Varats olidliga tyngd

Formerade bataljoner!

Å vad modigt att börja läsa ett inlägg med den rubriken! Det är inte så illa som jag låter påskina. Nu är allt ganska bra faktiskt. Maken fick stanna hemma från jobbet och då blev min tillvaro lite bättre. Jag börjar från början.

Han jobbade natt, 20-06. Jag jobbar 00-00. Varje dag året om. Igår natt skulle vi sova hos mina föräldrar för lacken på golvet skulle torka (tar minst nio timmar) och att förhindra alla barnfötter från att fastna där bedömdes som övermäktigt. Vi installerade oss. Jag sov med Edgar i dubbelsängen, Tylla på madrass på golvet mellan säng, vägg och sängbord. Frank fick ligga mellan mormor och morfar.

Dagen hade bjudit på dagiskalas (12 barn, två-en fröknar) och jag var ganska mör efter det. Det ihållande slipandet under dagen hade nog också lite med min spränghuvudvärk att göra. Jag somnade ganska bra sist av alla. Ungefär vid halv elva tror jag. 
Tylla bökar på golvet och under natten får jag vid många tillfällen dra ut henne från under sängbordet. Jag proppar hålet under fullt med kuddar men hon kämpar sig in. Halv tre vakmar hon och skriker. Välling lagas. T somnar och försöker böka sig in under sängen denna gång. Jag tittar lite på telefonen, smsar maken för att han ska VETA att jag minsann OCKSÅ är vaken. Men utan LÖN.
Edgar vaknar. Han vill ha O´boy, detta avstyrs och han somnar om ändå. Pappa är vaken, han har ont från knät och vinkar lite från hallen. Han stökar runt i badrummet. Jag skriver en liten dikt på Instagram….Sömnlös. 
Jag smsar igen till maken så att han inte tror att jag vilar. Nu är klockan halv fyra. Nu ska jag försöka sova. Då hör jag snarkningar. det går dåligt ihop med min huvudvärk. Jag ligger en stund och tänker att snart vaknar nog Frank där inne. Bästa att skaka lite på min förälder (jag nämner inga namn). Föräldern vaknar och BER OM URSÄKT!?! Hur gulligt är inte det. Den andra föräldern som inte somnat än tackar mig för detta.

Nu ska jag sova. Jag smsar maken detta budskap. Under tiden her jag märkt att två andra vänner är vakna. Vi har lite kort konversation på Instagram och FB. Jag är lite tidvill här, det kanske var innan snarkningarna. Ni får rätta mig F och M!
Nåväl. Nu ska jag sova. Då snarkar nästa förälder, mer kraftfullt. Både på inet och utet. 
Jaha, lite mer självömkan och en Alvedon.
Nu då, nu är maken tydligen hemma snart. klockan är över sex. Han fick lite övertid…
Kvart i sju skulle jag gå upp för dotter nr tre skulle till Örebro på tävling…Så nu är nog natten över. Fyra timmar dygnsvila….det är inte ens lagligt. Men upp och hoppa, smsar maken att nu är jag UPPE och god natt för nu ska han sova ensam i huset.

Jag fick iallafall en timmas sömn mellan 8-9 för mamma fixade med småbarnen. Tack söta mamma!

Den här bilden kom med för att jag ju strök den vita T-shirten på bilden längre ned. Det är något jag gör vääääldigt sällan, stryker till mig själv alltså. Men det är en tröja från Acne, skitdyr och förtjänade alltså stryk. Jag hade egentligen tänkt blogga lite om jämställdhet på ett annat plan och ondgöra mig över alla mina oändliga arbetsinsatser här hemma (som bilden ovan illustrerar) men jag lyssnade på vetenskapsradion samtidigt och snappade upp att jordens vatten är äldre än resten av vattnet i solsystemet. Jag kom liksom av mig där och ja fick lite perpektiv, en stund.


Frank och Sussie, Tylla och två stolar.


När jag kom hem till vårt hus igen var det kalaskaos att städa upp, ungarna bråkar. Jag har katastrofalt ont i huvudet och oroar mig för att lägga alla tre själv samt hämta tävlingdottern klockan elva vid simhallen….Mörka moln.

Jag bryter ihop. Huvudet nästan sprängs och maken ser min nöd. Jag fick sova två timmar tror jag. Och lite mindre ont i huvudet kanske efter. 

Vi lagar mat, han försöker hjälpa till. Jag försöker läsa Elle Decoration men allt är kaos runtomkring. Jag ser designprinsen på en sida och bestämmer mig för att klappa ihop blaskan….Maken frågar var diskborsten är….Han står alltså vid diskhon, med ryggen mot mig och stirrar ut i , ja vad stirrar man på när man letar efter en diskborste???

Hans vänstra hand vidrör borsten men han ser den inte. Jag säger kallat -Du håller i den. Han vänder sig om. ”Vänster hand håller i diskborsten” säger jag och går från bordet.

Nytt stycke.

Min mamma tycker inte jag ska vara elak. Jag ska inte heller vara en sanningssadist. Men jag har svårt att inte vara ärlig. Därför skriver jag att min man frågar mig var diskborsten är när han har den i handen.

När jag blir större tänkte jag bli psykiater. Jag hade egentligen inte tänkt forska för det har mina båda föräldrar gjort och det har verkat avskräckande. Som Antabus för en alkoholist. Aversionsbehandling. Man vill kräkas av sprit. Så har jag känt inför forskning. Nu har jag tänkt om.

Jag ska ägna hela min kraft och resten av mitt liv till att utforska vad det är för fel på mäns hjärnor. Jag ska skära dem i tunna strimlor och undersöka var det sitter…det där hålet som borde innehålla städutrustningskännedom. Minnet av i vilken låda saxar ligger och var man hittar dammsugarpåsar. Den typen av hålighet.

Kära läsare, om ni råkar ha en man med bristande städfunktion, kan ni inte be honom donera sin hjärna till mig ifall han råkar dö snart för jag behöver den. I det fall han dött av stekpanna, strykjärn eller yxa i huvudet så göre ni er icke besvär för jag behöver skallen hel. Så i alla andra skick går han bra. Det är ytterst viktigt för framtiden att vi tar reda på vad som skiljer dem från de flesta kvinnor som verkar ha denna egenskap. 

Nu ska jag bara börja med crowd funding så jag har råd att forska på detta oerhört innerverande område. 

Idag var läggningen seg. Hon fick två och en halv flaska välling men inget var bra. Jag offrade ryggen för att skona hjärnan och det visar sig imorgon om det var en bra idé. Hon somnade till slut iallafall.




Har ni sett Mel Brooks film om Dr Frankenstein…eller Fronkensteen kanske han heter. När Marty Feldman skickas för att hitta en lämplig hjärna till monstret och kommer tillbaka med en hjärna från en burk med namnet ”Abby Normal” something…;)

Det var allt! 


Håll tassarna borta!

Min lilla KD:are, hon ser skeptisk ut. Gillar inte 90Db som det ibland är på förskolor (industrilokalernas gränsvärde). Hon har en handstickad klänning från 40-talet på sig också. Stockkonservativ kan man säga…

Redan klockan sex imorse fick jag adrenalinpåslag nog för en vecka. Det var radions fel. Ekots närmare bestämt. Eller nej det var Anna Hedborgs fel. Radion kan ju inte hjälpa att hon just är klar med sin rapport. Snart kan jag inte ens lyssna på radio längre. DN rök ju i somras för att jag inte ska behöva medicinera mot blodtrycket.

Hon berättade att mammor i medelklassen tar ut 13 månaders föräldraledighet under barnens första två år i livet. Papporna tog ut 3,5 under samma tid. Hon tyckte att detta var helt åt pipsvängen. Hon tyckte att man skulle tänka på karriären, pensionen och att man inte ska cementera de redan etablerade könsrollerna.

Ännu värre var, enligt denna andra Anna, att föräldrarna inte ens tog ut ersättning för hela denna tid utan var lediga ändå med sina barn!!! 
Herreguuuuud, föräldrar vill vara med sina barn även om de inte får pengar för det!?! Ja detta måste vi verkligen komma till botten med. Hon tyckte inte att staten skulle vara så flexibel och tillåta detta. För lönegapets skull.

Jag är inte själv drabbad. Talar ej i egen sak. Jag tar ut så mycket ersättning jag bara kan för att ha råd att ens vara hemma ett år med mitt lilla lilla barn. Hennes första år i livet. Det är tydligen helt i sin ordning. Jag gör rätt i socialdemokratiska ögon. Jag arbetar en dag i veckan och är nyttig för samhället medan min delvis pensionerade mamma drar då ett tungt lass med tre små barn. Jag känner hur jag är en bra medborgare som betalar skatt, går rakryggad, källsorterar, är mild och vänlig i tonen och ger andra människor kloka råd om sina livsval. 

Men jag vill åt andra hållet, jag är inte ens kristdemokrat. Barn däremot är det. De gillar att vara med mammor och pappor. Det verkar ju tydligen föräldrar också….trots att de förlorar ekonomi och karriärmöjligheter på kuppen.

