Nya rutiner

Eftersom barnen lägger rabarber på min telefon så fort de vaknar har jag inget nytt foto att dela. Därför en gammal bild från när jag var ensam med Edgar på, ja ni ser favvostället.

 

Igår fick maken ny luft under vingarna. Allt var kalasets fel eller rättare fröken As fel. Barnen har ju varit lediga länge och de få rutiner/regler vi har här har luckrats upp lite. Med lite menar jag totalt. Det har varit ett totalt haveri kan man säga, på ett bra sätt för vi gör lite så som det faller oss in. (Dvs vi släcker bränder i full panik). Igår kom barnens fd förskollärare på besök och berättade hur smidigt hon lade sina två minsta (12 och 7). De fick en godnattpuss och sen var det klart! Hon sa att om man är KONSEKVENT i 4-10 dagar så går det utmärkt med detta. Maken HAR försökt detta tidigare men som han upplever det saboterats av MIG då jag är en ynklig ryggradslös och gråtmild vekling (alltså aldrig på jobbet då där jag har en rak och tydlig riktning och bara avviker från kursen i exceptionellt ömmande fall…). Så igår var det nya tag. Ej helt oväntat var det nr 5 som bjöd på mest motstånd. Nr 6 var inte så dålig hon heller och nr 4 gav snabbt upp, somnade utan protest. Det gör han iofs nästan jämt.

Tyllas strategi var att vara översnäll och älsklig. Säkert tio gånger kom hon in till oss/mig och sa:

-Jag vill bara säga god natt. Eller:

-Jag vill önska mamma god jul och få en puss. Grattis klämde hon ur sig när hon gick!?!

Helt klart är att hon fattat att smicker och välönskningar är ett socialt smörjmedel och ett sätt att ta sig fram i världen. Hon var övergullig och somnade till sist i sin egen säng.

Från en hotellnatt någon gång…

Edgar så….ja, vad ska man säga. Han använde alla trix i boken. Först vädjande och smickrande: Mamma jag äääälskar dig,  jag känner mig så trygg i din säng. Sen Snäääälla, jag är så mörkrädd…..jag våååågar inte sova själv. Vidare stilla gråt och uttalandens som: Vi är ju en FAMILJ, familjer håller IHOP, det här är INTE att hålla IHOP!

Han kom också in flera gånger, kröp in under täcket och klamrade sig fast vid min kropp. Han hade fattat att det var maken som INTE skulle vika ner sig och att hans bästa chans att få somna med en vuxen var att spela ut allt mot mig. Och jag och maken hade några diskussioner i viskläge så att barnen inte skulle höra att jag inte gillade detta men för husfridens skull bestämde jag mig för att låta maken stå vid rodret. Jag VET ju innerst inne att både han, A och för all del min lillebror har helt rätt i den här frågan och att både jag och barnen sannolikt blir gladare och bättre människor om det inte tar 2,5h att lägga dem. För jag är inte en glad människa då även om barnen får den hudkontakt de traktar efter.

Hur som helst så konstaterade jag och maken att den lille pojken är ett verbalt och socialt geni. Han hulkade och stötte fram sina synpunkter på hur detta kommer att skada honom känslomässigt för all framtid. Edgar var så snillrik i sina beskrivningar av sin utsatta situation, sin totala hjälplöshet och hur tydligt vi tog avstånd från honom på ett känslokallt sätt att vi nästan fnissade fast det värkte i hjärtat. Exempel:

-Hulk, hulk, hulk. Det går inte, jag kommer bli hysterisk! Jag tappar greppet här! Gråt, illgråt hulk hulk. Ni måste hjälpa mig, ni är min familj. Jag känner mig inte trygg i min sääääng! Jag måste se någon av er för att kunna slappna av. Jag tappar GREPPET över situationen, HJÄÄÄÄÄLP! Man behandlar inte barn så här. Ni är inte min familj, de skulle aldrig utsätta mig för detta.

Varpå vi/jag svarade – Men lilla gubben, jag ligger ju på andra sidan väggen, jag vakar över dig. Du får komma in inatt. Lampan är tänd och det kommer gå bra att somna själv.

En gång gick jag in för att klappa på honom, pussa och lugna. Då fick han mer kraft. Pressade fram stora tårar och skrynklade ihop det lilla söta fejset till ett russin och mitt hjärta nästan gick itu.

Efter drygt en timme var det tyst. Alla sov men även i sömnen hulkade lille E, så uppvarvad var han. Ikväll blir det tyvärr mer av samma men har man börjat kan man inte avbryta mitt i. A säger att om man bara får det att funka så kan man senare göra undantag. Jag längtar efter undantagen…..så mycket. Men mitt sömnbehov ÄR stort och därför lät jag maken styra mig den här gången och stålsatte mig. Vi kan inte ha ett liv där i princip all vaken tid med barnen på vardagskvällar går åt till läggning. Då orkar man inte i längden. Sömn är livsviktigt för alla, även barnen och det betyder ju inte att jag inte älskar dem bara för att jag låter maken vara konsekvent….eller? Jag är en push over när det gäller barnen, tål knappt minsta pip, har aldrig gjort. Jag tror att det är bra att vi är olika där jag och maken för två av min sort eller hans skulle nog bli dåligt och för fluffigt eller fyrkantigt.

Men jag konstaterar nöjt att 8-åringen faktiskt kan somna själv och det ger hopp för framtiden vad gäller övriga barn (mina äldre började ju somna av sig själv ungefär där också). Tylla fattar poängen med att vara snäll och smickrande (härskartekniker) och Edgar kan verkligen vara övertygande, förstår allt jag någonsin sagt till honom (om att familjer håller ihop och att det man utsätts för som barn påverkar en resten av livet samt att han kan väcka sympati genom att visa sig sårbar och svag).

Så även om det var hjärtskärande att höra honom kanske vi är på rätt väg här? Jag pussade honom ordentligt på morgonen (efter att jag slingrat mig ur från under hans ena ben och makat på katten som låg vid mina fötter. Jag fick stödja mig på maken för att komma ur sängen….Han fick också extra mycket varm choklad på morgonen och är nu väldigt nöjd med tillvaron.

Summering: Maken är bra på att stå fast vid beslut. Jag kan efter mycket påtryckning släppa kontrollen och lita på maken när det gäller. Barnen somnar trots livliga och ljudliga protester i sina sängar.

Slut på jättelångt meddelande. Ha en skön och molnfri söndag!

Tylla-bylla!

Woop woop! Nummer ett på topplistan. Jo det kan ha med priset att göra men när fler köper och inser hur FANTASTISKT BRA jag är på att skriva och hur askul jag är blir det easy peasy att sälja in alla mina andra böcker jag har i datorn och i skallen!!!! Jag LEDER!!!!!!

2 Comments

  1. Visst är de verbala 😂. Vår åttaåring blev igår uppskickad på sitt rum efter ett ytterst oacceptabelt beteende och blev förstås ännu argare: ”jag trodde ni var snälla, bra och ansvarstagande föräldrar och såna låter INTE sina barn lyssna på Maran och sen tvinga dem att vara ensamma på sitt rum!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *