och har skickats i form av en ljudfil och tillhörande text. När nu föreläsningen har levererats och gjorts offentlig, börjar Dylanäventyret gå mot sitt slut. I oktober förra året förklarade Dylan i sitt personliga telefonsamtal med ständiga sekreteraren att han gärna ville ta emot 2016 års Nobelpris i litteratur. Han kände sig utomordentligt hedrad, betonade han. I december skrev Dylan ett tacktal som hölls vid Nobelfesten av Azita Raji, den förra USA-ambassören i Sverige. I april möttes Svenska Akademien och Bob Dylan, varpå pristagaren fick sin guldmedalj och sitt diplom. Och nu har Svenska Akademien tagit emot Nobelföreläsningen. Vi skulle vilja ta tillfället i akt och tacka Bob Dylan och hans medarbetare, i synnerhet Jeff Rosen, för flott samarbete.” För att lyssna på ljudfilen och läsa talet, besök:
Spaningen av Annika Sundberg gick ut på att FAKE numera är helt OK, fake it til you make it typ. För Dylans tal visade sig senare vara ett Marjasinverk och saxat från en läxhjälpssite för just tonåringar. En enda kritiker i Sverige hade styrka nog att säga detta rakt ut, Erika Hallhagen på Svd (läs hennes sågning här som stämmer helt överens med mitt intryck och som jag läste EFTER att jag läst Dylans tal nota bene!) Sågning Från och med nu ska kanske hon ingå i min filterbubbla av folk som tycker som jag själv, med undantag för att hon gillar Dylans låtar…..
Det roligaste här är väl att det pretentiösa och obegripliga ofta anses finare än det lättuggade. Jag hoppas att min blogg är en blandning av högt och lågt men aldrig pretentiös.
Nej Dylan är och kommer för alltid bara vara endast ett namn för mig och även om man med den bästa vilja i världen vill rädda upp det hela med att han vill driva gäck med den pompösa akademin så kan man göra det mer elegant och roligare utan att de märker det (tydligen) tycker jag. Jag ska säga en bra sak om Sara Danius, jag älskar hennes klädval. MEN även där är tanken bakom kläderna så pretentiösa, de ska anspela på litterära eller konstnärliga företeelser och som vanligt då endast begripliga för en klubb av redan smorda. Jag skulle ha mer respekt för henne om hon bara sa rakt ut, jag har obegränsad budget, jag är the queen of fucking everything (litterärt) och alla ska titta på MIG 10 december jag tänker vara SMASHING! Och det köper jag. Jag hade varit så jävla smashing att ni alla hade DÖTT av min klänning som jag för övrigt hade sett till att detaljstyra helt själv. För jag vet min kropps styrkor och svagheter när det kommer till det gängse skönhetsidealet. Jag har bra ben upp till knäna, en fin rygg och axlar, vill gömma gäddorna och sköldkörteln men annars går armarna an upp till ca 7cm ovan armbågen. Och DET är inget jag skäms för. Brösten….ja de hänger med trots sex barn men någon vidare klyfta blir det inte men nu i medelåldern ser jag bara fördelar med B-kupa, lättare att serena för bröstcancer om inte annat och ingen volym som pressat dem nedåt av gravitationen…..
Som en parentes kan nämnas att jag under tiden jag satt i mörkret och ensamheten drack finte från ett mycket dyrt engelskt märke, en svår sort (inget blommigt trams utan te med karaktär) som jag sedan blandade med härslungad honung vid exakt rätt temperatur för att inte förstöra alla de goda egenskaperna hos honungen. Jag tyckte emellertid att det smakade liiiite annorlunda. Efter att jag skrivit halva inlägget här insåg jag att det nog inte var fel på vare sig te eller temperatur. Jag hade bara blandat teet med en honungsvinägrett. Men man ska inte förakta misstag, det kan som bekant vara just de som leder fram till paradigmskiften i forskarvärlden och tänk bara PENICILLIN!
Där har ni det, mitt kanske mest mångordiga inlägg på många år. Och så fruktansvärt genomtänkt och lite elakt, jag gillar att sparka uppåt. Men ingen i akademin skulle ju sänka sig så lågt att de läser en blogg så ingen skada skedd riktigt….men om hon vill ha lite input inför årets baluns kan jag med all säkerhet skissa till en klänning värd namnet som får de kungliga att blekna av avund. Jo jag vet, väldigt ödmjukt.
Ps. Jag skulle fogat in två saker till som anknyter, jag gör det nu i efterhand…En mkt namnkunnig vinkännare blev en gång grundligt lurad och uttalade sig mycket förtjust över ett ordinärt bordsvin och blev när detta uppdagades mkt förtretad. Jag har själv en sådan historia från Frankrike där mina vänner Dick och Jeanette vid en tillställning hällt upp vanligt vin (av god kvalitet men ej från det hus som stod på flaskan) på olika flaskor av typen Château Latour osv. En vinmakare i den högre skolan drack då och gav fantastiska recensioner och tystnade snabbt när Dick meddelade att nej då, vinet var inköpt på snabbköpet, bara tappat på finflaskorna vars innehåll han själv druckit upp under lite mindre pompa och ståt för sin egen njutnings skull. Sånt gillar jag! Härligt med choserna personer och så fjantigt att bländas av namn och etiketter. URFJANTIGT! Ds.