Ur askan i elden, bokstavligt talat.

I helgen hände något dramatiskt. Vårt hus började brinna. På utsidan. Alla klarade sig tack vare att en granne larmade oss och brandkåren. Det hade börjat brinna på terassen, oklart varför. Vi lever på grund av fotboll sannolikt. Våran granne kyrkan hyr ut lägenheter i sitt hus. Två av dem kom hem mitt i natten och såg brasan. De väckte mig genom att ringa på dörren och knacka på fönstret. Jag var den enda som noterade detta trots min dödströtthet. Övriga familjemedlemmar minus Alva var hemma och sov som små grisar.

Jag rusade upp, hämtade brandsläckaren och försökte släcka. Lågorna försvann först men satte snabbt fart på grund av att det övertänt. Jag hängde ut duschslangen och tänkte att nu måste vi bara ut!

Alla väcks, jag är helt vild. Lämnar bebisen till grannarna och försöker få liv i de två tonåringarna som verkar tro att det är något skämt….De segar och gnuggar sig i ögonen. Maken ringer 112 och klär på pojkarna. Jag står utanför i underkläder och en jacka och tittar på brandkillarna med lilla T som jag hämtat från grannens bil. 

Brandkillen undrar om det bara är jag och hon. – Nä säger jag , de sitter där inne….ska de det? säger jag och ger honom en menande blick…Nej det skulle de inte. De skulle ut ur huset precis som jag trodde.

Jag och barnen sitter i bilen och ser på när de släcker elden, bryter upp fasaden, sågar rakt in i huset. Allt jag tänker på är att vi lever. Att ha en översvämning i källaren är det lilla problemet. Jag är ganska nöjd med mig själv som vaknat och gjort allt rätt. Jag tänker inte fundera mer på vad som kunde ha hänt om jag inte vaknat. Lite irriterad är jag dock på att det som vanligt bara är jag som vaknar fast jag fortfarande är den som sover längst bort med stängd dörr. 

Äldsta dottern får förmaningar i bilen om sina förbannade öronproppar hon sover med. Det är livsfarligt att stänga av sin enda kanal in i hjärnan när man sover. Och för den delen när man rör sig i Stockholmstrafiken. Jag hör hur jag går igång med mina gamla mantran…. Jag brukar faktiskt alltid säga åt mina inneboende att det ska vara fritt på golvet, inte slänga massa kläder omkring. Tänk om det börjar brinna, ni kommer snubbla och inte komma ut! De håller med om att jag faktiskt brukar säga just det. Hallen är också ett ställe jag brukar tjata om,  vi har säkert 40-50 par skor i hallen. Oftast i en enda röra.  Man måste kunna komma ut! 
Jag lägger till att om det hade varit becksvart och rökfyllt, då hade vi inte överlevt bland all jävla bråte! 

När jag skällt klart börjar det gå upp för mig att det kommer bli en massa mer jobb med huset nu. Det måste till enfasad, ny trall på terrassen, och kanske taket skadats. En ekonomisk kris tänker jag. Maken lugnar mig och säger att försäkringen kommer täcka detta. Vi betalar bara självrisk. Jamendåså, då släpper jag det.

Vi får gå in i huset när brandkåren är klara. Någon ska vara vaken. Någon blir jag och jag måste vakta så att det inte börjar brinna igen. Alla utom undertecknad och Edgar somnar om. Att bara sitta och stirra funkar inte, jag börjar städa köket. Känner väldigt lite för att gå upp på övervåningen, där det brann. Jag känner att jag nog aldrig vill vara på övre plan någonsin. Jag vill heller aldrig sova mer.







När maken vaknat och det är dags för mig att få lite sömn lägger jag mig i vardagsrummet. Jag minns inte att jag sov men han intygar detta. När jag vaknar har jag bestämt mig för att jag ska städa trappan. Jag ska återta mitt övre plan och inte få någon konstig nojja på grund av att det brunnit på vår takterras! Man måste bekämpa sig!
Jag städar mig uppför trappan. Vänjer mig vid att successivt komma närmare den plats jag inte har någon lust att vara på. Jag klarar mig hela vägen upp men jag tänker minsann INTE titta ut på terrassen. Det känns för överjävligt att se förödelsen. Jag städar vidare och tänker verkligen aldrig någonsin titta på terrassen igen i hela livet.
Fast så kan man ju inte göra, man måste ju ut där. Man måste återta det man förlorat. Samma sak som att trilla av en häst, man måste upp igen. Hellre förr än senare tänker jag och ställer mig och stirrar stint på den sönderbrunna trallen, min smälta vita plaststol från IKEA som jag älskar. Det saknas ett bord också märker jag. Det har försvunnit, hel och hållet. Jag räknar möblerna, ett , två, tre och en halv…det saknas tre och en halv vita plastmöbler och ett svart bord. Det ska jag komma ihåg att nämna för försäkringsbolaget. Terrassen är min igen. Jag ska köpa tre vita PS Vågö och tillhörande svart bord och sitta i kvällssolen någon gång 2015.

När natten kommer har det ännu ej gått 24 timmar sedan de släckte branden. Det känns lite läskigt att lägga sig, trots att vi nu har dubblerat antalet rökvarnare och inköpt två dubbelt så stora brandsläckare som monterats fast i huset. 
Jag lägger handflatorna mot kaklet i badrummet, det är kallt, det brinner alltså inte inne i väggen. Jag tittar upp i vinden, ingen rök, inte ens rökdoft. Gott. Jag lägger mig och somnar omedelbart. Helt utmattad.

Dagarna som följer fylls av besök från försäkringsbolag, byggare, fukt- och ventilationskille samt en rivare. Jag pekar och visar var vattnet runnit i huset. De nickar och bekräftar, mycket vatten är det.

Det hus som för en vecka sedan skulle fotas och säljas i sitt färdigrenoverade skick kommer nu vara en byggarbetsplats i minst tre men kanske också sex månader. De kommer veta mer så snart de börjar riva. Vi handlar stor bukett till grannarna som räddade os, jag fäller en tår när vi kramas. Jag ska inte tänka på vad som kunde ha hänt. På kortet står att om de någonsin skulle behöva någonting, vad som helst så ring mig…eller maken. Det känns lite fjuttigt, men min bror som är brandman säger att de bara gjorde vad de måste. Såklart men så känns det inte för mig, jag har allt på grund av dem och den lilla lilla slant de fick kan inte på något som helst sätt väga upp för den stora tacksamhet jag känner för att de älskar fotboll och just kom hem från det 03.30 när mitt hus stod och brann i helgen.

Jag är ganska matt. Det har hänt för mycket på sistone. Jag orkar inte ta in all information utan börjar städa ur hallen som ska saneras och förbereda ny kall vid källaringången. Jag lever, mina sex barn och man lever och nu ska jag städa, städa, städa och städa. Två av döttrarna ska resa till Spanien snart. de ska ta med sig en brandvarnare har de lovat mig och inte kasta saker på golvet innanför dörren.







#brandvarnare #eldsvåda #livet #cestlavie #renovering #flyttmedförhinder #städasådetryker 

Santiago di Compostela och andra luftslott

Mina nya äppelträd!

När man har mycket omkring sig, barn, jobb, hushållsarbete hinner man inte alltid tänka på sig själv. Jag tänker väldigt lite på mig själv. Jag hinner inte med det faktiskt. Som min kompis och kollega Ola sa en gång efter en galen arbetsvecka; hjulet snurrar men hamstern är död.

Jag skulle verkligen vilja komma vidare med min utbildning, få den där AT-tjänsten på ett av Stockholms sjukhus och sen bli specialist i psykiatri, allmänmedicin, geriatrik eller kanske akutmedicin. Men det hänger på ett gäng studierektorer och HR-personer att avgöra mitt öde och jag verkar vara persona non grata i dessa sammanhang. Jag vet att jag inte är galen men ålder, kön och antal barn…..jag undrar om detta ligger mig i fatet!?!