Jag blir galen när staten ska in och peta i folks liv. Detta är det mest privata. Att lagstifta om hur länge du ska vara hemma med ditt barn….Nä, det gillar jag verkligen inte. Det är inte statens sak diktera hur länge jag vill vara hemma och hur mycket jag ska jobba. Jag vill kanske inte ens jobba en himla dag till i mitt liv utan gå åt rakt motsatt håll och bli självförsörjande…Så känns det idag. Jag som inte ens får en AT-tjänst för det är så snålt tilltaget från staten och landstingen, jag har god lust att kasta min läkarutbildning som kostat oss alla minst en miljon kronor åt tjottahejti. Så uttröttad blir jag av all detaljstyrning av familjelivet. Om vi är (som jag är ett tydligt exempel på själv) så dåliga på att vara jämställd hemma, då ska vi ordna det själva! 

Men tack för att du som 70-åring, och förmodar jag ej uppvuxen på dagis med 17 barn i småbarnsgruppen,  (om du har egna barn har du säkert haft dem i 70-talets förskola med 4 barn per fröken), vill bestämma detta år oss andra idioter. Jättetack!

Historielöshet

Som vanligt sätts maskineriet igång av ibland oväntade saker. Idag var det P1 (vanligt här) som kickstartade mig när jag stod vid skötbordet med Tylla. Reportern pratade med en ”förståsigpåare” (som jag icke vet vem det var) om pengar kort sagt. Han sade ”Idag såldes hummer för 28000 kronor per kilo, vad säger det om vår tid?”. Hon svarade något som jag ej helt uppfattade mer än att hon tyckte att det är bedrövligt hur en del är så rika, överflöd och bla bla bla. Hade han istället ringt upp mig (jag undrar dagligen varför inte alla ringer och frågar mig om allt!) hade jag svarat: -INGENTING! Utom att priset för lyx möjligen sjunkit dramatiskt sedan barocken. 
I Amsterdam på 1630-talet, när tulpanbubblan sprack, kostade en endaste lök av den mest eftertraktade sorten lika mycket som ett helt hus i city där. Omräknat i dagens peninngvärde skulle jag tro att det är betydligt mer än futtiga 14000kr som en stor hummer kanske kan kosta idag när hummerfisket drar igång. Och hummern går ialla fall att äta!

Jag är så sanslöst trött på att reportrar verkar vara så otroligt dåligt pålästa. Att inte kunna historia är väldigt farligt. Att inte ha sakkunskaper och ha så mycket makt som medierna, det är väldigt farligt. 
Ibland tror jag att de faktiskt bara kan intervjuteknik och eventuella källskyddsregler. Nada mas! Med undantag för vissa naturvetenskapliga journalister, kanske några få till. Att häpna över att folk vill visa hur mycket stålar de har genom att köpa en hummer för en vanlig månadslön (efter skatt, eller som för min make just nu…före skatt) det beskriver hur fantastiskt dålig koll man har på hur människor fungerar.

I årmiljoner har människan funnits till. Vi har hållit oss i små grupper. Någon har varit ledare andra följare. En har mest makt och vill showoffa med utsmyckning, målad hud, dekorerade verktyg och så vidare. När vi blev lite mer  bofasta blev bosättningen viktig. Man höll ihop i sin klan, stam eller familj och försökte gifta in sig i andra betydelsefulla släkter och roffa åt sig från de som bedömdes vara lätta byten. Så. Detta känner vi ju till alihopa. Varför förneka vår natur?
Vi är oss själv närmast, vissa är mer generösa än andra, vissa är helt gränslösa och vill hjälpa alla. 

Det är en vacker tanke att alla ska dela lika. Det bygger tyvärr på att vi ska göra våld på vår egen naturliga instinkt, att bry oss mest om oss själva och vår avkomma (vissa bryr sig inte ens om det, utan bryr sig endast om sig själva). Vi vill försäkra oss om att vår sort lever gott och länge!
I de stater där marxism testats har det inte gått så bra. Framförallt inte för den lilla människan. Företrädarna för staterna däremot har sett till att berika sig. Fidel, tidigare Sovjettoppar, Ceauscescu osv osv. 

Jag tror att ett bättre sätt att angripa rofferiet är att sätta tydliga gränser där mygel, korruption och annat skit ger straff som avskräcker sådant beteende. Sen tycker jag att när det gäller kriminella med för mycket oredovisade pengar är polisens nya grepp, att konfiskera dyra klockor, bilar och hus är väldigt bra. Snopet liksom.

Det var det om okunniga journalister som jag retar mig på. SR, ring mig om ni har mer frågor på det! Eller Frida, hon kan nog verkligen tala er tillrätta…Jag googlar mest saker jag har ett vagt minne av. (Fast denna gång råkade jag ha läst en bok just i ämnet tulpanfrossa).

Två dagar senare ligger kläderna kvar….så svårt att hasa utan armar och ben


Nu mer elände för den som orkar.

Jag tror min hjärna håller på att disintegrera. För er som inte stött på det ordet tidigare kan jag agera uppslagsverk och ge definitionen här: Upplösas. Motsatsen till integrera alltså. Min hjärna är i upplösningstillstånd!

Det märks på att jag glömmer saker, dubbelbokar, tror att jag gjort saker och har stegrad puls mest hela tiden.

Idag trodde jag att jag skulle till frisörskan vid 11. Jag hade bokat inte en utan två tider innan. Den första hade jag förlagt till 9.00 på måndagen, då jag är på jobbet. Den andra tiden bokade jag på tisdagen då jag var på Ekerö och hade ett möte i Brommaplan (som jag glömt men som exmaken upplyste om).
På förskolans dörr möts jag av en lapp att det är höstlopp inomrgon i skolan och man ska inte GLÖMMA springskor. Jag fick genast puls. Jag ska hålla en grej till i pallet.
Då dyker frisörskan upp. Jag säger: – Hej hej, vi ses vid 11. ”Va?” säger hon. Jag hade inte bekräftat elvatiden och det hon föreslagit var för övrigt 10.15…need I say more?

Jag vet inte om det framgår av bilden att strykbrädan är väldigt låg. Den sänktes av mig i förra veckan för ett barns skull. Efter det strök maken en skjorta…han är betydligt mycket längre än barnet som var där innan..och längre än jag. Latare också tydligen!


Vid sex imorse ringde jag en elektriker som hör och häpna svarade!?!. Han skulle kunna komma måndag klockan 15 nästa vecka. Jag kom ihåg att jag jobbade. Maken lovade ta emot. Jag släpper den bollen här. Jag kommer INTE påminna om detta. Min hjärna är för lös.

Nu ska en almanacka i PAPPER inhandlas. Den ska hänga mitt på köksväggen och gud nåde den som inte använder den för att boka in allt som ska göras. 
Nu måste jag ha paus. Väldigt mycket paus. 



Förra veckan stod en kopp vid min arbetsplats. Den tog jag snällt till köket. I måndags stod där två. I hyllan stod ytterligare en…Nu ska vi se hur många koppar som behövs på fönsterbrädan för att han ska ta dem till köket…På måndag nästa vecka vet vi mer.


Hasta la vista!

Tabun, saker vi måste prata om.

En groda i ögonvinkeln. Den fick jag på morgonen och hann med att vara i stan, stå på fotboll och städa halva huset innan maken berättade detta. Hämnd eventuellt?

Om ni är trötta ikväll råder jag er att bara se på bilderna och läsa bildtexterna. De är lite roliga och hör egentligen inte ihop med det förvirrade resonemanget nedan!
Killen som putsar om vårt hus….han har antagligen ätit några äpplen också. (Verkligt spionämne).

Vi städar vidare. Jag skriver lista och uppmanar alla att slänga obegripliga saker. Maken trodde att den kanske satt som ett lås på något…Mm på sopstationen antagligen.

Den här katten är inte rädd om livhanken. Solar mitt i gatan och kliar sig på ryggen

På den vänstra bilden ser man att jag inte är tydlig nog i min kommunikation. Det är inte heller tillräckligt att hjälpa kläderna en bit på vägen till garderoben för maken ser dem uppenbarligen inte. Bilden till vänster illustrerar vad min make går på….Och vad som förmodligen blir något av ett problem före frukost. Jag fick även ett oroande samtal som rörde hurvida jag sett om pojkarna lekt med nässprayen. Maken har märkt av en låt säga unken doft när han sprayat sig. Idag när han i dagsljus tittade närmare var det lite brunaktigt på toppen…Månne har någon lekt doktor!?! Moahahahaha så går det när man inte tar hand om sina käraste ägodelar. (Jag tror nog inte det var det där som ni tror men det var en rolig tanke)

I förrgår började det samla ihop sig till ett ämne att skriva om. Jag blev jättenöjd. I förrgår uppmanade jag er även att dra ur kontakten och istället umgås. I lördags vid kvart i tio skrev jag första utkastet till detta inlägg och nu (söndag) sitter jag här och skriver igen när alla sover.  Att jag på lördagen satt och kastade jättestora stenar i glashus förklarar jag med att ALLA sov (och hade gjort så en bra stund medan jag gjorde chokladbollar (med hjälp av ett recept från en kokbok tryckt 1983…så jag fick leta ett tag kan man säga.) 
Min tredje dotter fyllde nämligen 13 och ska hade kalas idag hos sin far och jag hade ålagts att göra pyttesmå bollar och hallongrottor. Del ett av två slutfört på lördagkväll. Hallongrottorna gjorde jag och Frank imorse. Jag tänkte emellertid inte publicera förrän 22.00 på söndagen för jag är en person som står vid mitt ord.


