Mobilvila

Första gången i kundvagn. Da shit enligt Tylla. Notera haklappen som även fungerar som cape…en superbäbis alltså!

Hej kära läsare!

Idag har jag en uppmaning. Från och med nu (alltså efter att ni läst klart) ska ni lägga mobilen åt sidan och inte stirra på den före 22.00 på söndag kväll (för då planerar jag mitt nästa blogginlägg). Jag gör detta för jag tycker att verkligheten får lida på bekostnad av cyberrymden (säger någon cyber längre??).

Jag tycker ni ska umgås, spela spel, promenera och kanske göra något kulturellt i helgen. 


Leksaker i plast från Kina är inte alltid det roligaste som finns.


Min näst äldsta dotter är dessutom skitförbannad på mitt eviga bloggande om hur det är svårt att vara mamma i den här familjen. Hon känner sig uthängd.  Hur jag än förklarade att hon inte var främst i kön av uthängda familjemedlemmar, och att jag gör det med en aningen glimt i ögat, vägrade hon lyssna och mitt straff ska bli att hon verkligen inte hjälper till framöver. Same same. (alltså inget rasistiskt gentemot samer utan det engelska ordet för samma). Jag är alltså inte bara pinsam utan även sadistisk och dum i huvudet!?! (detta gör antagligen saken ännu värre så ni som läser detta…säg inget till you know who!!)

Ni kan istället laga mat efter recept som följer:

Pankopanerad kycklingfilé med blomkålsbollar i tomatsås.

en filé per person
mjöl
panko
salt
peppar
ägg

Salta och peppra köttet. Mjöla, doppa i det uppvispade ägget. Panera i panko. Stek gyllenbrun (eller mer) i panna och sen in i 200 grader i ugn ca 20-30 min tills köttsaften är klar.

Tomatsås

1 flaska passerade tomater (kan det vara 6-700ml?
1 hackad schalottenlök
en tesked-matsked råsocker
oregano
vitlöksklyfta, mosad och hackad
salt
peppar
låt puttra så länge du orkar på svag värme



Sen blomkålsbollar enl recept från Buffé.




MEN jag gillar inte alltid så kryddig mat, barnen är på samma linje så jag följde bara grundreceptet men ändrade till:

1 msk spiskummin
1 tsk vitlökspulver
1 tsk mejram
salt peppar

Jag tog alltså bort chili, ingefära och timjan /ajwainfrön (vad fan är det???)

Friterade i olja som jag sedan stekte kycklingen i.

Det blev succé!

Så stäng ned, var IRL och vi ses på måndag! Kommentarer på det?

Trevlig helg! Och ni i Stockholmsområdet borde komma till min butik på lördag vid 12…då börjar vi lite höstrea och har fina priser på mina ljusstakar bland annat!;)

Anna

Motiverande samtal kanske är lösningen, fast jag vet inte om det är jag eller övriga familjen som behöver dem…

Min illbatting, men färger har han koll på.

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag verkar tala ett språk som är okänt för mina anhöriga. Ändå tycker jag att jag har en hel arsenal av angreppssätt.
1) Be snällt
2) Be snällt många gånger och erbjuda belöning 
3) Uppmuntra i samband med bedjan
4) Be inte så snällt och ställa ultimatum
5) Hota
6) Hota och skrika
7) Tiga i kombination med att stirra stint och sen kör jag från punkt 1 igen…

Tyvärr verkar alla sätt ovan vara otillräckliga. Jag känner att jag vill slåss och kasta saker. Så det viner i luften. Jag tror på fullaste allvar att alla föräldrar känner igen den känslan. Ibland tänker jag att enda lösningen vore att klippa till någon av dem så att de flyger ända till tjottahejti för så förbannat arg kan jag faktiskt bli. Men det gör jag såklart inte.
Istället går jag och badar eller tar en tur med bilen lagom länge. Tyvärr hjälper badande och bilkörande bara att få ned mig själv på jorden. Ingen fattar att det betyder att mamman fått nog och att man kanske skulle ta och hämta tvätten eller liknande. Sisyfos hade tagit livet av sig här genom att låta stenklotet rulla över honom så han fick komma till Hades. Jag däremot har en annan strategi. Jag bloggar mig fri. Min stil är mer utåtagerande skulle man kunna säga.

Idag var jag återigen ensam med alla sex barnen. Mamma hade lovat att hon skulle komma och hjälpa till vid läggdags. Äldsta tjejen jobbar till klockan sju, 15-åringen tränade, likaså 13-åringen. Således osäkert med hjälp därifrån. Dessutom råkar de ofta i luven på varandra allihopa så mamma känns säkrast. Trettonåringens träning blev sedemera inställd så jag slapp skjutsa med tre små i bilen vid halv sex och hämta vid nio. Skönt för mamman och de tre minsta.

Jag hade lagat mat igår som skulle räcka till matlåda åt maken och middag till killarna. Jag hade meddelat min plan till maken. Vi andra skulle äta linssoppa, ett osäkert kort när det gäller grabbarna så jag safeade med bolognese.

Middagen närmar sig, soppan är klar och nu ska jag värma resterna från igår.


Detta hade maken lämnat så snällt…
Jag kokade iallafall lite capellini och värmde bottenskrapet. Ingen ville äta annat än pastan så maken kan få 1/4 matlåda imorgon. Linssoppan gick ned i ena pojken helt oväntat; ihop med två vitlöksbröd. Underens tid är ej förbi. 
Men den där millisekunden när man lyfter grytlocket och inser att man gift sig med en egotrippad aphjärna…då var han nog glad att han var beväpnad på jobbet med skyddsvästen på.

Jag är väldigt trött på att folk äter ur skåpen här. Det gör att logistiken avsende inköp och matlagning blir svår att hantera. Om jag vet att det ligger två mazariner i ena skåpet och fyra singoalla i en påse i skafferiet kan det hända att jag bjuder en granne på fika. När man sedan plockar fram asken och ser att denne någon som ätit upp allt inte bemödat sig med att slänga eländet. Ja då vill jag bara sparka och skrika numera. Jag har sagt till alla säkert 10000 gånger att man 1) frågar innan man tar och 2) om man nu var så undernärd och sugen på onyttigt jox/ratar all normal mat som alltid finns hemma. Ja då kan man ha den goda maken att kasta kartonger och dylikt så att jag märker av att det är slut. 

Maken var så trött på detta smygätande i skåpen att han en gång riggade en kamera och med flit lade ut lockbete i form av choklad. Alla nekade sedan till att ha tagit men vi VISSTE  vem det var och hon erkände då hon blev överbevisad. Igår var hon framme igen och åt min hemmagjorda hallonglass på kvällen. Detta är samma dotter som i sjuårsåldern klottrade sitt namn på nytapetserade väggen i sitt rum….inte ett jättesmart drag. När hon får egen lägenhet planerar jag att sätta mina tuggade tuggummin under hennes matsalsstolar, proppa toaletten full med papper och klottra på tapeterna…Kanske gå på toa utan att spola också och ställa alla saker på kanten i badrummet så att minsta vindpust får dem att trilla ned…Moget va!?!

Det var det om mina skåptjuvar.

Tylla har gått från världens snällaste unge till att inte göra något som är stillsamt. Det är inte kul att sitta i knät längre (man måste kasta sig av och an, riva i mammas hår, hänga i nya halsbandet och försöka sno mina örhängen), det är aptrist att sitta i sin stol (även om man får kex att kladda med), vagnen ser hon mest som en språngbräda ned på marken och så vidare. 
Hon kryper sedan cirka en vecka med världens far såklart mot trappan ned i vardagsrummet, mot kattmatskålen och vattnet samt mot alla livsfarliga små saker som killarna släpper överallt. 
Jag förväntar mig att väga mycket mindre till jul och behöva inhandla grindar, barnlås och en ny hjärna.
Sova vill hon inte heller längre. Det har jag varit bortskämd med så detta är ett stort avbräck i min ganska behagliga lunk de sex timmar killarna är på förskolan. (Notera att jag anstränger mig att skriva förskolan här för vi säger alltid dagis annars, PK to the bitter end).

I söndags hände något märkligt. Jag märkte det egentligen inte för jag hade fullt sjå med att fylla år men jag hörde något om att Edgar hade klättrat upp i ett träd. Det var oväntat för han är annars en mycket försiktig general. Kanske katten inspirerat? Hon blev nämligen uppjagad i ett träd någon dag innan och vi hade en stor räddningsaktion på gång vid 22-tiden. Jag iklädd flip flops och nattlinne, Inez i träningskläder och maken helt klanderfritt klädd. En stege på fyra-fem meter, lite klätter och några skivor rökt kalkon senare och hon var på marken igen.
En elak svart fluffig katt hade jagat upp henne. Idag bet samma katt henne i bakbenet. Vi ska formera våra bataljoner nu för detta är Sussies revir och ingen annans. Frank erbjöd sig att döda katten, vi avvaktar lite med det. Han är mycket för att döda just nu. Knivar är favoritverktyget för detta ändamål. Varfifrån han fått dessa idéer har jag inte en susning om. I förrgår åkte vi bil ihop. Han meddelade att han letade efter kaniner. -Jaha,  sa jag och fick en inre bild av små gulliga kaniner som han gosade med. -Vad ska du göra med dem då, frågade jag. -Kaninsoppa, sa han då snabbt. Jag blev väldigt häpen och frågade hur det skulle gå till…-Jag ska skjuta dem, sa han helt torrt. Mm det finns saker att ta upp på kvartsamtalet hör jag.

Efter förskolan idag stannade vi ute i det strålande vädret ett slag. Tylla gungade och de två andra sprang omkring och jagade spindlar och sniglar. Plötsligt kommer Frank och säger att Edgar inte kommer ned….”Va” säger jag. Jag lämnar T i gungan och går med F för att se vad som står på. Då ser jag den lille mannen säkert fem meter upp i en av våra gigantiska tujor. Han bara klättrar på rakt upp. De är säkert tio meter höga. What to do? Jag kan ju knappt röra mig och jag vill ju inte skrämma honom så han trillar ned. Jag tog fram kameran och fotar. 
Det tyckte mina tjejer vad det värsta de hört. Att fota sitt barn som när som helst trillar ned och dör. Ja det kanske det var men jag kunde ju inte klättra efter precis. Jag förhandlade lite med honom och sade att han måste försöka klättra ned själv. Det gjorde han också på ett minst sagt krångligt sätt och fastnar till sist mellan två grenar på lagom avstånd för att jag ska kunna lyfta loss honom. Jag anar att den här killen kommer bli värre med åren. Han var strålande glad iallafall och deklarerade att han var en apa och att han även äter bananer. OK. Jag håller med.


Påhittig kille som är en jäkel på att klättra snabbt och högt

Fram till nu har den här lilla marsipangrisen varit enklaste ungen jag någonsin haft. Det håller på att ändra sig.

Jag har ett litet projekt på gång inne i skallen men jag ser med panik på hur min ”egentid” krymper med stormsteg. Tänk att det alltid är så. Man vänjer sig snabbt vid sakernas tillstånd men glömmer att barn utvecklas blixtfort ibland och så står man där med skägget i brevlådan. Jag ska kanske börja gå till ”gymmet” (dvs försvinna 1-2h upp till min mamma och jobba på mitt projekt. För här finns inga möjligheter att uträtta annat än städning, tvätt, matlagning och disk. Och tyvärr alla hemmafruar, det räcker inte för mig. Jag måste motionera min hjärna och vara kreativ annars torkar jag in…det har redan börjat i kotpelaren!




Att gå som en ostbåge

Idag har jag slipat bänkskivan. Så här ska det se ut VARJE DAG.


Två reklamer från idag. Stockholmare slänger alltså fimpar på backen som kostar oss alla 60 miljoner kronor om året att plocka upp!?! Det måste ju rökarna sluta med eller så får vi lägga på en städskatt!
Och svenska kyrkan försöker locka folk med: Mysighet Musik Sång Tradition Djup Äventyr Växt (?) Ledare Hopp Lekar Vita Kåpor Tankar TRO Hantverk God mat och Vänskap…på 13:e plats kommer tro, efter vita kåpor och äventyr….Jag trodde det centrala med konfirmationen (som jag själv ej genomgått för jag tillhör de otrogna) var att säga JA TILL GUDS GEMENSKAP…eller? Att linda in det i vad som skulle kunna vara en charterresa till Mallorca minus spriten känns lite räddhågset, N’ est pas?

Hej! Krafterna är delvis tillbaka. Idag var jag hos doktorn. Han berättar att jag har ett par diskar som lider av uttorkning, en för kurvig kotpelare och jag behöver gymnastisera. Två av dessa hade jag redan listat ut men jag hade faktiskt hoppats på ett diskbråk. Det går iallafall att göra något åt. Så smärtan är där den är. Jag måste träna och sluta belasta min rygg. Det är minsann enklare sagt än gjort. Jag lämnar det därhän för det gör mig bara ledsen.

