HJÄLP! Jag har verkligen INTE tålamod med läxläsning. Det faktum att skolan inte fungerar som när jag var liten hjälper inte direkt till. Idag var det VAB på schemat (nu när jag skriver det inser jag för tredje eller fjärde gången idag att jag inte anmält detta till FK och sannolikt kommer glömma det) och jag bestämde mig för att jag skulle sätta mig med F för att göra alla läxor. Han och Edgar får matteläxor via ett program som heter Nomp som jag INTE gillar. E har lättare för matte än F och han tycker det är roligt. Idag satt jag och försökte lära F både studieteknik (sitta still, fokusera, inte springa runt och jaga syrran som inte är hemma och att faktiskt LÄSA frågan…) och själva ämnet.
Nyligen har det varit en diskussion i media om komplexiteten i elevernas uppgifter och att t.o.m högutbildade, disputerade människor inte kan lösa barnens uppgifter….Hm. Vi har något av samma problem här hemma. Jag fattar nämligen inte poängen med systemet att dela upp saker i tiotal och sedan addera. Vi försöker och försöker att förklara men idag gav jag upp. Jag satte mig med Nompen (telefonen) i ett fast grepp i vänster hand, drog fram ett ritblock och så gjorde jag en helt vanlig uppställning typ:
43
+43
86
Och plötsligt kunde ungen räkna…..
Sen skulle vi läsa och svara på frågor. Han ville kopiera texten i boken men frågan var mer komplex och han skulle förstå andemeningen. När jag försökte hjälpa honom med det blev han helt galen och slängde boken i golvet och komponerade en låt som nog får titeln ”Idiotiska mamma, jag hatar dig innerligt”…..
Om två veckor ska samme pojke leda sitt utvecklingssamtal…..
Jag håller lite andan inför detta för vi har redan varit med om just det för cirka en månad sedan. Edgar 7 år och två månader skulle leda sitt samtal och det hela slutade med panik och tårar. Jag vet, jag är INTE pedagog, jag HAR INTE läst på den senaste evidensbaserade forskningen om att elevledda utvecklingssamtal gör barnen smartare och mer kunskapstörstande men jag vet hur JAG känner inför detta och det är att det är FEL. Barn kan inte mest om någonting. De kan faktiskt ingenting om just detta för då skulle skolan inte behövas och jag hörde en forskare på radion som hävdade att viss basfakta måste man ha inhämtat för att kunna vara analytisk och se komplexa sammanhang. Jag känner lite att skolan nu börjar på toppen av skorstenen och försöker hasa sig nedåt.
Pojkar halkar efter och presterar sämre i skolan…..jag har noll tålamod och får stå och förklara att skolan är viktig även om de tycker att den är pisstråkig för att de ska kunna arbeta senare i livet. Jag försöker förklara att det är NU det avgörs, det blir lättare framöver om vi bara sätter oss här helt lugnt och läser tillsammans men se då kom en ambulans och störde. Jag känner instinktivt att jag vill ha en professionell läxläsare här hemma för barnen VILL verkligen inte göra detta trots att det oftast är roligt när vi sitter med detta och faktiskt inte tar så lång tid som man skulle kunna tro.
Min vän F är lärare, hon säger att man inte behöver läxor, jag hävdade motsatsen en gång. (Hon kommenterar att vissa barn behöver läxor för struktur, inte hunnit med i skolan pga sjukdom eller inför prov). Det gjorde jag för att jag i förhistorien lärt mig att man måste repetera saker tre gånger för att ”äga” kunskapen.Jag tänker också att vi behöver papper och penna för att få in det bättre och då även aktivera motorcentrum i inlärningen… jag själv gillar att skriva på äkta papper med fin penna. Det är lite lustfyllt och jag behöver det för att korvstoppa! Men hennes inställning (som högst sannolikt är evidensbaserad) är att skolan ska sköta detta och jag är beredd att hålla med. Och jag behöver hjälp för att vi bråkar om läsningen/lösningen av läxan (annars älskar han att läsa och gör det bra och med inlevelse) gör att det låser sig för oss båda här hemma.
Nu ska jag gå och leta rätt på grabben och se om vi inte kan muta oss fram till att avsluta den här bedrövliga (och felskrivna) läxan som fröken (pga resursbrist sannolikt) kopierat ur ordinarie skrivbok och klistrat in med limstift i en billigare skrivbok(!). Är det DET pedagogerna ska göra eller skulle barnen kunna få en skrivbok kanske? (Nu reserverar jag mig för att det kanske bara är just min son som inte har en skrivbok för att han kanske tappat bort den eller så…).
Tjing!