Välkommen hem älskling och VAD VAR DET JAG SADE???


OK tillbaka till ämnet. I fredags hade jag en plan. Dagen efter var den bortblåst. Jag tänkte och tänkte, vad var det jag ville skriva om???? Nä, det gick inte att klämma fram så jag bestämde mig (i vanlig rationell ordning att göra något handfast…städa). Jag dammsög hallen, trappen, övre hallen, killarnas ryamatta och sen snodde jag in i vårat sovrum. DÅ kom jag ihåg, TABUN! Jag vill skriva om saker som man inte gärna pratar om. Jag tänker jättebra när jag städar. Framförallt när jag stryker, då är jag dessutom nere i källaren så störmomenten (barnen) är reducerade.

Jag kunde inte riktigt definitionen på tabu så jag slog upp det. Det kommer från Tonga och betyder något heligt man ej ska tala om alternativt något som inte passar att ta upp i sociala sammanhang. 
Jag tycker att det är ogillar heliga saker. För mig finns inget heligt utom att älska sina barn och (kanske några grejer till som Prince, Steely Dan och Fleetwood Mac. Och skandinavisk design i den högre skolan). 
Hur katten ska världen bli bättre om vi inte ska prata om svåra och ”fula” saker????

Man MÅSTE prata om saker. Det ska stötas och blötas och frågetecken ska rätas ut. Man lägger inte otäcka saker i djupa gömmor, det kommer alltid ikapp en. (Vissa saker ska man glömma som är för fasansfulla och det gör vi per automatik. Med terapi kan man sedan befria sig från det mest fruktansvärda men nu talar vi normalsvåra, tabubelagda och lite ”skämmiga” ämnen). Och fröken B…man ska heller inte sopa krossat glas under fårskinnsfällar. Det jäser visserligen inte men det multnar inte heller. Luft och ljus, det mår vi bra av. Och städning enligt samma princip.

OK tillbaka igen. Om man lägger ruttna saker på burk i ett skåp långt ned i källaren kommer det med all sannolikhet att jäsa. Det kommer bubbla och puttra och om man någon dag dristar sig till att öppna locket, ja då kan man vara rätt säker på att det exploderar på ett eller annat sätt. Att det imploderar är också en möjlighet.
Varför tar jag nu upp detta? Jo jag har både privat och på jobbet stött på människor som inte mår så bra, relationstrassel, skuldkänslor och sjukdomar.  Jag brukar dra liknelsen ovan om burken och bubblet för att de ska släppa ut skiten i tid. Gärna på mig som är en neutral person.

Ena personen var en patient. Hen mådde jättedåligt och vid flera tillfällen hade hen hotat ta sitt liv genom att hugga sig i magen. Det visste jag för det stod i journalen, och det var ju därför hen kom. Under 30 minuter av 45 givna sa hen inte ett ord om detta utan pratade om en massa tråkiga andra saker. Arbetslös, oklart civilstatus, diskriminerad, drack för mycket alkohol och en massa annat trassel.
Till slut frågade jag bara rakt ut om hen ville leva.
Stor förvåning. Hen höll upp ett finger för munnen som för att visa att sådant pratar man inte om.
Jag fortsatte att på ett lite elegantare sätt få fram hur hen såg på framtiden. Att barnen nu flyttat ut och hen ju egentligen inte ”behövdes” på samma sätt som tidigare, fingret igen och sen ett tillägg att barnen överger man aldrig. Jag andades ut. Ett bra kvitto på att hen inte tänker ta livet av sig just nu. Någon dialog om hur hen mådde på insidan kom däremot inte till stånd. Bara yttre faktorer som var röriga och tydligen gjorde att hen ville hugga sig i magen då och då. Jag ska försöka igen, jag ska fråga om och om men jag vet inte om det kommer lyckas, för att släppa ut det där mörkaste på insidan….det var inte bra. Det ska vi inte tala om.

(Jag gillar inte ordet hen men det passade här.)

Vi är ganska bra på att prata känslor här, jag upplever inte att folk tar illa upp eller håller inne med sina funderingar kring självmord eller nedstämdhet om de inte är helt bestämda för de vet att de inte ska säga något då. I sådant fall ska man bli riktigt orolig. Såklart att man kanske inte säger till arbetskamraterna över fikat att man ledsnat på livet och börjat leta efter en bra bro att hoppa ifrån, men på en psykmottagning eller hos husläkaren tror jag ändå att folk meddelar sig och framförallt på en rak fråga.

I en del kulturer är självmord så syndigt att man inte pratar om det, det är tabubelagt. Det beror antagligen på fördömande religioner. Här var det ju inte heller acceptabelt med självmord förr, ovigd jord osv. Man får istället (för att få veta om det ligger i släkten att suicidera) fråga om någon anhörig dött i en konstig olycka, sprängts av misstag, kanske fallit från en balkong…eller något liknande. Då kan man få ett svajigt svar att jooo, det fanns nog en morfar som försvann lite plötsligt i skogen eller så.
Svårt!

Jag tycker inte att man ska vräka ut sig över allt och alla om sitt känsloliv men man borde prata mer med varandra och lita på att andra orkar lyssna. Att våga fråga hur andra, som man misstänker är olyckliga, har det; och framförallt vara ärlig.
Jag tycker inte att man är konstig för att man är olycklig. Alla är mer eller mindre lyckliga vid olika perioder i livet, och så ska det vara, man ska ha ett känsloliv. Det ska bara inte styra eller förstöra ens liv. Och jag tror på fullt allvar att om man vågar berätta hur man har det, vad man är rädd för eller varit med om så släpper man ut lite av den där jäsande sörjan i lagom stora portioner. Då har man en chans att bli fri till slut. Man måste bara våga skruva lite lätt på locket. Och kanske välja ut en person man tror kan hantera detta. Folk klarar mer än man tror och att dela med sig lättar hjärtat.

Jag är trött på snack om att allt är bra när det är övertydligt att det inte alls är det. (Nu pratar vi inte jobbet här såklart). 
Jag klarar inte av det där spelet, där allt ska se så toppen toppen ut när man vet eller anar hur det ligger till egentligen.
De gånger jag får höra att något är galet och försöker jag vara konstruktiv. (Lösningsfokuserad som jag är, Mycket tröttsam egenskap).
När jag för tionde gången hör samma elegi orkar jag inte vara lika konstruktiv och lyssnande. Då tänker jag att det faktiskt är onödigt att älta samma sak femtioelva gånger. Jag orkar iallafall inte lägga min själ i något som jag inte tror kommer lösa sig.  
Då kan vi tala om vädret eller matlagning istället. Är man missnöjd och verkligen vill ha förändring då är det bara att börja förändra. Annars blir det bara gnälligt och det blir ingen gladare av. Jag gnäller ganska mycket själv känner jag, men jag har alltid nya kreativa förslag på lösningar (som oftast går åt helvette visserligen, men jag försöker iallafall;)) Och jag vet att vissa situationer är svåra att ändra. Om man till exempel sitter fast på grund av ekonomin eller så, då får man istället försöka göra det bästa av situationen och ha en långtgående plan för att klara självlivet.

Typexemplet på detta är när någon i en familj missbrukar. Missbruk är ett jättetabu. Trots att en på tio gör det, och då talar vi bara alkohol!!! (Elefanten i vardagsrummet ni vet). Ursäkter och undanflykter och överslätningar som inte hjälper någon ett endaste dugg. För om man håller på och spelar med, då blir man en del av problemet. 
Det finns hjälp att få. 
Man missbrukar nästan alltid för att man egentligen är deprimerad och det finns väldigt bra behandling mot det numera. Pudelns kärna är att våga se sanningen. Och i min värld bör man hjälpa den som inte kan hjälpa sig själv. Man måste försöka minst en gång. Mer kan man inte begära av en lekman, därefter kan man säga tack och hej och rädda sig själv. För man dras ned av att vara i närheten av missbrukare och det är livet för kort för. Nota bene att på jobbet orkar man med den femtioelfte vändan till akuten och tillbaka för det är på JOBBET och då har man en annan position. Man orkar evinnerligen egentligen och ibland får man skriva en LVM-anmälan så att patienten får lite andrum.

Jag har inga problem med att säga att jag ibland är helt under isen, att jag känner stor uppgivenhet inför mina karriärmöjligheter. Jag har ingen perfekt familj, vi bråkar och skriker titt som tätt, jag blir galen på mina föräldrar då och då, jag har misslyckats med att vara gift en gång, har valt knasiga pojkvänner och vänner ibland och jag har superdålig ekonomi. Jag är väldigt snabb, på gränsen till totalt ohämmat impulsiv (i mitt privatliv kanske därav några felval i livet?)
Det är ganska befriande att erkänna saker. Då kan man dessutom göra något åt dem! Så länge man lever i en lögn är man dömd till det där jäsande klägget i källaren.

