Det är nästan chockartat för mig att över 450 kvinnor NU går samman och berättar horribla saker om sin arbetssituation. Jag har svårt att ta in det. Jag är egentligen inte förvånad över att kvinnor får utstå sexuella trakasserier men jag är förvånad över det stora antalet kända och framstående kvinnor som i så många år plågats av detta och inte sagt något.
Jag pratade om detta med maken, jag uttryckte min förvåning över att så många hållit käft. Han sa bara: minns hur det var på din anställningsintervju….. Och så gjorde jag det. Jag ville ha jobbet och svarade på frågor som inte alls passade i sammanhanget. Jag har nog gjort så flera gånger, ibland med kvinnliga representanter för facket i rummet. och då skäms jag också. För visst, jag VILLE HA JOBBET och kände väl mer att det var mannen/männen i fråga som det var fel på och synd om men man har ett ansvar att ställa sig upp och säga: NEJ, den frågan svarar jag INTE på för det är inte relevant och jag tror kanske inte jag vill arbeta ihop med dig om detta är representativt för din syn på kvinnor. Man skulle kunna tycka att det är extra kostligt i akademikerkretsar men hör och häpna, en gång gav en överläkare på KS mig rådet att bifoga ett utdrag från Försäkringskassan på hur många VAB-dagar jag tagit ut för att bättra på mina chanser för ett jobb där….!!!!!
Men det gjorde jag alltså inte. Och kanske svaret är det att vi är utsatta allihopa för dessa gamla maktstrukturer, det sitter i väggarna…..
Nyligen mötte jag min 16-åring på hennes skola. Hon kom lite sent så jag satte mig ned i cafeterian. Då busvisslar ett gäng om 5-6 killar efter mig, ni vet hur det låter. Och i samma stora cafeteria finns då kanske fyra vuxna varav tre kvinnor (jag inkluderad), en vuxen man och sen killar i tonåren….INGEN reagerade med annat än med småskrattbland ungdomarna. De vuxna rörde ej en min. Jag skickade en ilsken blick till de lille fjunige pojken som visslat ivrigast och verkade mest drivande. Efter tre sådana arga blickar slutade han.
På mötet med dotterns mentor togs i slutet av samtalet frågan om trygg miljö på skolan upp…..då skämde jag tydligen ut min dotter genom att berätta vad som hänt. Läraren som var mkt trevlig tyckte det var helt oacceptabelt men frågade igen om dottern kände sig trygg….jag kokade. Jag smsade maken som tyckte jag skulle smacka till visselpojken med handväskan….(kanske inte så handgripligen) men jag lät bli. Dottern sa att detta ju är vardag och man vänjer sig.
SUCK!
Man ska inte släppa bollen men likt hur man lär ut civilkurage så får man i vissa lägen välja att INTE ”smacka till”. För jag var i ett stort numerärt underläge, ingen av de vuxna reagerade och kanske kanske jag missförstod? Hans vissling kanske betydde: Här kommer en 47-årig sexbarnsmamma och hon ser ju så jävla trött ut att jag måste vissla lite uppmuntrande?
Detta är ingen lätt sak men när man tiger är man en del av problemet. Och jag förstår precis att man inte alltid kan larma, man vill ha det där jobbet, man är i ett utsatt läge och därför är det BRA med den här metoo-kampanjen men den har inte lyckats sippra ned till alla tonårskids i storstan/förorten.
Jag skäms men nästa gång är jag beredd, då ska jag säga: Jag hörde att du visslade efter mig, vad betydde det?
Vad tror ni om den strategin?