Avslut

Första advent. Jag vaknade ledbruten på en tältsäng, L andades regelbundet. Jag bad om ett gram Alvedon. För ryggen. Jag väntade in min mamma, hon skulle avlösa. Jag smsade alla Lennarts vänner. Status, plats och att allt var så bra det kan vara, lugn.

När jag skulle lämna avdelningen mötte jag sköterskan, hon hade bakat pepparkakor. Om 17 dagar ska han fylla 86. Det vankas julstök. Hon berättade att det kan ta några dagar. Jag hade innerst inne önskat att han dött (ja faktiskt) när jag var där, inte när jag är på jobbet i veckan sa jag. Men du kan få anhörigpenning…..sa hon. Vår läkare kan skriva intyg om 100 dagar. Då föll stenen.

Jag gick tillbaka till mamma som satt och vaktade telefon och svåger. Jag berättade att jag tänker vara med honom på dagarna och så får de ta kvällarna, hon blev också lugn.

Jag kom med kring nio och fortsatte med julstöket. Tänkte att jag kunde läsa för L imorgon, något fint…Tomten. Men jag kunde inte hitta den så jag valde två böcker jag inte hunnit läsa än. Priset på vatten i Finestère och Känslan av ett slut.

Jag gillar att läsa högt, leva mig in och försöka dramatisera. Barnen somnar och jag fortsätter läsa…

Nu har jag satt igång pepparkaksbak, maken har handlat färg och helt oväntat vita högtalare! Som jag har tjatat om detta. Jag tror han gjorde det är för att slippa borra och måla….

Nu hedrar jag min farbror genom att skriva och se på Vinterstudion. Det var trots allt han som lärde mig åka både på längden och tvären. Han och Inger. Det var också det som förde dem samman. Jag hade gärna haft fler kusiner men det blev inga där. Därför känns det extra viktigt att göra detta rätt nu. Det ska bli så som de ville.

Jag har lovat att ta hand om huset i Dalarna trots att ”alla” sagt att det är vansinne. Men jag ska förvalta det till mina barn, vi har inget äldre än det i släkten. Så det ska stå där och jag ska äntligen få göra ett vettigt kök och en trappa till vinden som inte är totalt livsfarlig för barn….men det ska vi inte andas om för Lennart, han är noga med sina saker, det ska inte ändras för allt i världen.

Jag minns när jag var runt 22 och hade fått för mig att åka till Abisko och fjällvandra….två dagar senare kom ett urklipp i posten om saker att tänka på vid fjällvandring. Mycket förmaningar var tecknade i kanten. Förberedelser, göra rätt, rätt utrustning och vara beredd på det VÄRSTA! Inte låta bli men genomföra väl.

Lite lika kanske. Jag är 21 på övre bilden I 19.

För bara fyra år sedan gjorde jag ett längdskidsryck, tänkte som vanligt Vasalopp. Jag ringde L som genast ställde upp, han och jag skulle skida på golfbanan. Kunde han valla mina skidor frågade jag….Och ja det kunde han. Han kom på helgen med en hel portfölj med olika vallor som jag mindes från min barndom. Han vallade ståendes i snöyran på gatan och sen körde han helt slut på mig i spåret, han till och med saktade ned för att jag skulle kunna hålla rygg på honom. Han var då 82.

Halvarsson kämpar på ser jag men mentalt är jag i skidspåret i Täby med Lennart och Calle, vi sitter på en rastplats och dricker varm saft med honung i och äter apelsin och choklad. Det är bra minnen.

Maken tyckte spotify, jag tyckte inte att det var vettigt att betala för musik jag redan har. To be continued…

 

Här om att inte tro på gud eler något och behöva handskas med det.

Stirra ingentinget i vitögat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *