Bild från The Matrix
Ni vet känslan när saker faller på plats, när det som varit lösryckta tankar och intryck plötsligt strålar samman och man ser verkligheten lite klarare och sannare..Jag ska återkomma till detta med en slutanalys. Men först vad som ledde fram till detta skriveri.
Min dotter meddelar innan jul att hon ska spela teater i skolan. Det ska bli Alice in Wonderland (engelskspråkig skola). Uppmaning går ut till föräldrar om vi kan bistå med allsköns material. Det är något jag verkligen har, material. Vi ska ju dessutom rensa ut så detta kom väldigt lägligt.
Jag gillar att lyssna på STIL, där pratade de för ett kort tag sedan om Alice i Underlandet.Alice firar 150 år i år. De berättade om kvinnan som var dess förebild. En rolig liten flicka med känsla för bisarra saker. Jag älskade henne omedelbart. Dock hade hon inte långt blont hår som i Disneyfilmen utan kortklippt och mörkt, helt olikt den tidens norm.
Det gillade jag ännu mer, en trend- eller kanske normbrytare. Det kanske egentligen var hennes föräldrar som var rebeller dock, jag har svårt att tro att en flicka på denna tid hade möjlighet att styra helt efter eget huvud, men ändå. Hon var med på noterna.
Senare i livet visar det sig att hon tvingas in i konventionerna, jag hör radiorösten säga att ”Alices” lyckligaste tid var som barn och att hon sedan hade tråkigt. Mycket tråkigt att höra och störande.
Förra veckan delar en FB-vän och kollega en bild med Alice i Underlandet…märkligt. Jag såg flickan överallt.
Jag skriver här om mina vedermödor, min önskan om ett annat, lättare, liv i lite mer lantlig inramning…Jag tänker mycket på snurrande ekorrhjul, statusjakt och konsumtion. Mitt botemedel mot detta är att varva ned, inte jaga döda ting mer. Jag tänker väldigt väldigt mycket på sådant just nu. Särskilt som jag rent karriärmässigt förväntas kasta mig in i det som av många läkare betraktas som ”hundåren” vid 44 år med sex barn i bagaget (och en man).
Igår sökte jag akuten. Jag hade varit sjuk sedan julafton och kände i förrgår att det gick åt fel håll. Jag bad en läkare om Kåvepenin och fick det dagen efter. Jag svalde i hopp om att NU, nu vänder det. Krisen är över som Madicken skulle ha sagt. Men 30 minuter senare börjar det klia på trumhinnorna, typ, jag vet inte om trumhinnor kan klia, men iallafall. Öronen är galet kliande. Jag går till badrummet för att leta efter tops att klia tillbaka med men hittar inga. Då känner jag plötsligt att det sticker i läpparna. Jag tror att det måste kännas som när herpes labilas blossar upp för det liksom kokade under huden. Ryggen börjar klia i samma stund som jag står där och glanar på läpparna.
Nu går det upp ett ljus, penicillinet! Jag har fått en överreaktion mot det!
Jävlar! Jag ignorerade de fem barnen, de ignorerade nog mig med för de ylade runt och lyssnade inte på mig när jag bad dem lugna sig. De två äldre barnen ska på respektive träning och frågar och frågar när och hur jag ska ta dem dit.
Jag har bara en sak i skallen. Betapred. Jag måste ha kortison NU. Jag hittar 6 st 0,5mg som jag löser i vatten medan jag ringer till maken. Jag säger att han måste komma hem. Det kan hända att jag måste åka in akut. När jag talar med honom märker jag att min röst förändras. Jag börjar bli hes. Dåligt tecken. det går fort nu. Jag säger detta och han fattar allvaret. Han har ju faktiskt gått sjuksköterskeutbildningen. Detta är prio ett.
Jag går tillbaka till medicinlådan. Minns någonstans i bakhuvudet att Loratidin verkar snabbare än Betapred och jag häver i mig en sådan med. Jag ringer nu pappa (också läkare såklart!!) och ber honom komma för att passa barnen innan maken hinner hem. Han gillar akuta grejer, hans specialitet faktiskt! Han kommer med all Betapred han har och är väldigt lugn. Inspekterar min urticaria (nässelutslag) och håller med, jag måste in.
Jag ringer 112, ingen jävla vårdguide här inte! De meddelar att blåljusen är på väg. Jag går på toa, man vet aldrig…och borstar tänderna. För man kan ju inte dö i en ambulans och lukta illa ur munnen. (jag hade heller inte hunnit borsta dem än vid pass 18.00 pga….ja ni vet, mitt liv)
Så, lite mer kortison, snygg och fräsch(?) åker jag in i ambulans. Jag får adrenalin i bilen för nu är jag blossande röd på bröstet och upp över halsen. Dropp kopplas och jag får en infart. Det var lite läskigt i den guppande bilen men det gick bra. Jag hatar nålar i kärl, på allvar. Orimligt mycket hatar jag det för att vara läkare. Mycket jobbigt att tala. Högt blodtryck och puls men ganska bra saturation.
Väl inne på sjukhuset får jag mycket snabb hjälp. Febern har tagits i bilen in men de tar igen, jo lite varm är jag. Jag träffar trevlig doktor och vips är jag på IMA. Där blir jag kissnödig. Droppet har rullat på fort. Jag får hjälp av doktorn att koppla bort mig från övervak, och han blir mitt levande stöd in till toa. Jag säger lite oroligt att:
– Nog har väl du viktigare saker att göra än att hålla mitt dropp?
