Ge upp

När jag kom hem fick jag höra att E hoppat av en gunga i farten, bakåt(?) Jag drog genast upp hans tröja för att titta efter blåmärken eller annat. Han hade slagit i ryggen men inget syntes där. På bröstet, vid bröstbenet däremot stack en liten knöl stor som en ärta ut, den var stenhård. Jag pressade händerna mot hans bröstkorg för att se vad som hände, han skrek…ringde min kompis som snart är klar husläkare och bad om råd. Hon sa; Smärtstilla och sen undersök och hade det varit hennes barn hade hon åkt till en akut med röntgen. Så blev det. Finmiddagen kom av sig, jag satte av mot Rinkeby med barnet. Två timmars väntan utlovades. E var mkt nöjd, han skulle röntgas och opereras sa han…nja, inte op men kanske rtg sa jag. Mitt emot oss satt en ung tjej, hon var påtagligt berusad, och pratade mycket högt men sluddrigt i telefon. Hennes heltatuerade sällskap var helt tyst och glodde på sin mobil. På andra sidan satt två som också pratade väldigt högt och tjafsade om plåster och cig….. ene hade varit i slagsmål framkom. Sen lite tysta och mindre effektsökande sjukdomsfall. Plötsligt började tjejen fatta intresse för oss, samtalet var över och hon stirrade fram och tillbaka mellan mig och lille E. Hon började klaga på sitt undermåliga plåster…hon ojade sig och tog av plåstret medan hon stirrade på E. Hon blottade sig liksom och ville se vår reaktion. Upprepade gånger gjorde hon detta och E kröp närmare mig. Jag tänkte ett tag att jag skulle säga ifrån men det var lite olustigt där i väntrummet och hon verkade inte må så bra. Fingret däremot var det inget större fel på. Tre stygn som värst, raka kanter. Det skulle maximalt ta fem minuter att sy (om det inte var smutsigt, fullt med glas osv…) Jag har sett värre tänkte jag, jag har sytt tillbaka ett ansikte en gång på SÖS…..och nästan amputerat ett finger på DS (jag velade då så länge att blodflödet kom tillbaka så jag slapp ”fimpa” och istället sydde fast fingertoppen). Jag frågade E om vi inte skulle gå ut en stund och skickade samtidigt ett meddelande till den enda röntgenläkarpersonen jag känner. Hon var jour och hade mycket men tyckte jag kunde skippa röntgen och avvakta. Om inte påverkad andning, inga stora skdaor och skelett gör man ju inget åt ändå. TACK NINA! Jag gick tillbaka in, tjejen med skärsåret hade följt oss ut och kastade långa blickar efter oss. Jag sa i kassan att vi avvaktade lite, vi kunde ju söka imorgon fm om det skulle behövas. Bra tyckte hon med, kom igen på en mer passande tid. Så blev vår kväll. Senare lyssnade jag klart på Danius, mådde lite mer illa, skickade ett mail ang saker som får mig att bli rasande och därefter såg jag den bästa serien ever, Sharp objects på HBO!!!! Älskar den.

 

Idag blev det inte riktigt som planerat. Det började bra, eller jag började med att lyssna på Sara Danius sommarprat och fick en lite orolig känsla. Hon talar ut, ensidigt. Vräker ut allt hon burit på. Oskyldigt anklagad fast hon bara velat göra rätt som det verkar. I underläge, ensam, utsatt men jävlar om hon skulle vika ned sig.

Vi skulle firat, eller iallafall uppmärksamma vår bröllopsdag idag. Jag hade tänkt köpa något jag tycker är fullständigt onödigt, rent av dumt, till min make för jag trodde han skulle gilla….Jag googlade, såg att det var dyrt men tänkte…Det må vara hänt. Alternativet var en stock snus, jag vet inget som gör honom mer glad än snus och saker man måste ladda och så snart man brutit förpackningen i princip är helt värdelösa och strax omoderna.

Iallafall, jag googlade en Apple watch…S3 med GPS(!!!) och kom fram till att det var en bra present. Jag försökte beställa men noooo den fanns inte och var mycket dyrare i Applebutiken, man skulle kunna tro att det var tvärt om…Plötsligt såg jag något om iWatch 4…..oooooo här satt jag och försökte göra maken glad med en modell som snart skulle vara sååååå 2017! Därför frågade jag honom. -Du, jag vet att vi inte har råd riktigt och jag vet inte om du egentligen vill ha, alltså jag förväntar mig ingen present av dig men ville ge dig något…..skulle du gilla en appleklocka???

Stor glädje utbröt, JAAAAA han skulle gilla, eller ÄLSKA en sådan! Han började genast kolla upp den jag valt. Det var fel modell, inte den med 38-nåntingboett, han behövde 42-nånting boett, och det där armbandet..TYG?? Nä, det var väl lika bra att slå till på den med metallarmband???

Ja, jo han hade kanske rätt och vips flyttade vi oss från fem till sju och ett halvt tusen kronor….tur att han inte föredrog läder tänkte jag. Men när allt höll på att helt gå överstyr serverade jag denna, väldigt kall:

-Men det kommer en 4:a snart…..

-Men då kanske vi ska vänta lite? (Sa han snabbt och utan att tveka)

-Ja, det kanske vi ska så kan det blir som en julklapp? Vi har ju en hel del utlägg den här månaden (och typ alltid, besiktning hus 6000 pix, laga bil 7000 och sen gräva och plantera häck ihop med grannen på 10-15000 var…) en klocka kanske inte är det smartaste just nu?

Detta var alltså INNAN jag noterade att sonen hoppat fel av från en gunga. Jag köpte den för den såg lyxig ut, inget annat. Lördag blir det, fredag är jag nattjour.

Så väl jag känner honom tänkte jag, 11 år ihop alltså och nu gifta i sju. Han vill väl för fasiken inte ha en gammal modell om han kan vänta någon månad och få den senaste. Då skulle han snart hata den där gamla uråldriga manicken och kanske JAG kunde ha den istället nu när min iPhone är randig och saknar skruvar till glaset så det poppar upp om jag inte har skalet på…..för jag bryr mig ju ändå inte om elektronik. Jag är ju en ”Doro-tjej”….han har rätt. Fast klocka är inte för mig. Sedan jag förlorade min Cartier 2005 har jag inte burit någon. Det funkar dåligt som läkare också. Man får inte ha den på helt enkelt.

Så tillbaka till det där med hämnd….så skönt, att när saker avslutats vara fri att säga det man verkligen känner eller berätta vad som utspelat sig, så ljuvt och förlösande. Och hon gör det så bra. Kallt. Med deras egna ord, alla mail sparade, nedtecknat och redo för en bok? Hon kan bli rik på detta (hon kanske redan är det).

Jag hatar översittare, de som hotas, ljuger och kallt räknar med att man ska foga sig för att man är rädd. Nej, jag är inte rädd, jag aktar inte mitt skinn, jag har helt enkelt inte det i mig. Min man kan ibland få mig att göra saker utan att jag märker hans trix. Han utmanar mig, som omvänd psykologi på barn. Och då får jag kraft, som när jag fick höra att jag aldrig skulle kunna höja mig över 1,7 på högskoleprovet (och till sist var 4p från 2,0) eller när Socialstyrelsen tyckte att det var väl ingen stor sak att inte få AT, det fanns massor med läkare som aldrig fick det och ändå lever och mår…bra? Efter det samtalet kraftsamlade jag och fick till en intervju efter att antagningen egentligen var över och jag fick den där ATn jag aldrig trodde skulle fås.

En dag då ska jag skriva lite mer invecklat, essäer kanske, eller en roman? Nej jag har inte tålamod nog för en roman, jag vill skriva kort. Någon sa en gång att om han hade haft mer tid skulle meddelandet varit kortare och bad om ursäkt. Lite så är det för mig, trots att jag skriver lååååånga inlägg. När jag vässar, då blir det kort. Askort. Jag kommer aldrig skriva något över 50000 ord tror jag. Men utmana mig gärna…jag har lust att ha ihjäl någon i ord…tänka ut kluriga sätt, gå fri och kanske gifta mig med en kändis…bara i pappersform nota bene, jag sitter nöjd annars. Jag tänker att jag har ihjäl någon som varit taskig mot mig…hmm….

Jag provar mig fram i Tonicdjungeln. Den här som jag fick av dottern var väldigt god! Alltså att tillföra gin känns mer och mer som en styggelse….Engelsk citron? No such thing.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.