En kompis till mig fick för många år sedan ett missfall. Det var sent och jobbigt och hon berättade för alla vad som hänt. Hon resonerade som så att då slapp hon gå och må illa utan att någon förstod. Det tyckte jag var fantastiskt klokt gjort. Igår blev jag påmind om detta igen då en annan bekant berättade om sitt missfall på ett väldigt öppet sätt. Mycket befriande för henne säkert och en massa sympatier fick hon tillbaka. Och alla förstår att hon är svag just nu och behöver lite omsorger.

Annars tycker jag att just graviditeter är så satans hemligt och tabubelagt.
Man ska vänta si och så många månader att berätta att man är gravid, man ska inte berätta vad det är för kön om man nu tagit reda på det, man ska inte köpa kläder i förtid och man ska inte berätta för mamman hur i helvete ont det gör att föda barn och hur snett det kan gå på bara några minuter. Inte undra på att obstetriker och gynekologer är de mest anmälda läkarna. 

Sista gången jag skulle föda frågade barnmorskan om förlossningsbrev. Jag har kanske hävt ur mig detta tidigare…Men jag vägrade skriva något så korkat, jag vet att allt kan ändras när som helst och jag gör mig inga illusioner om hur fantastisk en förlossning kan vara. Alla mina sexförlossningar har varit åt helvete på ett eller annat sätt. Nummer ett och nummer sex står ut som de värsta. Och sista gången var jag väldigt övertygad att nu är det nog. NOG! 
Alla överlevde och jag firade julafton 10 timmar senare med familjen. För på sjukhuset stannar jag inte som patient en minut mer än jag måste. På frågan om jag kissat (som man alltid får) svarar jag alltid JA även om jag inte kissat alls och inte känner för att närma mig en toalett på hundrafemtio år. Jobbar jag är det en annan sak, då älskar jag sjukhus.

Under alla mina förlossningar har jag upplevt att jag inte fått höra allt. Personalen säger lugnande saker och säger 
hur duktig jag är och en massa annat skit som jag bara bli arg av. Jag märker ju att allt inte är bra eftersom fler och fler människor kommer in i rummet och jag får mer och mer mediciner. Kommer sedan en förlossningsläkare in i rummet…ja då går jag helst hem. Om någon bara kunde säga till mig : -Anna, barnet verkar inte må bra,det ser ut som om det kommer behövas ett klipp, en sugklocka och antagligen kommer du svimma av blodförlusten. Vi är lite oroliga men vi gör så här nu…Då skulle jag bli lugn. Jag hatar att se hur folk snor sig, börjar pilla med bastester för att göra blodgruppering (inte på förlossning den gången för då är det ju alltid gjort innan) som om jag inte fattar att de funderar på att fylla på med blod!?! WHY? 
Jo jag hajjar att man inte vill skrämmas men på mig fungerar det omvänt. Jag vill för helskotta veta vad ni gör med mig, jag vill ha kontroll och har jag inte det blir jag väldigt orolig. Ärlighet och uppriktighet TACK! Och behandla mig inte som en idiot. Tack!



Idag hamnade jag på DN och såg vårt lands största etikettguru. Frågan rörde vad man får tala om. Jag såg bara ett inslag för jag hann inte med mer men det är klart och tydligt att jag inte skulle passera nålsögat. Barn/barnlöshet/graviditet ska man inte fråga om. Nej det är känsligt. Det vill man hålla för sig själv. Stor sorg alltså—inte nämna. Lön, det skulle man heller inte fråga om (vilket jag tycker borde vara en självklarhet på en arbetsplats för då fåt alla kvinnor veta hur mycket mer männen tjänar!). Sen skulle man inte heller prata om partners…Nä det kanske man inte behöver göra för det är kanske SUPERHEMLIGT om man råkar vara kär i en gift person, eller vilja vara singel (GUD SÅ KONSTIGT) eller att partnern just brann upp i sommarstugan. Man ska vara behaglig och inte röra upp känslor. Elegant och sval…det var sådana kvinnor som sökte upp Dr Munthe (som för övrigt inte ens var läkare, avlade aldrig examen men blev livmedikus…) och diagnosticerades med Colon irritabile….Hahahaha jag är ju knäpp. Vilka associationer!! Jag hoppas ingen psykdoktor läser detta (Signe, Carro och mamma undantagna för ni känner ju mig;))

Jag hörde någon gång att föräldrar till barn som tagit livet av sig inte ville annat än att prata med andra om det oerhörda i att ens barn varit så bottenlöst olyckligt att det valt att dö. Att många av dessa barn inte sagt ett ord till sina föräldrar om att de inte ville leva för de led så bevisar väl min tes. (Det skulle väl egentligen ha räckt att jag skrev detta. Tänk vad med tid vi alla kunde sparat om jag kommit på detta i början av stycket!?!) För vi måste PRATA med varandra och vara ÄRLIGA. Då kan vi lösa saker.

Vi är alla olika. Jag gillar öppenhet, blir inte rädd av fakta. Skäms inte för så mycket, jag har lagt av med det. För skäms det gör bara fel personer. Det är inte så utvecklande heller. Jag kör den skruttigaste bilen av alla jag känner, jag har knappt råd att laga den om den går sönder.
Jag är ganska dålig på att föda barn också. Meningslösa värkar som inte får ut någon unge utan hjälp utifrån. Jag hade dött på savannen i min ensamhet om jag bodde i Afrika sannolikt. Ett evolutionärt misslyckande som ändå förökat sig sex gånger. Jag tror att jag är stresstålig men får faktiskt huvudvärk på helgerna och har ont i axlarna…här måste jag bli lite ärligare med mig själv. Men det strider mot min självbild av att jag klarar allt. Så nu vet ni det. Fast ni hör ju att jag har sjukdomsinsikt. Hu vad mycket ärlighet på en och samma gång.

Summan av kardemumman var kanske svår att få grepp om här…

Jag försöker med detta: Var ärlig mot dig själv och dina nära. Mår du själsligt illa, ring en vän (eller en läkare), älska sanningen och var snäll mot dina medmänniskor! Lyssna på goda råd och ta dem! Och använd all bedövning du kan få när du föder barn!!!!


Klockan är ännu ej 22….men va fan, jag kör ändå!





Mobilvila

Första gången i kundvagn. Da shit enligt Tylla. Notera haklappen som även fungerar som cape…en superbäbis alltså!

Hej kära läsare!

Idag har jag en uppmaning. Från och med nu (alltså efter att ni läst klart) ska ni lägga mobilen åt sidan och inte stirra på den före 22.00 på söndag kväll (för då planerar jag mitt nästa blogginlägg). Jag gör detta för jag tycker att verkligheten får lida på bekostnad av cyberrymden (säger någon cyber längre??).

Jag tycker ni ska umgås, spela spel, promenera och kanske göra något kulturellt i helgen. 


Leksaker i plast från Kina är inte alltid det roligaste som finns.


Min näst äldsta dotter är dessutom skitförbannad på mitt eviga bloggande om hur det är svårt att vara mamma i den här familjen. Hon känner sig uthängd.  Hur jag än förklarade att hon inte var främst i kön av uthängda familjemedlemmar, och att jag gör det med en aningen glimt i ögat, vägrade hon lyssna och mitt straff ska bli att hon verkligen inte hjälper till framöver. Same same. (alltså inget rasistiskt gentemot samer utan det engelska ordet för samma). Jag är alltså inte bara pinsam utan även sadistisk och dum i huvudet!?! (detta gör antagligen saken ännu värre så ni som läser detta…säg inget till you know who!!)

Ni kan istället laga mat efter recept som följer:

Pankopanerad kycklingfilé med blomkålsbollar i tomatsås.

en filé per person
mjöl
panko
salt
peppar
ägg

Salta och peppra köttet. Mjöla, doppa i det uppvispade ägget. Panera i panko. Stek gyllenbrun (eller mer) i panna och sen in i 200 grader i ugn ca 20-30 min tills köttsaften är klar.

Tomatsås

1 flaska passerade tomater (kan det vara 6-700ml?
1 hackad schalottenlök
en tesked-matsked råsocker
oregano
vitlöksklyfta, mosad och hackad
salt
peppar
låt puttra så länge du orkar på svag värme



Sen blomkålsbollar enl recept från Buffé.




MEN jag gillar inte alltid så kryddig mat, barnen är på samma linje så jag följde bara grundreceptet men ändrade till:

1 msk spiskummin
1 tsk vitlökspulver
1 tsk mejram
salt peppar

Jag tog alltså bort chili, ingefära och timjan /ajwainfrön (vad fan är det???)

Friterade i olja som jag sedan stekte kycklingen i.

Det blev succé!

Så stäng ned, var IRL och vi ses på måndag! Kommentarer på det?

Trevlig helg! Och ni i Stockholmsområdet borde komma till min butik på lördag vid 12…då börjar vi lite höstrea och har fina priser på mina ljusstakar bland annat!;)

Anna

Motiverande samtal kanske är lösningen, fast jag vet inte om det är jag eller övriga familjen som behöver dem…

Min illbatting, men färger har han koll på.

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag verkar tala ett språk som är okänt för mina anhöriga. Ändå tycker jag att jag har en hel arsenal av angreppssätt.
1) Be snällt
2) Be snällt många gånger och erbjuda belöning 
3) Uppmuntra i samband med bedjan
4) Be inte så snällt och ställa ultimatum
5) Hota
6) Hota och skrika
7) Tiga i kombination med att stirra stint och sen kör jag från punkt 1 igen…

Tyvärr verkar alla sätt ovan vara otillräckliga. Jag känner att jag vill slåss och kasta saker. Så det viner i luften. Jag tror på fullaste allvar att alla föräldrar känner igen den känslan. Ibland tänker jag att enda lösningen vore att klippa till någon av dem så att de flyger ända till tjottahejti för så förbannat arg kan jag faktiskt bli. Men det gör jag såklart inte.
Istället går jag och badar eller tar en tur med bilen lagom länge. Tyvärr hjälper badande och bilkörande bara att få ned mig själv på jorden. Ingen fattar att det betyder att mamman fått nog och att man kanske skulle ta och hämta tvätten eller liknande. Sisyfos hade tagit livet av sig här genom att låta stenklotet rulla över honom så han fick komma till Hades. Jag däremot har en annan strategi. Jag bloggar mig fri. Min stil är mer utåtagerande skulle man kunna säga.

Idag var jag återigen ensam med alla sex barnen. Mamma hade lovat att hon skulle komma och hjälpa till vid läggdags. Äldsta tjejen jobbar till klockan sju, 15-åringen tränade, likaså 13-åringen. Således osäkert med hjälp därifrån. Dessutom råkar de ofta i luven på varandra allihopa så mamma känns säkrast. Trettonåringens träning blev sedemera inställd så jag slapp skjutsa med tre små i bilen vid halv sex och hämta vid nio. Skönt för mamman och de tre minsta.

Jag hade lagat mat igår som skulle räcka till matlåda åt maken och middag till killarna. Jag hade meddelat min plan till maken. Vi andra skulle äta linssoppa, ett osäkert kort när det gäller grabbarna så jag safeade med bolognese.

Middagen närmar sig, soppan är klar och nu ska jag värma resterna från igår.


Detta hade maken lämnat så snällt…
Jag kokade iallafall lite capellini och värmde bottenskrapet. Ingen ville äta annat än pastan så maken kan få 1/4 matlåda imorgon. Linssoppan gick ned i ena pojken helt oväntat; ihop med två vitlöksbröd. Underens tid är ej förbi. 
Men den där millisekunden när man lyfter grytlocket och inser att man gift sig med en egotrippad aphjärna…då var han nog glad att han var beväpnad på jobbet med skyddsvästen på.

Jag är väldigt trött på att folk äter ur skåpen här. Det gör att logistiken avsende inköp och matlagning blir svår att hantera. Om jag vet att det ligger två mazariner i ena skåpet och fyra singoalla i en påse i skafferiet kan det hända att jag bjuder en granne på fika. När man sedan plockar fram asken och ser att denne någon som ätit upp allt inte bemödat sig med att slänga eländet. Ja då vill jag bara sparka och skrika numera. Jag har sagt till alla säkert 10000 gånger att man 1) frågar innan man tar och 2) om man nu var så undernärd och sugen på onyttigt jox/ratar all normal mat som alltid finns hemma. Ja då kan man ha den goda maken att kasta kartonger och dylikt så att jag märker av att det är slut. 

Maken var så trött på detta smygätande i skåpen att han en gång riggade en kamera och med flit lade ut lockbete i form av choklad. Alla nekade sedan till att ha tagit men vi VISSTE  vem det var och hon erkände då hon blev överbevisad. Igår var hon framme igen och åt min hemmagjorda hallonglass på kvällen. Detta är samma dotter som i sjuårsåldern klottrade sitt namn på nytapetserade väggen i sitt rum….inte ett jättesmart drag. När hon får egen lägenhet planerar jag att sätta mina tuggade tuggummin under hennes matsalsstolar, proppa toaletten full med papper och klottra på tapeterna…Kanske gå på toa utan att spola också och ställa alla saker på kanten i badrummet så att minsta vindpust får dem att trilla ned…Moget va!?!

Det var det om mina skåptjuvar.

Tylla har gått från världens snällaste unge till att inte göra något som är stillsamt. Det är inte kul att sitta i knät längre (man måste kasta sig av och an, riva i mammas hår, hänga i nya halsbandet och försöka sno mina örhängen), det är aptrist att sitta i sin stol (även om man får kex att kladda med), vagnen ser hon mest som en språngbräda ned på marken och så vidare. 
Hon kryper sedan cirka en vecka med världens far såklart mot trappan ned i vardagsrummet, mot kattmatskålen och vattnet samt mot alla livsfarliga små saker som killarna släpper överallt. 
Jag förväntar mig att väga mycket mindre till jul och behöva inhandla grindar, barnlås och en ny hjärna.
Sova vill hon inte heller längre. Det har jag varit bortskämd med så detta är ett stort avbräck i min ganska behagliga lunk de sex timmar killarna är på förskolan. (Notera att jag anstränger mig att skriva förskolan här för vi säger alltid dagis annars, PK to the bitter end).

I söndags hände något märkligt. Jag märkte det egentligen inte för jag hade fullt sjå med att fylla år men jag hörde något om att Edgar hade klättrat upp i ett träd. Det var oväntat för han är annars en mycket försiktig general. Kanske katten inspirerat? Hon blev nämligen uppjagad i ett träd någon dag innan och vi hade en stor räddningsaktion på gång vid 22-tiden. Jag iklädd flip flops och nattlinne, Inez i träningskläder och maken helt klanderfritt klädd. En stege på fyra-fem meter, lite klätter och några skivor rökt kalkon senare och hon var på marken igen.
En elak svart fluffig katt hade jagat upp henne. Idag bet samma katt henne i bakbenet. Vi ska formera våra bataljoner nu för detta är Sussies revir och ingen annans. Frank erbjöd sig att döda katten, vi avvaktar lite med det. Han är mycket för att döda just nu. Knivar är favoritverktyget för detta ändamål. Varfifrån han fått dessa idéer har jag inte en susning om. I förrgår åkte vi bil ihop. Han meddelade att han letade efter kaniner. -Jaha,  sa jag och fick en inre bild av små gulliga kaniner som han gosade med. -Vad ska du göra med dem då, frågade jag. -Kaninsoppa, sa han då snabbt. Jag blev väldigt häpen och frågade hur det skulle gå till…-Jag ska skjuta dem, sa han helt torrt. Mm det finns saker att ta upp på kvartsamtalet hör jag.

Efter förskolan idag stannade vi ute i det strålande vädret ett slag. Tylla gungade och de två andra sprang omkring och jagade spindlar och sniglar. Plötsligt kommer Frank och säger att Edgar inte kommer ned….”Va” säger jag. Jag lämnar T i gungan och går med F för att se vad som står på. Då ser jag den lille mannen säkert fem meter upp i en av våra gigantiska tujor. Han bara klättrar på rakt upp. De är säkert tio meter höga. What to do? Jag kan ju knappt röra mig och jag vill ju inte skrämma honom så han trillar ned. Jag tog fram kameran och fotar. 
Det tyckte mina tjejer vad det värsta de hört. Att fota sitt barn som när som helst trillar ned och dör. Ja det kanske det var men jag kunde ju inte klättra efter precis. Jag förhandlade lite med honom och sade att han måste försöka klättra ned själv. Det gjorde han också på ett minst sagt krångligt sätt och fastnar till sist mellan två grenar på lagom avstånd för att jag ska kunna lyfta loss honom. Jag anar att den här killen kommer bli värre med åren. Han var strålande glad iallafall och deklarerade att han var en apa och att han även äter bananer. OK. Jag håller med.


Påhittig kille som är en jäkel på att klättra snabbt och högt

Fram till nu har den här lilla marsipangrisen varit enklaste ungen jag någonsin haft. Det håller på att ändra sig.

Jag har ett litet projekt på gång inne i skallen men jag ser med panik på hur min ”egentid” krymper med stormsteg. Tänk att det alltid är så. Man vänjer sig snabbt vid sakernas tillstånd men glömmer att barn utvecklas blixtfort ibland och så står man där med skägget i brevlådan. Jag ska kanske börja gå till ”gymmet” (dvs försvinna 1-2h upp till min mamma och jobba på mitt projekt. För här finns inga möjligheter att uträtta annat än städning, tvätt, matlagning och disk. Och tyvärr alla hemmafruar, det räcker inte för mig. Jag måste motionera min hjärna och vara kreativ annars torkar jag in…det har redan börjat i kotpelaren!




Att gå som en ostbåge

Idag har jag slipat bänkskivan. Så här ska det se ut VARJE DAG.


Två reklamer från idag. Stockholmare slänger alltså fimpar på backen som kostar oss alla 60 miljoner kronor om året att plocka upp!?! Det måste ju rökarna sluta med eller så får vi lägga på en städskatt!
Och svenska kyrkan försöker locka folk med: Mysighet Musik Sång Tradition Djup Äventyr Växt (?) Ledare Hopp Lekar Vita Kåpor Tankar TRO Hantverk God mat och Vänskap…på 13:e plats kommer tro, efter vita kåpor och äventyr….Jag trodde det centrala med konfirmationen (som jag själv ej genomgått för jag tillhör de otrogna) var att säga JA TILL GUDS GEMENSKAP…eller? Att linda in det i vad som skulle kunna vara en charterresa till Mallorca minus spriten känns lite räddhågset, N’ est pas?

Hej! Krafterna är delvis tillbaka. Idag var jag hos doktorn. Han berättar att jag har ett par diskar som lider av uttorkning, en för kurvig kotpelare och jag behöver gymnastisera. Två av dessa hade jag redan listat ut men jag hade faktiskt hoppats på ett diskbråk. Det går iallafall att göra något åt. Så smärtan är där den är. Jag måste träna och sluta belasta min rygg. Det är minsann enklare sagt än gjort. Jag lämnar det därhän för det gör mig bara ledsen.

I helgen var jag ganska slut och försökte få resten av familjen att ta sitt och mitt ansvar för helheten. Det gick ganska bra faktiskt. På söndagen var det ju val och till på köpet min födelsedag. Jag har lagt av att fira denna tveksamma höjdpunkt, att bli äldre år för år, men jag brukar förvänta mig ett grattis. En dotter sa grattis, maken åkte och handlade croissanter och en väldigt liten burk JORDGUBBSMARMELAD som jag inte gillar, men den var dyr och snygg. Som de man brukar få på hotell ungefär. Tack, gulligt men fel…Alva blev nöjd, mer till henne.

Superdyr och helt ouppskattad av undertecknad.


Dagen rullade på och vid 10-tiden bestämmer jag mig för att väcka dotter ett och två med att gå in i deras respektive rum och högt sjunga till mig själv. -Ja må JAG (med emfas) leva…och sen hurra. 
Första dottern (15-år) sa grattis men låg kvar i sängen utan en ansats att gå upp eller kramas. Jag fortsatte till 17-åringens rum och sjöng ännu högre för mig själv, hurrade fyra gånger varpå hon säger; Ja, ja jag vet att du fyller år men det där var faktiskt INTE roligt! Jag skrattade så jag höll på att kissa på mig iallafall. Så kul tyckte jag att det var.

Vid 12 var jag och familjen bjudna på lunch hos mamma och pappa. Vi åt och sen föreslog mamma en promenad med två av de små ut i skogen. Jag tänkte att det var lite udda men varför inte, skogen är trevligt. Egentligen hade jag hellre gått hem för pappa verkade lite stressad, jag tänkte att han som vanligt hade jobb att göra eller något tips att lämna in.
I skogen föreslog jag att jag skulle ta terrängvägen hem med E och mamma gå parkvägen med vagnen men hon förhalar och krånglar, tycker vi ska gå ihop. E avgör saken med att göra en tjurrusning rakt in i skogen. Jag får hänga på så gott det går med rygghelvetet. ”Vi ses hemma hos er” ropar jag åt mamma.

När vi kom tillbaka hade maken löst alla sladdproblem som jag skrev om tidigare och alla var nöjda. Vi börjar dra oss mot hemmet. I två olika patruller. Jag till fots han i bil. Vid vägen står en stor vit Volvojeep och maken förklarar att det är någon kärring från kyrkan som ställts sig mitt för, otrevlig som sjutton var hon också. Jag säger att det är för jävligt att kyrkans medlemmar alltid parkerar in oss (vilket de ofta gör) och blir lite småsur.
Jag kom in i hallen och märker att barnen städat. (De gick hem lite tidigare från mina föräldrar under olika svepskäl.) Jag fattar att detta är deras present till mig. Städning. Vanligen brukar jag önska mig snälla barn, men det gav jag upp i år och önskade mig ordning och reda. Toppen! 

I hallen såg jag en ballong i taket och sekunden efter skymtar jag min bror och får en partysmällare (ni vet en sån som ser ut som en flaska och smäller när man drar i snöret och ut kommer papperstrassel) i vänster öga. MYCKET överraskad blev jag av den. Det var min lilla ivriga dotter Alva som kom lite fort och lite för nära. Ögat är intakt.

Sen kom det folk från alla håll. Farbrorn, grannar, syskon och alla barn. Jättekul! Det visar sig att Alva (13) planerat allt, ringt in folk och fixat. Så otroligt gulligt.

Sedann har vi kalas och hånar min far som under lunchen vid minst tre tillfällen avslöjat surprisepartyt. Jag märkte dock ingenting, helt upptagen av mig själv tydligen. Han ska ha sagt både; när kommer gästerna?, Ska ni inte gå hem nu och något mer som jag inte minns. Han fick massor med arga blickar och sparkar mot underbenen. Som sagt jag märkte ingenting. Såg inte ens att den stora vita bilen var min brorsas….Uppmärksamhet noll. Det är nyttigt att veta. Mne jag hade en aning om att pappa var lite stressad, kanske han bara hade ont i smalbenen???

Vad beträffar städningen så var den ypperlig. Vilket bevisar att de kan. (Detta kommer med all sannolikhet att användas emot dem vid senare tillfälle). Några saker är dock fortfarande försvunna och jag öppnar garderober och städskåpsdörrar med viss förberedelse för att något ska falla ut… men på det stora hela är det superfint här just nu.

Från och med nu önskar jag mig bara städning vid alla högtidsdagar framöver.


Fina lite funkisaktiga hus från 50- eller 60-tal. Roliga vinklar


Idag var maken hemma på förmiddagen för han jobbar kväll till 23.00. Det betyder att jag kommer ha stora svårigheter med läggning och middagslagande samt får avsluta kvällen ensam framför datorn. Jag har dock gett upp att se serien Salamander för nu har jag för fjärde eller femte gången somnat innan den liksom lyfter från introt. Kanske jag ska stå och se tv framöver…eller då kanske jag bara somnar på stället, trillar och slår ut framtänderna!?!

Detta hus ska vara arkitektritat. Underbara fönster men lite knasiga färgval med dagens ögon sett.



Vi hann med en promenad iallafall ihop innan han tog moppen till jobbet. Vi gick vanliga rundan och såg på favorithusen häromkring, jag fotade några av dem för att visa er. 
Vi har återigen en tomt på gång och jag (maken är skeptisk) planerar en krånglig flytt som kanske är enda lösningen för att vi ska kunna ha råd.

Det tråkiga är bara att jag älskar mitt hus. Nu är det dessutom så himla fint här när renoveringen nästan är klar. Den springande punkten är köket som är för litet. Allt annat är bra. Det behövs minst 4 meter bänkyta, en fullsize kyl och en större spis för att hantera min familjs behov. Så tyvärr måste vi byta hus och då byter vi område i samma veva. 

Tanken nu är att köpa ett mindre hus som vi tränger ihop oss i medan vi bygger på den stora tomten. Då kan vi dessutom bygga ett lite mindre hus och renovera det befintliga så att tjejerna kan bo där när de pluggar. Att gå från 300+54 kvadratmeter till 80+70 blir nog en utmaning. Men jag är optimist och tänker att jag får mindre att städa och hålla reda på.


Älskar vardagsrummets många fönster, balkonen utanför och skiffret på nedre delan av huset. Stors som bara den är det också.


Jag tror att detta hus varit med i Elle Decoration tidigare. Man skymtar designklassiker genom fönstren. Mycket fint renoverat och toppenläge i söder.
Denna artikel ska jag läsa när som helst nu…jag anar vad det handlar om..blanda loppis, ärvt och nytt men jag vet inte. Hur som helst är det väl så vi gör en del av oss, köper saker som beskriver hur vi vill betraktas..ganska ihåligt kanske? Jag återkommer när jag faktiskt läst den.






In vino veritas

Älskade Frank gillar att hoppa hage, denna gång med ”skatanj”, på Råsunda IP.

Naturen alltså, så genialt och vackert!

Min äldste son Frank, genial och vacker han med!

Dag sex av min ensamhet. Idag hade vi middagsgäster. Middagsgäster med barn. Middagsgäster som också har olika uppfattning om ansvarsfördelning och annat. De är jätteroliga och vi träffar dem mer än några andra faktiskt. De bor nära också så spontana middagar brukar det bli. 
Jag berättade lite om våra kvällsrutiner och om hur jag börjar tröttna på att alltid sitta ensam om kvällarna. (Detta är ju bra för bloggandet men kanske jag skulle behöva lite tid med maken också?).

Maken i andra paret berättade då att de hade samma diskussion hemma. Han somnar medan frun dukar upp ost och vin…
Han resonerar som så att det är hans gåva till hustrun, egentid. Skratt utbröt och jag föreslog att jag och hans hustru då drar ut på stan (när makarna snusar)..karlarna kan ju klara sig själva och dela upp nattvaket mellan sig. Det tyckte min väninna var en utmärkt idé.
Det finns dock ett problem och det är att mitt bloggande tar det cirka 30-40 minuter och sedan vill jag avsluta med världsfrånvänd tv. Två dagar i följd har jag försökt se första avsnittet av den belgiska thrillern Salamander. Jag har sett inledningen och en minut in, därefter har jag trynat in. Så något vidare sällskap på krogen vore jag nog inte.