Det är väldigt frustrerande att å ena sidan vill flera av mina tidigare arbetsgivare ha mig tillbaka men å andra sidan vill ingen anställa mig i 18-21 månader så jag kan få min legitimation. Särsklit fånigt är det  eftersom de specialiteter jag är intresserad av är just dem där största läkarbristen råder….

Så istället funderar jag på hur livet för mig och barnen ska bli om jag inte får chansen att tjäna ihop till att betala mitt gigantiska studielån. Ska jag fortsätta satsa på butiken, flytta från stan, fortsätta att jobba som underläkare i all oändlighet…Många frågor. Det första jag ska göra nu är att samla ihop mig, läsa igenom mitt CV, ta till mig av all feedback jag får och sen göra ett nytt försök v.38. Jag hoppas att jag då kan få chansen att komma vidare och göra det jag är bäst på, bry mig om andra!

Jag önskar att mina ambitiösa stora döttrar och de mindre barnen inte gör som jag och följer lusten utan är fyrkantiga och gör som man ska. (Dvs utbildar sig först och jobbar sedan)

Det är sådana här situationer som jag funderar på att kanske ta en walkabout. Bara ge mig av, hitta något, mig själv? Fast jag känner mig rätt hittad, jag tappar bara styrfarten tror jag. 
Det brukar gå över på en dag ungefär. Full punktering och jag tänker att jag kanske ska öppna bar på Kuba, lära mig bergsklättra, jobba för någon hjälporganisation eller skola om mig till trädgårdsmästare?? En vacker dag tänker jag att tiden kommer för att jag ska göra något för bara min egen skull. Då blir det kanske Santiago di Compostela. Kanske jag går, kanske jag bränner ned i min nyinköpta gula Porsche?


And now to something completely different…



Sådd i kartong                                       Chiliplantor i nya krukor


De små fröna som jag sådde för ett tag sedan har börjat spira. Det är solrosor, körsbärstomater, jordmandel och vattenmelon än så länge. Jag skolade om de största plantorna och även fyra chilifrukter som makens kompis pappa dragit upp. Jag använder inte chili så mycket i maten på grund av barnen men det kanske blir en bra gå-borts-present under sommaren!

Under hösten fick jag sådan lust att göra ett träd av mina äpplen. När vi flyttade hit för drygt fyra år sedan stod ett klent litet äppelträd på tomten. Rödluvan är sorten och ger faktiskt en ganska stor skörd redan. Det blir stora härligt röda äpplen med ett kritvitt fruktkött. Musten man gör av dem blir underbart ljusrosa. Jag sparade några kärnor och läste på hur man gjorde. 
Kärnorna planterades i en kruka som grävdes ned över vintern i gräsmattan. I helgen grävde jag upp den. Det hade börjat spira ordentligt och nu har jag flyttat upp dem på bordet. 

Nu ska jag vattna, kanske så lite mer och om någon månad börja avhärda plantorna. Ni får följa med och se hur jag lyckas med alla mina små!



Kul ogrässkylt att ha i gräsmattan!

 

Pick a subject

Kraftigt gravid kvinna som just tagit läkarexamen och festar i gamla stan med vänner och släkt, äter mat från mammas kusin Renée gör hon också! (jo det är jag +20 kilo)

Jag inser att jag nog är lite överengagerad i saker. Vid kvällstoiletten funderade jag på vad jag ville skriva om. Jag är orolig att jag ska skriva samma sak två gånger också. Säg till i så fall för det är ju inte meningen! Jag har för kort minne och för lite tid att läsa mina egna inlägg här. Dessutom sprider jag mig lite tunt nu när jag delar mig i två och skriver om inredning också…

Jag ser något som berör och vips har jag en massa saker att skriva om. Det kan vara nästan vad som helst. Det finns dock saker som ej väcker mitt engagemang. Här kommer några för mig helt ointressanta ämnen. Rymden, motorsport (utom att jag tycker det är dåligt använda pengar att spy ut avgaser och fara runt i 300 knyck samma bana 400 varv!?!) kampsport, och pensionssparande. Så detta kommer jag antagligen aldrig skriva om. Om inte det händer något fantastiskt som att en ny planet ger sig till känna där befolkningen har lösningen på mellanösternfrågan, då skriver jag nog en rad om det.

Pick a subject, and I will write about it! Varför det blev på engelska vet jag inte, kanske för att hälften av mina barn går eller har gått i en engelsk skola och vi blandar friskt här hemma. Eller kanske bara för att engelskan har så många korta och precisa uttryck som låter coola?

Nästan allting kan vara intressant, det gäller bara att sätta sig in i ämnet. Jag har ofta fått frågan på bl.a AT-intervjuer hur jag kan gilla både akutläkeri och segdragen beroendevård. Jag kan bara svara att jag har mer än ett intresse och jag finner tillfredställelse i många saker, även i att sticka lovikkavantar och hoppa Bungy jump.

Och så kom jag att tänka på det senaste hälsolarmet, det om rött kött. Det har ju inte precis varit okänt att det inte är nyttigt eller naturligt för människor att äta kött. Det kan man ju se bara man gapar mot spegeln. Vi har inte vassa tänder! Simple as that! (oops!) Den tanken ledde mig in på ett annat spår; varför kommer forskningsresultat ut till folket så sent? Det begriper jag inte. Kanske tidningarna skriver om det flera gånger? I brist på nyheter alltså och hoppas på läsarnas korta minne. Eller är det så att det är så komplicerat att vanliga journalister inte kan tränga igenom texten och in till kärnan? Kanske inte forskarvärlden bryr sig om omvärlden på så sätt att de vill dela med sig av sin kunskap? 

Har man läst några medicinska artiklar kan man lätt tro att det är språket som hindrar allmänheten från att förstå vad som skrivs. Jag har frågat varför det ska skrivas så torrt och formellt och svaret har varit att det ska vara ett korrekt språk som ska förstås av andra forskare (typ). För min del tycker jag att forskning som i Sverige mestadels finansieras av skattebetalare på ett eller annat sätt ska vara möjlig för dem att ta del av. Likväl som en läkare ska tala med sin patient på ett sätt som går att förstå utan att ha gått fem och ett halvt år på läkarprogrammet. Man ska heller inte hålla inne med kunskap utan sprida den i min mening. Skattebetalarna har bekostat min utbildning och jag delar gärna med mig av vad jag fått lära mig till den som frågar, även på min fritid.

Jag tycker det är fånigt att finessa med språk, iallafall om det är för att hålla andra utanför sin lilla grupp. Man kan tro att de inte vill bli förstådda ibland. 

Jag kan ärligt talat säga att jag sällan hör något nytt, iallafall gällande medicinska framsteg, som jag inte redan hört på någon av mina två medicinska utbildningar som nu ligger mellan 18-5 år bakåt i tiden. Nanopartikellarmet, munhålans hälsotillstånd korrelerat till hjärt-kärlsjukdomar och detta med coloncancer är bara några exempel. 

Jag anser mig vara hyfsat begåvad och brukar inte ha svårt att fatta saker. Däremot har jag stora svårigheter att ta till mig Försäkringskassans och Skatteverkets skrivelser. Deras språk kan få mig att falla i gråt! Det som skiljer dessa två åt är att när man ringer till Försäkringskassan fattar man sällan mer efter samtalet, det motsatta gäller Skatteverket som verkligen är otroligt hjälpsamma och överseende med ens bristande sinne för ekonomi och redovisning. Till Försäkringskassan vill jag bara säga: -Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta… Ta hjälp av en språkvetare!

Jag som lyssnar mycket på P1 nu när jag är föräldra”ledig” hör då och då kulturbabbel. Det är både oroande och roande när de talar om olika företeelser med ord som jag inte har en blekaste aning om vad de betyder. Men jag fattar att jag är oinvigd och inte kan argumentera med dem. Kanske det var menat så? Det blir en diskussion för den egna klubben och då undrar man lite hur de tänker att det ska nå ut i busken…(public service). Det blir ju inte en sämre diskussion för att man talar begripligt, det kräver bara lite mer av den som talar.

Min husgud är Lena Andersson på DN. Hon skriver och talar så smart om viktiga saker. Jag blir riktigt avundsjuk. Det är bara det att även hon använder så mycket begrepp som jag bara av sammanhanget förstår vad de betyder. Då känner jag mig så obildad att jag skäms. Fast jag diggar henne ändå och önskar att jag hade hennes insikt, vokabulär och stringens, Go Lena!!!

Men alla ni andra, skriv så vanligt folk förstår, jag lovar att forskarkollegorna och era klubbmedlemmar också kommer att fatta! 

#klubbenförinbördesbeundran #talaurskägget #språk #kulturelit #artiklar #lenaandersson #for #president #enkelsvenska #försäkringskassan



  



Miljöpanik. Återvinning, del ett av många

Tippen med måsar från 1962, foto av Lennart af Petersens

Sedan jag var barn har jag levt mer eller mindre dödsångest. Både högst personlig sådan och en mer generell som omfattar allt levande. En stark önskan om att leva friskt och länge som med tiden bara blir starkare och starkare. Dels för att jag har många barn att ta hand om men också för att jag jobbat inom geriatriken och på nära håll fått se mänskligt förfall.
För att inte bli helt paralyserad av skräck har jag lagt ihop mitt överlevnadspussel som med åren blivit alltmer holistiskt. Allt hänger faktiskt samman och det är ju inget konstigt alls!
Som barn plågade jag min mamma med att börja återvinna det som gick, antagligen var det endast papper som var aktuellt då, jag minns inte riktigt.
Återvinning var inte någon stor sak under sjuttiotalet, inte på åttiotalet heller vad jag minns. Men det var väl där någon gång det startade på allvar. Sopstationen vi hade närmast minns jag var ritad av Holger Blom 1938. Fantastiskt vacker på något sätt men revs nyligen. Där körde man fram bilen till ett brinnande hål och släppte ned sitt skräp. Ingen sortering där inte!


Lövsta sopstation så som jag minns den.


Vår närmaste affär hade till min stora förtjusning en sk. mjölkko, en apparat som tappade upp mjölk på glasflaskor man fick köpa, fylla, diska och sen fylla igen osv. Det var ett drygt jobb för min mamma att förse familjen med mjölk på detta sätt men jag var en ettrig och bestämd unge så det blev som jag ville.
Min första lägenhet inreddes uteslutande av begagnat och hittat, omgjort och ärvt.
Föräldrarna tyckte jag var en bakåtsträvande neandertalare, det tycker de fortfarande, fast jag tycker fortfarande att jag var före min tid!!!
Någonstans där började mitt panikande kring miljö och hälsa och det har eskalerat kan man säga. En röd tråd rakt igenom mitt och förhoppningsvis mina barns liv. Mina föräldrar jobbar jag fortfarande på. De är motsträviga minst sagt och vägrar köpa ekologiskt, de tror det är en bluff….
Hur som helst, ju mer man lär sig om hur saker hänger ihop och fungerar desto mer arbete blir det, den saken är klar. Bara att källsortera och återvinna blir några extra arbetstimmar i veckan för redan hårt belastade människor. För min personliga del, med sex barn och en man, upptar detta en stor del av tiden man har hemma och då gäller det att försöka göra det så effektivt som möjligt. Här kommer lite tankar om återvinning!
ÅTERVINNA
Att återvinna handlar ju både om att källsortera och att köpa sånt som någon redan har använt men ej längre behöver. Jag försöker redan i butiken att välja bort dumma förpackningar. Tandkräm i pappask är ett exempel på detta. Plastade grönsaker en annan.
När det gäller second hand har man ju redan kommit förbi emballageproblemet och då har man ju redan vunnit på ett sätt. Jag köper det mesta där men är lite petig. Jag letar kvalitet för att ha mer prylar bara för sakens skull gör inte mig lycklig. Jag köper saker jag behöver, sista grejen var nog ett våffeljärn i gjutjärn tror jag. Det blir både godare, vackrare och dessutom får man nog i sig lite järn på kuppen.
Tyger är också roligt att hitta gammalt, det är jättebilligt och jag syr gärna knasiga kjolar, väskor eller lapptäcken. Knappar är också en passion och jag använder bara gamla knappar i kläderna jag producerar. Syr i dem för hand gör jag också för då sitter de fast hela vägen hem från affären dessutom.
När det gäller livsmedel tycker jag att metall och glas är det som gäller. Plast avger en del ämnen till maten och det gillar jag inte. Även om det är lätare att bära hem går det bort av hälsoskäl. Sen tycker jag att olja bör stanna i jorden om den inte absolut måste upp. Dricka ur liten glasflaska smakar oändligt mycket bättre än PET dito. Dessutom tror jag att man dricker mindre av t.ex läsk om man får sina 33cl och inte delar på en trött 2,5l. Snyggare är det också.
Att sortera plast, papper metall och glas är ju vardagsmat för de flesta och inte så mycket att orda om. Matavfall däremot är en jobbig fråga hemma hos oss. Jag har tidigare haft en brun avfallstunna för matavfall men den blir ganska olidlig på sommaren om man inte har en jättestor tomt och inte behöver sitta och äta i närheten. Jag har klagat ett par gånger till miljöförvaltningen angående detta men utan någon respons, trots att jag varit så konstruktiv jag bara förmår. Således är vi under sommaren utan tunnan för att till hösten börja om igen. Nu ska dock börja betala för att ge bort sitt inköpta och sorterade avfall för att någon ska sälja det som drivmedel….jag får se hur det blir till hösten. Det lutar åt att kompostera själv. Maken ej överförtjust!
Leta på vindar och i garderober är också ett bra sätt att få tag i saker man behöver. Min farmor hade ett helt hus överfullt med bra att ha prylar som hon aldrig använde. Jag räknade en gång till 5 durkslag i samma modejang. En tog jag för att ha i min första lya. Hon hade en massa arvegods också som jag tiggde till mig, min brorsa är makalöst ointresserad av gamla grejer, oklart om vi faktiskt delar gener…
Farmor hade i stort sett samma kroppsbyggnad som jag och jag har en hel del kläder både hemma och på mammas landställe som jag använder då och då. Passar perfekt och är handsydda så sönder går de inte.
I återvinningens tecken går väl även att lappa och laga!?! Farmor lärde mig att laga och såla men det var nog faktiskt min i övrigt helt opraktiska mamma som lärde mig att stoppa strumpr. Det där med slöjd är inte så dumt…
Jag gillar att laga saker. Dels för att jag alltid köper saker jag verkligen gillar så går något sönder är det en självklarhet att i möjligaste mån laga. Om man dessutom köper hög kvalitet går det att laga och det lönar sig.
Det gäller skor, väskor, möbler och så vidare. I de fallen gör jag det oftast inte själv av den enkla anledningen att jag inte kan. Jag är däremot duktig på att sy och stoppa. Inte en enda socka kastas här om det är möjligt att laga. Tjejernas bomullsstrumor och makens otäcka tubsockor går dock bort. Det lägger jag inte min dyrbara tid på. Mina sockor däremot lagas med jämna mellanrum. Det är enkelt för jag har i princip bara yllesockor/stumpor. Jag hatar att vara för varm om fötterna och går hellre barfota om jag kan, så strumpor har jag bara när det är svinkallt eller när jag jobbar.
Att laga hål i byxor och då helst jeans var en sport för mig när jag var yngre, mina killkompisar kom med trasiga jeans för lagning och jag fixade dem glatt.
Det stora utmaningen var Nickes brallor. Han var med om en otäck trafikolycka och byxorna var helt blodiga och söndertrasade när hans lillebror kom med dem.
Både Nicke och brallorna kom i ordning till slut men det tog lite tid.
Istället för att återvinna kan man ju också avstå att köpa in vissa saker…På en semesterresa i Frankrike nyligen köpte jag en yoghurtmaskin. Jag har velat ha en sådan i trettio år minst. Min mormor, som jag alltid var hos på somrarna i Spanien, hade en sådan. Tyvärr äter jag inte gärna yoghurt själv rakt upp och ned men barnen gör det och på så sätt sparar men en del avfall, även om man fortfarande måste köpa in mjölken. Sen är det ju roligt att göra egen, man kan blanda hur man vill och det går även att göra färskost i den. Sen har du ju kontroll på alla ingredienser, och det kan ju inte vara fel! Jag är egentligen ingen apparatfantast, jag tycker oftast att elprylar i köket bara samlar damm men vissa saker gillar jag. En juicepress som jag haft i snart 17 år till exempel, det var en bra affär, min glassmaskin, mixer, råsaftscentrifug och nytillskottet mattork som jag är lite kär i just nu. Den skriver jag om senare för den behöver nästan ett helt eget kapitel.
I min källare bor saker jag inte använder alls nästan. Det besvärar mig. Mellan varven får jag hysteriska anfall där jag tvingar mig själv, maken och barnen att göra sig av med saker som vi inte längre använder. Det som rensas ut faller i tre kategorier, sop, loppis eller donation.
Jag är tyvärr en hamster och samlar på mig vansinniga mängder saker som jag verkligen har för avsikt att använda men inte hinner eller orkar med. Sen älskar jag oftast mina grejer på ett osunt sätt och en del är ärvda och jag känner ett ansvar att spara saker som mina barn eventuellt vill ha senare…Ja jag har många anledningar att samla…
Hur som helst har jag avhyst en hel del saker genom att jag flyttat några gånger och det som inte är uppenbart skräp får ett andra liv. Det känns bra i själen och måhända glädjer prylarna nu någon annan.
Så rensa ut saker du inte behöver och gör någon glad blir take home message!

