Den där känslan man har för sitt barn som göra tt man vill frysa tiden. Hejda tillväxten och bara vara med dem just NU. Den har jag mer och mer. Kanske det är ett ålderstecken?
I fredags skulle mamma och pappa ta hand om de tre minsta. Jag och maken skulle få vara ensamma. Det första man tänker på då är kanske att man ska gå ut och äta middag, ta ett glas vin och sen härlig samvaro? Ja, det var det första jag tänkte. Det andra jag tänkte var att jag kunde passa på och bjuda hem de tre äldsta barnen så att vi kunde umgås utan att bli störda av de små….men de hade alla andra planer. Så tillbaka till grundplanen. Jag och maken.
Maken hade förberett, han har ju någon slags lagamatpsykos just nu och håller köket fläckfritt och proppfullt. (Han har själv konstaterat att det nog bara är en fas och att detta kommer han inte orka i längden men jag rider på den vågen den här veckan ut iallafall). Vi åt jättegod jordärtskockssoppa med rimmad torskrygg och en tomat/äpple och skocksalsa…..sen gick vi och lade oss.
Vi sov jättelänge. Jag vaknade halv tio men såklart hade jag då varit uppe en gång vid halv sju först men lyckats somna om.
Lördagen ägnade vi åt att städa. Maken flyttade hela badkaret och rengjorde, jag skrubbade dörrmattan, tvättade, sorterade ut för små kläder som grannarna fick och så ägnade jag mig åt bokföring….så sexigt. Så vilsamt….jo, ganska. För att arbeta heltid och samtidigt ha lite vid sidan om genererar en hel del saker som man inte orkar ta hand om löpande när livet är som det är med småbarn och långa dagar.
Barnen såg Paddington med mina föräldrar och en av tonåringarna. Den var tydligen jättebra. De kom hem vid halv fyra på lördagen och i princip omedelbart började de bråka och gnälla….och min huvudvärk kom tillbaka.
Men jag saknar dem när de är borta, jättemycket. det är därför jag ser till att göra viktiga saker när jag har egentid.
Mamma berättade att Edgar väckt henne mitt i natten. Han bad henne vara tyst….kanske hon snarkade???? Hon lovade vara tystare och klappade honom på kiden. Då kände hon att den var helt blöt! Den lille pojken hade legat vaken och gråtit tyst, tyst för att inte störa.
-Men lille vän är du så ledsen? Saknar du mamma och pappa?
-Ja, snyftade han. Men jag ska ta mig igenom detta. Jag ska klara natten.
Lille älskade Edgar, han hade legat och kämpat så med gråten att mamma inte vaknat (alternativt hade hon snarkat så högt att hans gråt drunknat i oljudet;)).
När han kom hem fick jag en bamsekram. Jag pussade den lilla gulliga ungen och frågade om natten. Han berättade att han kämpat och jag lovade att han skulle få sova i min säng samma kväll. Han blev mycket nöjd.
Lite senare på dagen råkade han ha sönder en av makens pennor. Ingen märkvärdig penna men tydligen kände Edgar att han behövde ersätta den. Jag förstod inte vad som var på gång när han kallade på mig för att göra ett paket till maken. Vi slog in med presentpapper och röda band.
Jag försvann till köket och stod och pysslade ett slag. När jag sedan skulle till källaren såg jag Edgar ståendes i dörrspringan till sitt rum och se otroligt ledsen ut. Jag gick dit för att höra hur det var fatt. Man fick mellan hullingarna fram:
-Det….var ….min…bästa penna.. uäääääää.
Han har bara två egna blyertspennor som vi använder till läxorna och han gav ena till maken som ersättning för den han haft sönder. Hjärtat brast lite där. Dels för att han inte förstått att det inte var så illa att en penna gick åt skogen men också för att han för att gottgöra hade valt ut sin favoritpenna fast han verkligen ville ha den själv. Så generös och gullig att man bara dör!
Jag vill ha honom (och alla andra barn med) med mig hela tiden (om han bara kunde sluta göra ljud ständigt så jag blir galen) och bara njuta av hans härlighet. Min söta söta Edgar som ska bo nära, bli bonde och göra pannkakor till mig varje dag av äggen från sina höns.
Jag älskar dig Edgar! (Och Fanny, Inez, Alva, Frank och Tylla).
Puss från mamma!