Vi hade iallafall trevligt ikväll. Jag hade lagat kreolsk gryta och de tog med efterrätten. Barnen skötte sig mer eller mindre själva. De gör gärna det när man inte bryr sig om dem. Mat, vin och pladder i lagom doser. Tända ljus till och med. 

Det blev lite gnälligt med killarna på sluttampen och maken gick för att natta F. Då hör han att skruttan, som lagts tidigare, skriker och jag tar ned henne till köket. Hon vägrar somna och jag sitter till slut med både henne och E i knät. E somnar dock och jag får bära upp honom till hans säng. 
Där ligger maken i kalsonger. Han har alltså planerat att avvika och lämna mig med gäster och två skrikande barn. Inte OK. Han vill heller inte flytta med mig till ett fallfärdigt hus på 70kvm för att downsizea!
OK jag är något av en optimist, det blir väl inte av men ändå!? Kan man inte vara lite openminded? Bara pyttelite. 




      

    


Idag har jag varit på fotboll. Dotter nummer tre är målis i ett av Sveriges bästa lag för flickor 01 (ja, jag är jättestolt över henne). I strålande solsken. Kan det bli bättre? Jo ens lag kan vinna, men annars var det superbra. 
Råsunda IP har aldrig varit så städat. Min femåring sorterade alla pinnar, kastanjer, tomburkar, planksnuttar och plastbitar på hela norra sidan. Sen byggde han en skateboardramp av några bräder och åkte i den på en kvarglömd sportdrycksflaska. Kreativiteten är det inget fel på iallafall.

Alla barn är i huset i helgen. De kom igår och två av dem har inte synts till, de ser på partiledarutfrågningar. Är det en ny fluga eller? Att 17- och 15-åringar ser på och intresserar sig för politik…jag brydde mig inte om sådant vid den åldern. Nu är jag desto mer intresserad, men någon utfrågning har jag inte hunnit med.

Jag tror det räcker så för idag för jag hör att ni inte hinner med att läsa mina inlägg…det är inte bra, jag vill ju det. Att ni ska hänga med och käfta emot också. Så jag lär mig något. Framförallt vill jag veta hur man löser sömnfrågan för barn (hur de sover mer och lugnare utan medicin) och män (hur de håller sig vakna efter åtta och går upp när något låter). 

Imorgon blir jag nog omhändertagen av mamma. Jag råkar fylla år och det blir lunch i mitt föräldrahem. I år hoppas jag faktiskt på en present också. Har önskat mig ett fint halsband från en härlig butik i gamla stan…vi får väl se. Jag ska hinna med att rösta också. Det är alltid lika pirrigt. Vi går nog en i taget så det inte blir kaos och man röstar fel på något sätt. Det är viktiga grejer det där. Om man bara kunde slippa alla som stod utanför och såg så snälla ut och vill ha ens röst skulle allt vara finemang. Jag hatar sådant, att bli ”påhoppad” alltså. Bort med sådant. Tror de verkligen att de kan påverka en på väg in i vallokalen…crazy!

Å vad e re hära för bild??? Jo jag sover, men bara för att han råkar vara vaken vid sju på morgonen och jag inte är det betyder ju inte det att jag sovit 12 timmar jag med. Som ni ser är jag redao att dra…Easy get away kallas det!


God natt, hoppas jag…read about it in the morning!
a

Jämna plågor. Eller: Mammablogg utan rosa skimmer, Eller: var fan är min Pina Colada?

Vem orkar sätta på sig riktiga kläder igen? Jag kör i nattlinne och hoppas att polisen inte stoppar mig.

Idag har irritationen gått i höga vågor här. Det började med att jag blev misstrodd vad gäller min sömn. Maken fnös när jag sade att jag bara sovit 2,5 + 1 timme vid klockan sex. Då sade jag åt honom att kolla telefonen och Facebook. Det gjorde han antagligen för han lät mig sedan sova till nio.

Under natten, efter att jag blivit bryskt väckt av lille E, hade jag värk på ett nytt och spännande sätt. Höger ben denna gång. Ilande blixtrande smärtor som färdades från korsryggen ut i tårna. Ingen sovställning passade. Jag byggde ett torn av kuddar för att ligga i Psoasställning till och med. Jag tror tyvärr jag är förbi psoas.
I stället för att ligga och fundera över hur gärna jag ville sova så planerade jag för framtiden, skrev ned viktiga saker, letade bloggar och mailade lite grand. 

När man har ont blir man extra känslig och irritabel. Jag irriterar mig mycket på hur folk skriver. Långa meningar som inte är så pregnanta; som saknar komma och punkt på väl valda avstånd samt saknar styckeindelning. Även om innehållet delvis är bra blir det för mycket av samma. Det ska vara stringent i min värld (säger jag och sväller ut). Iallafall vill jag inte höra samma sak på fyra olika sätt i samma mening. Jag önskar mig eftertanke innan man skriver (säger jag och skriver i affekt). Eller åtminstone en snabb genomläsning, korr liksom (det gör jag när jag tryckt på publiceringsknappen, men jag är snabb!).
Så inget napp inatt heller. 

Dagen rullade på och vi hamnade vid lunchtid hos mina föräldrar som hade kabeltrassel. De har bytt fönster och ska ordna om hemma. Då syntes alla härvor med telefon- och stereosladdar. Maken ombads organisera. 
Han och min far försvinner upp på övervåningen och de rasslar runt lite och försöker reda ut vilken sladd som hör till vad. Det tar ett tag och plötsligt står pappa i köket.
Han är upprörd. En telefonledning har klippts av som inte borde blivit avklippt. Allt är mammas fel. Hon fattar ingenting men får förklaringen att om han (min far) bara vetat att svärsonen skulle komma hade han kunnat förhindra detta oerhörda genom att organisera sig. Mamma tittar på mig, jag stirrar tillbaka.

Mamma, som är väldigt pedagogisk och logisk (pappa är mer kolerisk som jag), frågar hur det kommer sig att hon, som i flera dagar talat om att svärsonen ska ombedas komma och röja upp, kan vara orsak till detta? Hon lagar ju lunch!?!
Jag sitter tyst. Detta kan bli intressant. Den upprörde fadern vidhåller att allt är hennes fel för det gick för fort och han var inte beredd. Mamma fattar här att det enklaste är att säga ”OK, det var fel av mig” och jag är snabb att tillägga att en telefonsladd är lätt att dra om och ingen fara på taket. Käbbel avbrutet.
Han går upp igen och muttrar att det var inte svärsonens fel iallafall, han kunde ju inte veta att de har två linor in och att faxen är ansluten till den ena. Att det skulle vara hans eget fel…det finns inte på kartan.

Jag och mamma är ganska överens om att någon på det övre planet bär skulden, antagligen inte min make för han kände nog inte ens till det andra numret som ingen använder längre…

Det pysslas lite till där uppe och snart kommer min make ned och viskar till mig att det var min far som klippt av ledningen EFTER att min man frågat hur faxen var inkopplad. Men han vill inte att jag ska säga något för han vill inte att det blir dålig stämning.
Jag släpper detta här för jag är intresserad av arvet. Men man kan konstatera att man inte alltid är rationell och när man känner sig stressad och pressad gör man ibland fel, och är man (som jag och min far) av en kolerisk natur, ja då lägger man gärna skulden på någon annan.
Min mamma och make var överens om att pappa och jag är likadana och se där, då fick även jag en liten släng av sleven. 

Jag åker före med ett barn hem för att trasslet ska få redas upp utan att mina pojkar slår ihjäl varandra och mamma tar en promenad ned till oss med lillan i vagnen. (Vi bor väldigt nära varandra). Maken dröjer. Han har ingen telefon med sig och jag försöker ringa. Inget resultat. Då blir jag ororlig att båda linorna kapats. Det visar sig dock att så icke är fallet. De hade bara dragit ur jacket. Nåväl, jag får till sist tag i honom och undrar vad det är som gör att han dröjer, vi behöver handla för att kunna laga middag…
-Jag äter, säger han. 
-Vaddå äter? Du har ju ätit lunch två gånger med en och en halv timmes mellanrum och nu äter du IGEN? Jag sitter här med två hungriga barn varav en ska åka och träna till 21 på fredagskvällen och du tänker bara på din egen mat…!?!
Han kom strax hem igen. Jag åkte och handlade, två gånger för första gången hade jag i all upprördhet glömt plånkan så jag fick vända vid affären. Jätteirriterande.
Mat, mat, mat, skjuts, skjuts, läggning, skjuts och så blir jag irriterad igen.
Denna gång på dottern som ska på fest. Jag säger det vanliga, var försiktig, ingen alkohol, var ska du sova, hur tar du dig hem…? 
Och möts som vanligt av att jag nog är dn mest oroliga, hönsiga och jobbiga mamman i universum. 
Därefter, lite ur det blå,  frågar dottern mig om lite konstiga symptom..jag avfärdar dem med att säga att det inte är anatomiskt möjligt att svälja luft och sedan få svårt att gå. Då blir hon skitilsk och säger ”du då ? med ditt ”(fingrar i luften) diskbråck (fingrar i luften och hånfullt tonfall”! (Många olika tecken i en lång rad.)
Jag svarar med att det syns iallafall på MR.
Hon släpps av och läser hon detta lär hon väl aldrig tala med mig någonsin mer. Jag ringde iallafall min mamma och bad henne tala med min dotter, lite mer neutral mark. Hon lovade försöka.