Nästa del kommer handla om odling och kompost.

#återvinning #räddaplaneten #recycle #miljö #vågavägrakonsumtion #hållbarhet

Sälja å dra, en städdag som spårat ur..

Så här härlig vill jag vara jämt…

Jag gick undan med minsta barnet. Matar henne på övervåningen medan jag låter ilskan rinna av mig. Jag gick efter att jag hävt ur mig att man skulle sälja alla saker och dra på en resa långt åt helvette…
Vi ska fota huset inför försäljning. Redan för tre veckor sedan flaggade jag för detta. Ingen har brytt sig. Idag är sista dagen på en månad som två av de äldsta är här, de ska resa med sin pappa, vara på läger mm mm. Jag har påmint om städningen flera gånger men som sagt; Ingen bryr sig.
De var båda på konsert igår och en ska dit ikväll igen…. Ingen av dem tjänar pengar men att gå på konsert går bra, det shoppas hej vilt till avslutningen och när man kommenterar detta får man höra att det är deras pengar. Förvisso stämmer detta för pengar strömmar in från olika håll men den del som kommer från mig kan jag ändå villkora.  Nu smsade jag dem alla med budskapet att om det inte städas omedelbart och framöver så försvinner min del av månadspengen. Då kommer jag nämligen få sluta jobba mina 20% som läkare för att vara piga på heltid utan lön. Vi får se om de begriper detta.
Jag vill också befria mig från prylar! Jag fullkomligt hatar prylar just nu! Små skitgrejer som vandrar in här från höger och vänster. Alla samlar på jox som de inte behöver, inte håller ordning på och som jag måste plocka från golvet säkert tre gånger om dagen eller rädda från våra demolition boys. Visst kunde jag låta allt rivas sönder av killarna och kastas omkring på golvet. Men det straffar bara mig själv.



Älsklingsmöblerna, loppisfynden och lite jox


Jag tänker Karibien…snömöblerna räcker nog till en resa till Karibien. Och en pina colada! Så alla blir glada

#städdag #snö #asplund #Karibien #hjärnsläpp #utsläpp

Hukar mig, rädd för hälsovårdsmyndigheten

Jag sitter i kokosflingorna och skriver. Edgar hällde igår ut det som var kvar efter att vi rullat chokladbollar och jag är ju på strejk. Hade tänkt följa plan 1A, dvs. inte skriva och lägga upp något mer inlägg förrän söndag. Men dagens inspiration pockar på. 

När man blir förälder märker man ganska snabbt att ens syn på renlighet förändras. De dagliga eller varannandagliga duscharna förvandlas lätt till veckodusch. Man inhandlar torrschampo, tvättar kläder med våtservetter några gånger innan de hamnar i tvättkorgen. Klädbytena styrs av tillgång på rena kläder.

När min första dotter kom torkade och torkade jag henne. Gillar inte kladd. Jag tvättade ofantliga mängder och köpte nytt för att den lilla kräkfian skulle vara ren. Det har jag lugnat mig med nu. Jag byter när det är absolut nödvändigt numera. Fast kanske jag ska passa på och byta oftare nu när maken är tvättfuhrer…Till min stora förvåning hade min kompis M en unge som om möjligt kräktes ännu mer. Hon hade ett mycket mer avspänt förhållande till kräks, bebiskräks alltså.
Jag minns en gång när vi skulle till stan ihop. Precis när vi möts kräks han över hennes axel så det rinner hela vägen ned på hennes skor. Vi fortsätter gå mot bussen. Att man har en en och en halv meters kräksträng på baksidan av kroppen räknas inte. Vi skulle leka lattemorsor, inget skulle stoppa oss.

Man märker också att man accepterar lite mer BO. Man luktar lite surt hela tiden och inte förrän det är riktigt illa tar man den där duschen. Jag fick ett otroligt sug efter ostbågar för några veckor sedan. Åt dem i sängen medan jag såg på TV. Dagen efter hittar jag ostbågsfnas i bhn men hann inte sanera förrän ytterligare någon dag senare, lite ostbåge har väl ingen dött av!?! Det är ju inte så att jag inte vill vara ren och fräsch, det är tidsbristen det kommer an på. Sex barn och man kräver sin kvinna. Jag har tänkt skriva till kungen och be om ytterligare fyra timmar om dygnet. 28, det är nog vad jag skulle behöva för att klara biffen.

Långsamt tänjer man gränserna för vad som är acceptabelt. Jag bara hoppas att min näsa inte vänjer sig så mycket att jag inte märker när botten är nådd. Än så länge känner jag mig trygg, ingen har klagat iallafall….
Jag fick en stund över för att åka till IKEA och handla. I bilen märker jag av lite kräksdoft…jag sniffar på tröjan, nej den var det inte. Jackan..Ja, det är jackan. Fast jag kan inte ta av den för på bröstet har Tylla smetat ned mig med majskrokar. Majskrokar har en märklig konsistens och har de gjort en vända in i munnen smälter de och stelnar som cement. Jackan hamnade i tvätten så fort jag kom hem, tröjan måste jag slipa.

När Inez var åtta månader hälsade jag och M på H som då bodde i Amsterdam. Vi skulle glassa runt lite och äta ute. Härligt. Vi hamnar på en asiatisk krog och beställer. Vi snackar skit, minnen och skrattar. Inez ser ansträngd ut. Det blir till att byta. 
I Amsterdam är det trångt om saligheten. Husen är smala och trånga, gärna i flera våningar. Toaletten låg en trappa upp. Jag bär dit ungen och skötväskan. På andra sidan toalettdörren finns världens minsta mugg. Ett handfat stort som en iPad. Jag blir lite häpen och kollar ut i korridoren om det eventuellt finns någon skylt med ett skötbord på. NIX. 
Jag tänker att det ska nog gå bra, jag får hålla henne under kranen. Inez vägde 4,7kg när hon föddes. Så åtta månader senare har man en rejäl klump att hantera. Hon gillar dock ej vatten denna kväll och börjar skruva sig. Hon blir till slut ren och får nya kläder på. Jag stapplar ut, helt genomsvettig av ansträngningen. Då känner jag att det fortfarande luktar skumt. Jag tittar på lillan men det är inte hon. Jag tittar på mig. Det är jag! Hela magen är senapsgul-grön. Snabbt knäpper jag jeansjackan och fortsätter ned mot middagen som väntar.

Min farbror kom förbi oanmäld idag. Han släpps in av 5-åringen och tvekar lite i hallen, ska han ta av sig skorna? Nej för all del, sa jag. Det är så smutsigt ändå. -Jag vill ju inte bli skitig på strumporna säger han. !
Han hade snurrat till det med sin HTC-telefon och hoppades att jag som är nästan 40 år yngre skulle kunna fixa det åt honom. Jag har en iPhone…HTC-vad är det?
Fanny, min 17-åring var hemma. Hon är som sin far, tekniskt begåvad. Hon var till och med pedagogisk när hon visade 30-talisten hur man gjorde. Inte ett dugg hånfull. Allt gick bra.

Så jag har alltså ett hem som folk inte vill beträda utan skor. Det är ett lågvattenmärke även i min bok. Maken har ikväll bjudit hem sin ungkarlskompis. Han sa inte ett ord om detta. Nu sitter de och garvar i köket. De är ungkarlar båda två tänker jag. 
Jag ser ingen ljusning i horisonten heller, det kan ju hända att ljuset i tunneln är ett tåg som kommer emot en… Städerskan jag anlitade häromsistens var inte någon succé heller. Hon har högre lön än vad jag själv har och jag fick gå efter och torka. 

I helgen kanske det blir lite tid för städning, jag hoppas innerligt det för annars kanske huset måste stängas för allmänheten helt pga sanitär olägenhet. Jo jag kanske ska tillägga att ingen av mina familjemedlemmar har några som helst problem med detta så det kanske faktiskt bara är jag som är galen.

#städbrist #tidsbrist #sanitet #småbarnsliv #hushållerskasökes #HTC #hjälp!

Goda grannar och falafel

Jag och maken hade bestämt att icke köpa en studsmatta. Orsakerna var flera. Framförallt var överlevnaden av våra barn central. Makens syster har en som killarna älskar. Grannarna några hus bort har en på lagom avstånd. Vi har således lagom mycket studsmatta i våra liv.  Så plötsligt händer det som inte får hända.  Närmaste grannen brottas med stora paket på tomten och snart står en magnifik totalutrustad studsmatta där, bara några meter från vår uteplats. Killarna tittar häpet på bygget. Jag och maken står sida vid sida på balkongen i tysthet. Detta kan bara sluta på ett sätt.

I helgen premiärhoppade båda killarna i den. Vi såg inte dem knappt på hela dagen faktiskt. Trevligt att barnen kan leka ihop. Det faktum att ingen gata måste korsas är också bra. Men på den negativa sidan hopar sig farhågorna som till viss del redan besannats. Edgar anser att det är hans gräsmatta, han tror det heter så. Han kilar över så fort han får en chans och igår fick jag till slut gå in och låsa om oss trots att solen strålade och vi alla ville vara ute. För att få in lille E mutade jag med tuggimuddi (tuggummi) som han också är omåttligt förtjust i. Ganska harmlöst tyckte jag. 

Edgar pratar bara om gräsmattan och Ninja turtles just nu. Jag ser framför mig en lång sommar inomhus om vi inte skaffar en egen. Vi hade allvarliga samtal om hurvida man kanske kan gräva ned i markplan. Så man slipper skallskador och klättermomentet. Köper vi inte kommer kanske grannsämjan hotas.  Även om vi är suuuuupertrevliga kanske de inte vill ha oss hängande i trädgården hela sommaren. 


Idag hade jag tänkt att vara den perfekta hemmafrun och laga mat till kvällen då lillan sov. Jag började googla ett recept på falafel som jag stött på tidgare i veckan. Men först måste ungen sova. På min lilla sovpromenad möter jag M, min granne med ovan nämnda studsmatta. Hon frågar hur jag har det, hur orkar jag med allt? Själv tycker hon att livet är fullt tillräckligt med en vattkoppssjuk dagisunge och en spädis och hon fattar inte hur jag håller ihop.
-Läs min blogg så får du veta sanningen säger jag, typ. -Jo erkänner jag det är lite mycket nu och att jobba på det var väl kanske inte min bästa idé hittills….
Vi går en sväng och snackar av oss. Vi gnäller lite och inser att vi kanske är lite småaktiga när vi tycker att våra män vilar sig på jobbet….. Jag berättar att P tagit hand om tvätten. Hon tittar på mig och säger: -Det är väl hur mycket som helst att göra!?! 
-mm, säger jag. Han har ingen aning;)

Hon ber lite om ursäkt för studsmattan. De hade pratat om att eventuellt flytta den för att underlätta för oss men tomten är sådan att det inte går. Hur otroligt härligt är inte det att höra!?! Att någon faktiskt bryr sig om hur man har det så pass att de funderar på att flytta sin gigantiska stundmatta för vår skull. Det är goda grannar det. Men jag ska ta detta som ett tillfälle att vara bestämd och sätta gränser för killarna. De får gå och leka när det passar grannarna och när deras dotter vill leka med mina killar. Och så får hon komma och härja hos oss då och då. Fast hon härjar inte, hon är fullständigt normal. 

Jag kom hem med min sovande ängel och började forma falafel med händerna. Kletigare än köttbullesmet. Mitt i kletet ringer mobilen. Jag känner inte igen numret och tänker att jag ska utöva rätten att inte svara. Jag rullar ju för fasiken falafel! Fast den ger sig inte utan fortsätter ringa. Jag sköljer händerna och svarar. Det är A från förskolan. Magen isar sig.
-Edgar har haft ont i magen och det sprutar ur honom….har han ätit något konstigt?

Jag tänker och tänker…O´Boy, han har druckit en väldig massa O´Boy. Men det borde väl inte ge sprutdiarré tänker jag medan jag säger det. Fan, nu ryker hela veckan tänker jag och på fredag har de planeringsmöte igen. Maken har tio timmar och en kvarts arbetsdag idag och så ser hela hans vecka ut. Jag kommer dö!
Men då minns jag hur morgonen sett ut. De hittade/fick varsin burk med tugimuddi. Jag blev riktigt arg till och med för de åt upp båda burkarna. DET ÄR DÄRFÖR DET SPRUTAR UR UNGEN! Xylitol är laxerande. Tack gode gud för att jag kom ihåg det. Nu kommer jag inte dö denna vecka. Jag lovar bot och bättring. Jag lovar att lära mina barn måttfullhet och att inte hoppa i andras trädgårdar och att äta vegetariska falafel och allt annat på den smala vägen.