I helgen var jag ganska slut och försökte få resten av familjen att ta sitt och mitt ansvar för helheten. Det gick ganska bra faktiskt. På söndagen var det ju val och till på köpet min födelsedag. Jag har lagt av att fira denna tveksamma höjdpunkt, att bli äldre år för år, men jag brukar förvänta mig ett grattis. En dotter sa grattis, maken åkte och handlade croissanter och en väldigt liten burk JORDGUBBSMARMELAD som jag inte gillar, men den var dyr och snygg. Som de man brukar få på hotell ungefär. Tack, gulligt men fel…Alva blev nöjd, mer till henne.

Superdyr och helt ouppskattad av undertecknad.


Dagen rullade på och vid 10-tiden bestämmer jag mig för att väcka dotter ett och två med att gå in i deras respektive rum och högt sjunga till mig själv. -Ja må JAG (med emfas) leva…och sen hurra. 
Första dottern (15-år) sa grattis men låg kvar i sängen utan en ansats att gå upp eller kramas. Jag fortsatte till 17-åringens rum och sjöng ännu högre för mig själv, hurrade fyra gånger varpå hon säger; Ja, ja jag vet att du fyller år men det där var faktiskt INTE roligt! Jag skrattade så jag höll på att kissa på mig iallafall. Så kul tyckte jag att det var.

Vid 12 var jag och familjen bjudna på lunch hos mamma och pappa. Vi åt och sen föreslog mamma en promenad med två av de små ut i skogen. Jag tänkte att det var lite udda men varför inte, skogen är trevligt. Egentligen hade jag hellre gått hem för pappa verkade lite stressad, jag tänkte att han som vanligt hade jobb att göra eller något tips att lämna in.
I skogen föreslog jag att jag skulle ta terrängvägen hem med E och mamma gå parkvägen med vagnen men hon förhalar och krånglar, tycker vi ska gå ihop. E avgör saken med att göra en tjurrusning rakt in i skogen. Jag får hänga på så gott det går med rygghelvetet. ”Vi ses hemma hos er” ropar jag åt mamma.

När vi kom tillbaka hade maken löst alla sladdproblem som jag skrev om tidigare och alla var nöjda. Vi börjar dra oss mot hemmet. I två olika patruller. Jag till fots han i bil. Vid vägen står en stor vit Volvojeep och maken förklarar att det är någon kärring från kyrkan som ställts sig mitt för, otrevlig som sjutton var hon också. Jag säger att det är för jävligt att kyrkans medlemmar alltid parkerar in oss (vilket de ofta gör) och blir lite småsur.
Jag kom in i hallen och märker att barnen städat. (De gick hem lite tidigare från mina föräldrar under olika svepskäl.) Jag fattar att detta är deras present till mig. Städning. Vanligen brukar jag önska mig snälla barn, men det gav jag upp i år och önskade mig ordning och reda. Toppen! 

I hallen såg jag en ballong i taket och sekunden efter skymtar jag min bror och får en partysmällare (ni vet en sån som ser ut som en flaska och smäller när man drar i snöret och ut kommer papperstrassel) i vänster öga. MYCKET överraskad blev jag av den. Det var min lilla ivriga dotter Alva som kom lite fort och lite för nära. Ögat är intakt.

Sen kom det folk från alla håll. Farbrorn, grannar, syskon och alla barn. Jättekul! Det visar sig att Alva (13) planerat allt, ringt in folk och fixat. Så otroligt gulligt.

Sedann har vi kalas och hånar min far som under lunchen vid minst tre tillfällen avslöjat surprisepartyt. Jag märkte dock ingenting, helt upptagen av mig själv tydligen. Han ska ha sagt både; när kommer gästerna?, Ska ni inte gå hem nu och något mer som jag inte minns. Han fick massor med arga blickar och sparkar mot underbenen. Som sagt jag märkte ingenting. Såg inte ens att den stora vita bilen var min brorsas….Uppmärksamhet noll. Det är nyttigt att veta. Mne jag hade en aning om att pappa var lite stressad, kanske han bara hade ont i smalbenen???

Vad beträffar städningen så var den ypperlig. Vilket bevisar att de kan. (Detta kommer med all sannolikhet att användas emot dem vid senare tillfälle). Några saker är dock fortfarande försvunna och jag öppnar garderober och städskåpsdörrar med viss förberedelse för att något ska falla ut… men på det stora hela är det superfint här just nu.

Från och med nu önskar jag mig bara städning vid alla högtidsdagar framöver.