Så älskade dotter OM du läser mammas totalpinsamma fjantiga blogg (vilket hon aldrig i så fall skulle erkänna utan säga att hon hörde om på avvägar)…Jag förstår att du är orolig, jag vet att du har ont men det orsakssamband du föreslår är inte rimligt. Men jag lovar att följa med dig till en snäll och empatisk doktor som ska ta hand om dig min söta unge. Förlåt att jag är så otäck! Tough love.

När jag väl kom hem sov maken. Det gör han alltid när vi har planerat något. (?) Jag låter honom sova för då kanske han är utvilad imorgon bitti för det kommer nog inte jag vara. Jag hyser i sanningens namn inga förhoppningar alls om att vara utvilad de närmaste 6-10 åren. 
Precis innan läggdags, när jag skulle säga godnatt till en annan dotter kom vi in i en valrelaterad diskussion som hotade att urarta så jag bara gick. Jag anar att ungen är kolerisk hon med. Men jag älskar dig med din lilla apa, söt är du också! Lik mig;)

Nu har jag skrivit av mig nästan.

Ett, två, jag skiter i tre! Jag har fortfarande inte fixat naglarna. Nu är det inte tiden det kommer an på utan ryggen.


Jag tog ett bad. det skulle verka avslappnande. Jag ser då på min vänstra sida en ljusstake och två glasflaskor som står och balanserar på spegelhyllan. Vaffan! HUR svårt kan det vara att ställa dem in mot väggen? VA!?! Jag ligger där och kämpar emot lusten att ställa dem tillrätta. Försöker varva ned. 
Jag gör en riskanalys av läget och konstaterar att om den största flaskan som står sämst till trillar kommer den krossa keramikkrukan nedanför. Minst en liter smet kommer rinna ut bland glas- och keramikskärvor. Jag bestämmer mig för att det går bra. Jag tänker INTE städa i så fall. 
Just då, precis innan jag hinner fota eländet, trillar faktiskt ljusstaken ned. Men landar mjukt på en tvättsvamp. Det är sånt man nästan önskar, att det ska gå så där snett som man varnar för hela tiden. Det vara bara helt fel timing, för JAG visste ju hela tiden hur det skulle gå. Den får ligga där. Jag har gett upp. Hur många tusen gånger ska man behöva säga till om detta? För många tror jag. 

OBEGRIPLIGT!

Nu ska jag titta på något tv-program, vad som helst, kanske Aktuellt eller Rapport…Nej då blir jag väl bara irriterad på allt käbbel..Det får bli något otäckt, a nice little murder!

Adios!




Höst

Dagens skörd. funderade på detta med att inte gilla vinter och mörker…Jag kanske bara har 40-45 säsonger kvar av detta innan jag dör….kanske bäst att bara gilla läget?

Ni kanske har märkt att jag flyttat fokus bort från min omedelbara närhet på senaste tiden. Men två par sockor senaste två dagarna för mig tillbaka till navelplanet. Idag var första dagen på väldigt länge som min man var ledig. Då åker han och fiskar med en kompis. 

För att göra detta lite lättare att smälta väljer jag att ta nya stilgrepp. Jag leker att jag är min man.

Åh, vad jobbigt det har varit att jobba. Sena kvällar, köpemat, massor med andra vuxna människor som jag ska prata och umgås med. Restider till och från arbetet och så har jag ju inte fått sova så mycket heller. Anna är gnällig också, hon tjatar om sitt diskbråck och försöker hela tiden få mig att plocka skit från golvet. Barnen har jag ju knappt fått träffa heller för de sover när jag kommer hem. Enda kontakten är på morgonen när jag hjälper frun att klä på dem. 
Idag är första lediga dagen. Då ska jag vara med en av mina bästa vänner. Han ska ta mig med på en fisketur. Vi ska vara borta hela dagen och komma hem så sent Anna tillåter. Jag hade hoppats att hon skulle komma och hämta upp mig vid sjön så att min kompis slapp skjutsa mig hela vägen hem. Jag tänkte att det kanske var bra för henne att komma ut lite och så kanske barnen somnar efter maten. En win win situation alltså. Men hon tyckte inte det. Påstod att det var för tungt att lasta in i bilen och att lilla tjejtrasan numera skriker så mycket i bilen. Det har inte jag märkt av iallafall….?

Men OK han får skjutsa hem mig. Och sen ska jag sova för jag är så himla trött av allt nytt på jobbet. 

Här är jag när jag leker med min dott (som Tage skulle sagt).


Jag fick beröm sista dagen på jobbet i utvärderingen. Jag är lyhörd, förstår mig på folk, kan sätta mig in i andras situationer och så. Min förre handledare sa samma sak, ville att jag skulle söka en ledig tjänst hos dem redan nu. Skitkul! Anna tyckte också att det var en bra idé för det skulle innebära kontrorstider och det passade HENNE!?! Men jag ska väl söka då. Fast jag hann inte skriva en ansökan idag, jag skulle ju ut och fiska. 
Anna lovade hjälpa mig ikväll när jag kom hem, hon är bra på sånt…att skriva alltså. Fast oftast skriver hon dåliga grejer om mig…påstår att jag inte hjälper till hemma och så…Hänger ut mig liksom. 
Jag ska fan börja skriva om henne. Hon är så himla irriterande ibland. Tjatade både igår och idag om strumpor jag påstås ha släppt på golvet. Det har jag verkligen inte gjort. De har ramlat ned från sängen där jag lade dem. Det kan väl inte vara mitt fel?
Och det var förresten inte samma strumpor utan två olika par de båda dagarna. Nuff said!

Och idag när jag letade efter mina badbyxor och polaren stod bredvid, då gick hon på om att jag borde veta vad mina egna grejer är. Jag fattar inte, hon VET ju var allt ligger, det verkar ju helt ologiskt att inte fråga! Det går ju snabbare för oss båda för jag hittar ju aldrig och då måste hon ändå leta fram mina grejer…jävligt krånglig är hon faktiskt. (Men hon lagar bra mat, och ibland gör hon skitmycket matlåda åt mig, eller köper sig fri med mat från Gooh (det kan väl vara OK då och då); den är god men det är lite för lite i…måste plussa på med kvarg.)
När jag stod där och letade, fast hon visste var grejerna är, hittar jag ändå brallorna och gör en ansats att gå. ”APP APP APP” hör man då,”lägg tillbaka locket”. OK det kan jag väl göra, fast det satt inte helt på innan. Och sen ”APP APP APP” plocka upp handdukarna du lade på golvet för att kunna lyfta på locket och leta”.  Jag framstår ju som hunsad, en toffel som gör som jag blir tillsagd. Det gör jag ju inte alls! 
Fan, det ska verkligen bli skönt att åka ut och fiska lite. Jag undrar vad det blir till middag.


Nu är jag tillbaka, MOI, Anna. Hon den allvetande som har röntgensyn och ser rakt igenom väggar och byråer, jag som vet var fan alla grejer ligger. Vad tror ni? Tror ni att det blir uppskattat?

Jag har kallnat kan man säga. Från mitten av bröstryggen och ned i tårna är jag kall, nerverna som registrerar där har tagit en klämdag kan man säga, eller klämmånad. Hoppas att de på sikt får lite avlastning och kommer tillbaka till mig. jag hoppas att maken får dagtjänst för min rygg tål inte detta slit.

Jag tog min vanliga skogspromenad med barnvagnen idag. Då får jag lite luft i hjärnan. Jag kan glo på svamp. titta på dagisbarn som matar myror och så. det enda som stör är att de tre parkbänkarna på den lilla tren, de med tillhörande soppelle ser så grisiga ut. Uppenbarligen är detta på kvällar och nätter samlingsplats för de som inte kan röka och kröka hemma. I skydd av skogen och mörkret kan de dricka öl, röka omåttliga mängder cigaretter och sedan sprida skräpet runtom bänken. Det faktum att det finns en sopkorg verkar gå dem förbi. Eller så är de för berusade för att pricka den. På första anhalten låg säkert 200 fimpar runtom sittplatsen. Vid nästa låg blåa ölburkar utspridda och vid den sista hade vederbörande finfördelat alla upprökta cigarettpaket. En finfördelning värdig vilken omedicinerad hyperaktiv femåring som helst. Detta tog lite udden av den för övrigt avkopplande promenaden.

Nu hör, jag håller på att förvandlas till en gnällkärring. 

Jag försöker alltid vara konstruktiv i min kritik och avseende nedskräpning håller jag med min vän Staffan att Mulleskolan borde komma tillbaka. Vi borde lära våra barn om naturen och hur man beter sig i den. och det NU! För nedskräpningen häromkring börjar verkligen bli ett problem. Jag plockar och plockar men man ledsnar till slut. 


Mer kreativ än så här blir jag nog inte idag. 

#nyastilgrepp #makentalar #röntgensyn #appappapp #gnällkärring #nuffsaid