Jag hörde av husguden (P1) att kikärtor var fasansfullt nyttigt. Jag minns inte på vilket sätt men så det var iallafall. Därav falafel idag. Sen tycker jag att köttdebatten just nu är så snuskig att jag vill nog aldrig i hela livet äta kött från något med fyra ben. Jag har börjar älska griskultingar, särskilt små pojkgrisar. de behandlas särskilt grymt. Grymt….;)

Vill ni göra världens godaste falafel rekommenderar jag en matblogg som heter www.mynewroots.org. Där fanns receptet på Sweet sweet potato falafels. Jag fuskade och köpte färdigt ekologiskt kikärtsmjöl. Lite genvägar måste en stackars sexbarnsmamma ta.

Till detta kommer sallad serveras med mast – o – khiar, den persiska varianten av tzatsiki, bestående av yogurt, gurka, mynta, salt och peppar i lagom avvägda mängder.

Väldigt medelhavsigt.



 Detta hittar jag i ugnen som jag satt på värmning…..Vad är detta och vem lämnar något sådant på en plåt? En härdsmälta av okänt ursprung.


Nu ser jag från fönstret att flädern snart går i blom. Då måste jag göra saft. Det blir nog nästa inlägg. Flädersaft och hur man får ungarna att göra jobbet!

Over and out.

#studsmatta #tuggummi #falafel #laxermedel #härdsmälta #grannar


Har jag nämnt att jag strejkar?

    Nu rätt bild.

Hej bloggen!

Nu ska svavlet osa igen. Det är mycket som pressar på nu. Gastrit, hotande ulcus? (dvs magsår för er som inte är medicinska) Strejken kontra hotande husfotografering. Jobbet på psyk. Monarkin. Den där jävla juicen. Och Shopping. Det var nog det mesta. Jag försöker mig på att bena upp det.

Jag gillar inte att visa svaghet. Jag biter ihop. Jag biter ihop så plomberna lossnar. Iallafall när jag föder barn. Nu är jag något mer uppluckrad och pyser ut gnäll mest överallt tror jag. Önskar jag hade kraft nog att bita ihop. Detta stämmer inte med min självbild. Jag anar att den sammanlagda, ackumulerade arbetsbördan börjar bli för stor. Även jag kan gå under. Att ha sex barn, vara piga, jobba 20% som doktor, driva en butik och försöka komma i form till Vasaloppet….det är en utmaning. Det märks på saltsyran som bubblar upp i strupen. Det är nästan så att jag önskar mig en liten perforation….då kanske jag blir inlagd!?! Semester. Fast Omeprazol är nog bäst ändå. 

Jag har återupptagit strejkandet efter examensfesten. Jag fick nog i helgen och bad maken välja problemområde att ansvara för. Han valde tvätten. Det roar mig lite att han valde det han tror är skonsammast för honom. Det visar bara på att han inte har en susning om vad som försiggår i de nedre regionerna. (Och då menar jag i huset, källaren alltså!) Jag avvaktar med spänning och har ett litet stach med underkläder till mig själv. Drivor med kläder, leksaker och nu även sommarmöblernas dynor härjar vilt i hall, mellanhall och kök. Snart ska en fotograf komma för att på film framställa huset i god dager. DET kommer bli intressant.








På jobbet sitter jag allt som oftast och gör saker som inte är min uppgift. Personer med ångest av det mildare slaget ska behandlas av husläkare och de med allvarligaste beroendeåkommorna borde socialtjänsten förbarma sig över och skicka på behandlingshem. Psykiskt sjuka som självmedicinerat med droger hamnar också här men hör egentligen hemma inom vanlig psykiatri, men där blir de oroliga när något andas droger eller alkohol. 
En kille kom med drygt 70 i Hb förra veckan, honom skickade jag till medicinakuten….
De patienter jag har har nästan alltid en tråkig uppväxt och levnadshistoria bakom sig. Det skapar olycka och ångest som ofta tar sig uttryck i missbruk av något slag och sedemera beroende. Jag skulle önska mig att beroendevård och psykiatrin kunde slås ihop alternativt jobba på samma ställe och ta över allt ansvar för beroendevården från socialtjänsten. Det skulle gagna patienter och vårdgivare. 
Ett stickspår jag vet men det jag tänkte skriva om var att jag ofta råder mina patienter att prata om sina svårigheter. Sticka hål på varbölderna de har i sin själ, låta varet rinna ut och blåsan torka in. Så som jag gör här. Väller ut mitt livs var över oskyldiga läsare för att jag ska må bättre. Vilken narcissist jag är.
Har man tur kanske man finner någon med liknande upplevelser och upptäcker att man inte är ensam. Det lättar hjärtat och man kan ta itu med livet. 

Sen var det dopet. Jag nobbar allt monarkistiskt för jag tycker det är trams. Det är medeltida och fånigt och så tycker jag att det är jävligt odemokratiskt. Jag tittar inte på tvn, läser aldrig skaller men eftersom jag är republikan och gillar deras fb-sida jagas jag av bilder på kungligheterna. Idag tog det helt nya dimensioner. Ni har säkert sett bilden. Chris håller Madeleines hand, hon står på ett onaturligt sätt lutad över en gyllene vagga på ett podium där lilla upphöjda barnet ligger. Va? Min första reaktion var att det var en arrangerad bild och det kanske det är. Allt annat är för galet. 
Vi måste bli av med konungen och hans familj, det duger verkligen inte. Jag såg motvilligt videon där prinsessan avslutar med tihi…redan där var väl måttet rågat kanske? Eller när hon kör i förbjuden fil och kommer undan för hon hade bråttom och skulle snart gifta sig…Älgrumpor mm mm. Stor, utdragen SUCK! Kom igen nu Sverige gör rent hus med blåblodingarna och det säger jag inte bara för att jag heter Voltaire och är upplyst!;)

Sen var det shopping på tapeten. Det har kommit ut en bok som heter Shopstop. Den handlar av vad jag förstått via P1 om en medelklasskvinna som beslutar sig för att inte shoppa på ett år. Helt otroligt! Att inte handla något utöver det man behöver för att leva på ETT ÅR!!!! AAAAAAAAA herregud! Hur ska det gå för världen? Vilken insats!

Jag handlar väldigt lite. Dels på grund av att jag inte har pengar nog att shoppa loss för, dels för jag känner mig trängd redan av alla prylar vi har i hemmet. Jag undviker butiker för jag vill gärna ha vackra saker och vet att detta är en bra strategi för att ej lockas att handla. Jag lägger mest kräm på barnen. De får det de behöver och oftast god kvalitet = ganska dyrt men inte helt crazy, Polarn och Pyretdyrt. Enstaka tillfällen handlar jag på Lindex och Kappahl (två gånger detta år) Aldrig (i princip) på H&M för jag har ofta blivit besviken där.
Men i förrgår fick jag ett allvarligt ha-begär. Det var på Coop! Jag skulle handla flingor och svishar förbi Saltå Kvarns jubileumshavregrynsförpackning. Har ni sett den? Den ääääär så fin. De hade fler nya förpackningar men denna var ljuvlig. I rosa. Jag fick verkligen hålla i mig för att inte köpa flera stycken. Den andra förpackningen ville jag också ha, trots att jag fortfarande inte vet vad det var i den! Helt otroligt. Jag bekämpade mig för vi har vansinniga mängder havregryn i skåpen och trångt som bara den. 
Fast ikväll rullade jag chokladbollar. Dubbel sats. Lurigt va!?! Freud hade nog haft något att säga om det.

Sen hatar jag fortfarande juicetrenden. Eller hatar för resten…jag tycker den är onödig. Med emfas.

Kan inte släppa havregrynen. Kommer åka till Coop imorgon, killarna ska till Skansen snart med förskolan och de får ta med sig gottis enligt lappen och mina energibars med choklad kräver havregryn..Och så ska jag ta ett foto till bloggen här. Håll ut, imorgon får ni se den!