– Nej, faktiskt inte, säger han då. En doktor helt i min smak, hands on.
Han följde mig till dörren och vaktade den. Jag skulle inte låsa om mig. Stor eloge till dig, min doktor i nöden!
Jag fick mycket kryapåmighälsningar när jag låg på sjukan. Jag kunde ju såklart inte hålla mig ifrån att posta en bild och några rader därifrån på Facebook. F min väninna ringde. Tyckte jag skulle passa på att vila ut, kanske rent av låtsas stanna över natten och hänga med på en krogsväng…Mycket bra initiativ, om det inte varit så att penicillinet togs först och främst för att jag kände mig sjuk…;)
Plötsligt minns jag att jag kommenterat en bloggkollegas status, där hon ber till högre makt om lite vila. Jag föreslog att man kanske ska trilla i trappen, med händerna bakbundna, i hopp om att ådra sig ett litet benbrott…För att få komma bort och vila ett tag. Jag ångrar detta lite i efterhand, nu kanske alla misstror mig? Så går det när man nödvändigt måste lufta alla sina tankar.
Jag såg Carl Bildt uttala sig om krig i vår tid, i vårt närområde. Jag måste erkänna att det känns verkligare nu än någonsin tidigare. I samma veva händer detta i Paris.
En man från Räddningstjänsten, numera verksam som chef på SOS talar om att vi är dåligt förberedda för naturkatastrofer, strömavbrott och att konservburksmat i källaren inte är en dum idé.
Jag får ett blått piller av doktorn att ta, morgon och kväll i tio dagar. Frida skickar en länk. Från The Matrix. Blue pill or red? Staying in Wonderland?
Jag fick återvända hem på natten. Med piller och recept.
När jag kommer hem från affären idag plockar jag upp ravioli på burk, gulaschsoppa och ämnar rita en skiss på ett hönshus. Jag tänker också köpa ett spritkök och kolla noggrannare på om vi inte får in en vedspis i nya huet. I värsta fall kan jag ju ha den i växthuset för att elda i under vintern så inte växterna fryser ihjäl.
Analys: Jag ska utan att oroa andra i min familj (de tycker redan att jag är jobbig) göra vissa förberedelser i händelse av en katastrofsituation. Jag ska ha mediciner, förband och mat hemma. Jag ska uppföra mitt efterlängtade växthus, ha ordningar på tomten samt höns. Då klarar vi oss om ”the shit hits the fan”. Jag ska också se till att jobba lagom mycket när det väl blir dags, så jag får tid för det som verkligen är väsentligt i livet. Mina älskade familjemedlemmar och vänner. Jag ska konsumera ännu mindre detta år, vila när vila påbjuds, träna så jag ej har ont och faktiskt göra allt rätt.
Han stirrar uppfodrande på mig den där fågeln.
Jag valde det blå pillret för man ska vara sann. Man ska se verkligheten i dess råhet, fluff fluff är bara för att distrahera oss, jag behöver inte sådant. Jag vill inte bli lurad. Även om vissa kanske önskade att jag inte gör politik av Thailandsresor, överkonsumtion och hälsokost.
I kväll blir det Alice in Wonderland på skolteaterscenen. Jag ska med glädje sitta där med min mamma vid sidan och titta på min dotter spelkortet. Jag tänker vara nöjd och glad att mitt överflöd som jag samlat på mig kunnat bli en del av en teaterföreställning om en flicka som var orädd och tog ut svängarna. Jag lovar att inte bli som den vuxna Alice som tappar sina drömmar, jag ska fortsätta att göra precis det som passar mig!
Sofia Ottoson som larven i egentillverkad kostym. Mycket effektfull och kreativt.
Min dotter alva spelade Nummer fem och Nyckeln.
Alice och Caterpillar i en mycket underhållande uppsättning på Vår Teater.
Här, inte så rolig bild på mig mm. Eftersnack liksom…
Å här ligger jag och blir uppassad. Man fick meny!!! Men tyvärr ingen vinlista. Man kan ju inte få allt fär i världen. Fyra gånger fick jag gå och kissa iallafall. Dropp är ingen lek.
Får jag presentera, MAKEN! När jag kom hem berättade han att tvättmaskinen, den som inte fungerat riktigt i drygt ett år, den hade han nu lagat. Bra kan ni kanske tänka då men vänta nu.
Han hade ringt Elektrolux för att klaga.
-Den hoppar runt och så vidare och är ju i princip helt ny…
-Mm, sa killen, Har du tagit bort transportspärrarna?
-Shit, min fru kommer döda mig!
-Oj, sa Elektroluxkillen.
Den här bilden får fungera som ett bevis och en förklaring till att jag fortsätter vara gift med honom. Ni förstår ju själva att med den kroppen, de bicepsen, kan man stå ut med mycket! Tänk bort vargpälsen, hans väska i sandkammo och diverse annat skit. Nu ska här tvättas för brinnande livet!
Over and out!
Fy vad du får vara med om! Otäcka saker! Vilken tur att du begrep att du måste ha hjälp och inte tänkte att det går väl över av sig själv. Verkligen bra och omskakande, även för oss andra, vi läsare runt omkring dig. Krya på dig nu och bli ordentligt frisk och lugn, så slipper du de värsta äventyren. Trevlig helg!