#saltåkvarn #monarki #tihi #var #gastrit #shopping #freud #havregryn #shoptilyoudrop




Juica, ett bra sätt att förstöra utmärkta grönsaker

Bild snodd ur Läkartidningen. en artikel om mättnad

Varje dag på min promenad passerar jag en reklamskylt. Oftast tittar jag inte så noga men häromdagen hajjade jag till. Den föreställde två vita kaniner och två juiceförpackningar. Mest funderade jag på hur mycket fortare hjulen snurrar numera. Trenden att göra juice av allting har redan smittat av sig till de stora producenterna. Förmodligen är juicetrenden snart död då och nästa fluga blir kanske att laga mat i en grop?

Jag fastnade emellertid (ett ord som ofta kom upp i lågstadiet på diktamen och som jag gillar) vid denna skylt för den knöt ihop säcken bra på ett tankespår jag vandrat längs ett tag. 


Verkligen?


Juica alltså. Att trycka ned råa grönsaker i en råsaftscentrifug och göra juice är ju inte precis något nytt. Det gjorde min mormor redan på 70-talet i Spanien. Hon gjorde egen yoghurt också. Mycket exotiskt tyckte jag då. Det tycker jag fortfarande. 
Det nya med juicing förefaller vara att man ska göra det av grönsaker man inte vill äta. Grönkål, broccoli och rödbeta verkar vara hetast. Några regler finns  det väl inte så vitt jag vet. 

Man ska dricka juice av olika anledningar; för att gå ned i vikt, för att få i sig näringsämnen, gärna on the go (det antas gå lättare att dricka de otäcka grönsakerna) och slutligen för att rensa kroppen från gifter, så kallad detox.

Jag får absolut ingen lust att dricka broccoli eller brysselkål. Detox tror jag inte på, kroppen har ju redan olika system för detta. Njuren och levern till exempel. Att rensa ut vet jag inte ens om det fungerar, har aldrig läst eller hört någon studie om detta. Snarast verkar det farligt att tvinga ut miljögifter i blodet som kroppen omsorgsfullt packat in i fettväv…Känns bättre att välja ekologiskt, inte smeta sig full med kosmetika/hudvård och bo långt ifrån trafik och industri. Om man vill minska mängden gifter i kroppen alltså. Sen ska man flytta från Skåne om man bor där för på en kurs i miljömedicin (K) I berättades det att en massa skit blåser in från havet och hamnar på dess åkrar….Just saying.

Nåväl, för den som nu tycker att grönskaksjuice är en bra lösning för att få i sig nyttigheter utan att tugga kan det väl vara OK någon gång ibland. (jättebra om man saknar tänder antar jag) När det gäller viktnedgången så uteblir den sannolikt. Om man pressar en apelsin får man inte tillräckligt med juice för att fylla ett normalstort glas. Det behövs 2-3 apelsiner minst. Vem skulle tugga i sig tre apelsiner på rad? 
Med juiceformen missar du dessutom fibrerna som mättar och ger balans till den koncentrerade mängden socker som frukten innehåller. Du får alltså i dig mer kolhydrater per mättnad.
Om receptorerna som känner av gukoshalten i blodet har mattats ut av dålig kosthållning (insulinresistens som drabbar den med diabetes mellitus typ II) kommer de signalera sent eller aldrig och då får man ingen mättnadskänsla varpå man känner sug att fortsätta…en ond cirkel således.

Kroppens signaler internt för att reglera matintag styrs dels via magsäcken rent mekaniskt. Den sträcks ut och signalerar uppåt att nu är jag fylld, sluta äta! Häller du i dig maten kommer denna signal bli svårare att få pga att du packat energin mer effektivt och alltså får i dig mer innan magsäcken signalerar. Som nämnts ovan spelar insulin en roll och ett annat ämne som heter leptin (känsligt för fett). Leptin finns i uppvärmd tomat, t.ex i ketchup. 

Jag tänker på en rörelse som heter Slow Food. Jag kan inte så mycket om den men det jag hört på radion verkade så självklart. Italienskt liksom. Sitta ned i sällskap av andra, äta långsamt, njuta och prata. Så vill man helst att dementa människor ska äta, för att bättre tillgodogöra sig maten. Det blir roligare då. Att på bussen hälla i sig en broccolismoothie medans man mailar till chefen känns inte som ett liv i harmoni…

Min ena dotter har vid några tillfällen fått nyttighetsryck. Juicingen utlöste ett sådant tidigt i våras. Hon blandade ihop massor med gröna geggor som stod och jäste i vår kyl. Jag lät henne hållas. Något senare fick jag av en liten fågel höra att hon på en vända i stan hade halat upp sin matsäck, druckit och fått kasta sig in på en bakgata för att kräkas upp den….Skitkul faktiskt. Sedan dess slipper jag stinkande grönsaksgeggor i kylen.

Ett annat roligt fenomen är när facebookvänner fotar sina nyttiga drinkar och skriver typ – smakar godare än det ser ut! – Inte så illa som det verkar eller det här var det värsta jag smakat…Sånt gör mig misstänksam.

Våra hjärnor vill bli aptitretade genom doft, smak och utseende. Det missar man med juicen.  Att lätt koka brysselkål i saltat vatten, sedan steka den i smör och servera, det blir jag sugen på! 

Jag ska nu villigt erkänna att jag inte provat på hard core juicing. Min råsaftscentrifug (som är ett helvete att göra ren) har jag för att göra morotsjuice och äppelmust så kanske jag bara är dum? Kanske grönkåls & spenatsmoothie med honung, ingefära, chiafrön och kokossocker är det godaste som finns!?! Skriv då till mig och säg hur man gör! 
Det närmaste grönsaksjuice jag kommit är i övrigt gazpacho. Världens bästa soppa på sommaren. Den skulle varit med i min kokbok som ni vet inte blir av…här kommer receptet, mitt bidrag för att folk ska få i sig livsviktiga vitaminer.





Nu ska jag avsluta skrivandet och invänta ovan nämnda dotter. Hon har varit på vift tre kvällar i rad nu. Igår gick det inte så bra. Hon blev utelåst av dotter nummer två, även hon på vift fast med tidigare sluttid. 
Jag väcktes med ett ryck av att dörrklockan ringde 03.30. Den ringde, och ringde och ringde. Det hade den tydligen gjort ett tag. Jag som sover längst bort från klockan var den först att vakna och reagera. Trots stängd dörr och utmattning. Jag reste mig, sprang nedför trappan och öppnade. Hon satt urförbannad och uttröttad på en stol vid dörren och ringde på klockan. Onöjd var ordet. 
Jag sa förlåt helt i onödan, tog skit och sa trött. -Ta med nyckeln nästa gång!
På väg upp igen vaknar treåringen som sover med sin far…jag frågade surt om han inte hört något!?! Jo visst det hade han men det lät så mycket och ovanligt att han trodde det var del i drömmen och somnade om. Han fantiserade ihop nån junk om att någon spelade bjällerklang för att han varit så förträfflig på något…jadajadajada tänkte jag och nattade Edgar,


Min äldsta dotter läser inte vad jag skriver, tur det. Hon ger mig ofta stor glädje, ofta via sms. Jag anar att hon kommer bli ännu roligare med åren…
För att vara lite gullig och mammig skickade jag sms till henne för att berätta att dörren var olåst mm


Ev språkpolis bland läsarna göre sig icke besvär med att påpeka stavfel etc. Jag har knasigt repskydd och bråttom när jag skriver.



Sist men inte minst kan man konstatera att ketchup till allt kanske inte är en så dum idé!!! Och att inte fråga dumma frågor om man vill uppleva pensionen.

#ketchup #juicing #grönkål #mättnad #sms #näsvis #gazpacho #grönsaker


Amning och att återta sin kropp

Jag planerar att sluta amma. Tylla är snart fem och en halv månad och det känns som om vi är klara med det här. När första barnet väntades hade jag inställningen att allt var så naturligt med att föda och ta hand om barn. Den inställningen har jag fortfarande om än lite modifierad. Jag läste inte på annat än rent medicinsk litteratur och Ett barn blir till av Lennart Nilsson. Jag var bestämd på att ej ta bedövning och hade tänkt att amma så länge jag kunde. Tygblöjor köpte jag också….


Till att börja med kom hon tre veckor sent. Jag blev igångsatt, jävligt onaturligt. Jag vägrade hårdnackat bedövning in i det sista då jag fick allt de hade utom epidural. De nästan krävde att jag skulle ta bedövning för jag var så påverkad av smärta. Det slutade med klipp, klocka och en blå unge med Apgar 5 som försvann ut till upplivningsrummet. Innan jag svimmade av blodförlusten hann jag tänka: Hur ska jag känna igen ungen? Jag visste inte om det var en flicka eller pojke och jag hann aldrig se babyn. Efteråt fick jag veta att pappan ju fick följa med av just den anledningen att man ska vara trygg med att man fick rätt unge tillbaka.

Jag vaknade till och då fick jag se den lilla skrynkliga ungen. Hon fick heta Fanny för hon såg så funny ut. Hennes pappa valde namn den gången. Hon visade sig vara en liten stark tjej som hämtade sig snabbt. Nu är hon två centimeter längre än jag och går i andra ring. Häpp!

Att föda barn så länge som jag fick första gången är ingen lek. 36 timmar tog det från att vi kom in. Induktion har jag därefter vägrat. Jag är av den varianten som går mer än 42 veckor och det är HELT NATURLIGT nota bene! Endast en gynekolog har jag känt stöd av i detta. Hon jobbar på KS och hade blått hår första gången vi sågs. Den sista gången hade det blivit grönt tror jag, eller så var jag hög av all lustgas.
Igångsättningen var förfärlig på alla sätt och av alla förlossningar som sätts igång visar det sig i efterhand att endast två procent av barnen är överburna…..Nog om det.

Att bli mamma är omtumlande för vissa. Jag kan inte säga att jag var så omtumlad, hela upplevelsen fastnade liksom vid den övervidriga förlossningen. Avslaget efter var också en tråkig erfarenhet. Det pratas det tyst om på MVC. Vissa saker ska man upptäcka själv.

Amningen var en ny sak. Det funkade bra direkt om man nu kan säga att det går bra när mjölken kommer dag tre. Hon skrek oavbrutet som jag minns det. Sov endast när hon fick mat eller när man stod och bar henne. 28kg och tre månader senare var jag väldigt smal. Det ville ingen prata om. Amningen däremot den var högintressant. Ungefär då lade jag av med tygblöjor. Det var väl mina sämst investerade pengar någonsin. Att bara amma och byta blöjor tar död på en. Tanken är god men produkten värdelös. Man måste minst ha trettio svindyra blöjor och tvätta konstant om det ska fungera.
Rekommenderas ej alltså.

Att amma 18-20ggr per dygn gör saker med en. Till slut hatar man att amma, man rycker till när ungen skriker, man hatar dagstidningar och papperskassar som prasslar osv. Man blir besatt av tystnad och sömn. Fast så länge barnet har tio fingrar och tår och går upp i vikt enligt kurvan är allt bra. 

Jag ska villigt erkänna att det blivit bättre med uppmärksamheten på mamma och gud bevars pappan de senaste 17 åren men fokus på amning finns fortfarande och det är såklart jättebra.

Jag ammade förstingen i 13 månader på grund av att det var enda sättet att få henne att sova. Trodde vi. En kväll kände jag i hela kroppen att nu går det inte längre, jag hatar detta. Jag blir galen på ungen och jag vill ha min kropp tillbaka. Detta var under tiden då alkohol var totalförbjudet under amning. Inte för att jag just ville dricka alkohol men själva känslan av att varje Alvedon eller vad tusan som helst man stoppade i sig påverkade mitt barn var obehaglig till slut. Jag gillar heller inte att visa brösten offentligt och det blir man ju nästan tvungen till när man ska uträtta saker med småbarn med sig. Häpnar alltid på BVC när tuttar svänger hit och dit och folk är helt obekymrade över detta. Jag har inga problem med mina bröst men jag har ingen lust att visa upp dem på stan, det skulle jag aldrig göra annars…

Full av bävan inför nätter utan sömn nattade jag lilla F utan tutte och hon sov hela natten!?! WTF? Jaha, det var alltså inte alls nödvändigt att bröstmata. Tack tack tack.

De två näst fick bröstmjölk 11 resp 10 mån. De var inte skrikiga kolikbarn och jag orkade lite längre än väntat.

När min förste son dök upp helammade jag inte alls. Jag visste att jag skulle börja jobba när han var tre månader på grund av att jag inte hade någon SGI. Maken tog hand om honom första året. En strålande insats på pappafronten, not so much på hemmafrufronten. Jag skötte markservice och jobbade, han såg mest på TV med Frank.

Edgar kom 15 månader efter Frank. Jag var inställd på att ge både flaska och bröst och på BB bad vi om lite ersättning till natten. Sköterskan tittade på mig som om jag just landat från en annan planet. Sådant gav de inte. Jag skulle amma. Jag framhärdade och sade att vi gärna ville kunna sova, det var sent och jag var jättetrött. Han var ganska stor, 4,5kg tror jag (har man sex barn kan man inte alltid minnas exakt vikt, eller fyra sista siffror) och kunde jag snälla få 15ml ersättning?
Nope det kunde man inte, hon ville överlägga med äldre kollega. Den äldre kollegan kom in och berättade myndigt att amning var bäst och man behövde en läkarordination för ersättning….Jaha. Då förklarade jag att jag var läkare, ungen var stor och när största barnet på 4,7kg föddes matade de henne utan att fråga mig och upplyste mig då om att barn över 4,2 skulle matas för att inte ”dippa” i blodglukos… Jag fick ersättning i liten medicinkopp som aldrig användes. Ungen sov sött hela natten.

Edgar fick tutte i ganska exakt åtta månader för då gifte vi oss och då hade jag ingen lust att amma. Jag såg nästan inte barnen den dagen. Vi hade en dunderfest och hade en barnflicka till killarna. Ja jäklar vad jag dansade den kvällen och natten. Det var helt suveränt!

När Tylla skulle födas bunkrade vi med bröstmjölksersättning och tog med till BB i smyg. Hon kom efter mycket om och men ut och var helt nöjd utan mat.
Mamman däremot var totalt utmattad och ville döda alla på hela KS.

Nu ska jag sluta amma för sista gången i mitt liv. Det känns faktiskt lite sorgligt fast jag hatar att amma. Kanske för att jag nu är för gammal för att ha fler barn, kanske för att ett gulligt litet barn som inte skriker jämt är rätt OK att amma. Jag vet inte. 

Idag åt hon gröt för första gången och tittade på mig som om jag bedragit henne. Sprattlade exalterat med benen och slet skeden ur min hand. – Varför har du inte givit mig detta tidigare? VA? VA? Hon åt två portioner och nu kommer hon kanske inte kunna bajsa på en vecka.

För alla ammande kvinnor där ute….allt är OK. Man måste inte amma om man hatar det, man får amma hur mycket man vill och man kan också föda upp en riktig goding på både och! Nu ska jag ta en riktigt löjlig drink. En Pina Colada så alla blir glada!


Med Frank i famnen och Edgar i magen i Le Lac. 


På återläsande!

#amma #bebis #pinacolada #induktion #småbarnsliv #sistabarnet #nognu