Fina lite funkisaktiga hus från 50- eller 60-tal. Roliga vinklar


Idag var maken hemma på förmiddagen för han jobbar kväll till 23.00. Det betyder att jag kommer ha stora svårigheter med läggning och middagslagande samt får avsluta kvällen ensam framför datorn. Jag har dock gett upp att se serien Salamander för nu har jag för fjärde eller femte gången somnat innan den liksom lyfter från introt. Kanske jag ska stå och se tv framöver…eller då kanske jag bara somnar på stället, trillar och slår ut framtänderna!?!

Detta hus ska vara arkitektritat. Underbara fönster men lite knasiga färgval med dagens ögon sett.



Vi hann med en promenad iallafall ihop innan han tog moppen till jobbet. Vi gick vanliga rundan och såg på favorithusen häromkring, jag fotade några av dem för att visa er. 
Vi har återigen en tomt på gång och jag (maken är skeptisk) planerar en krånglig flytt som kanske är enda lösningen för att vi ska kunna ha råd.

Det tråkiga är bara att jag älskar mitt hus. Nu är det dessutom så himla fint här när renoveringen nästan är klar. Den springande punkten är köket som är för litet. Allt annat är bra. Det behövs minst 4 meter bänkyta, en fullsize kyl och en större spis för att hantera min familjs behov. Så tyvärr måste vi byta hus och då byter vi område i samma veva. 

Tanken nu är att köpa ett mindre hus som vi tränger ihop oss i medan vi bygger på den stora tomten. Då kan vi dessutom bygga ett lite mindre hus och renovera det befintliga så att tjejerna kan bo där när de pluggar. Att gå från 300+54 kvadratmeter till 80+70 blir nog en utmaning. Men jag är optimist och tänker att jag får mindre att städa och hålla reda på.


Älskar vardagsrummets många fönster, balkonen utanför och skiffret på nedre delan av huset. Stors som bara den är det också.


Jag tror att detta hus varit med i Elle Decoration tidigare. Man skymtar designklassiker genom fönstren. Mycket fint renoverat och toppenläge i söder.
Denna artikel ska jag läsa när som helst nu…jag anar vad det handlar om..blanda loppis, ärvt och nytt men jag vet inte. Hur som helst är det väl så vi gör en del av oss, köper saker som beskriver hur vi vill betraktas..ganska ihåligt kanske? Jag återkommer när jag faktiskt läst den.






In vino veritas

Älskade Frank gillar att hoppa hage, denna gång med ”skatanj”, på Råsunda IP.

Naturen alltså, så genialt och vackert!

Min äldste son Frank, genial och vacker han med!

Dag sex av min ensamhet. Idag hade vi middagsgäster. Middagsgäster med barn. Middagsgäster som också har olika uppfattning om ansvarsfördelning och annat. De är jätteroliga och vi träffar dem mer än några andra faktiskt. De bor nära också så spontana middagar brukar det bli. 
Jag berättade lite om våra kvällsrutiner och om hur jag börjar tröttna på att alltid sitta ensam om kvällarna. (Detta är ju bra för bloggandet men kanske jag skulle behöva lite tid med maken också?).

Maken i andra paret berättade då att de hade samma diskussion hemma. Han somnar medan frun dukar upp ost och vin…
Han resonerar som så att det är hans gåva till hustrun, egentid. Skratt utbröt och jag föreslog att jag och hans hustru då drar ut på stan (när makarna snusar)..karlarna kan ju klara sig själva och dela upp nattvaket mellan sig. Det tyckte min väninna var en utmärkt idé.
Det finns dock ett problem och det är att mitt bloggande tar det cirka 30-40 minuter och sedan vill jag avsluta med världsfrånvänd tv. Två dagar i följd har jag försökt se första avsnittet av den belgiska thrillern Salamander. Jag har sett inledningen och en minut in, därefter har jag trynat in. Så något vidare sällskap på krogen vore jag nog inte.

Vi hade iallafall trevligt ikväll. Jag hade lagat kreolsk gryta och de tog med efterrätten. Barnen skötte sig mer eller mindre själva. De gör gärna det när man inte bryr sig om dem. Mat, vin och pladder i lagom doser. Tända ljus till och med. 

Det blev lite gnälligt med killarna på sluttampen och maken gick för att natta F. Då hör han att skruttan, som lagts tidigare, skriker och jag tar ned henne till köket. Hon vägrar somna och jag sitter till slut med både henne och E i knät. E somnar dock och jag får bära upp honom till hans säng. 
Där ligger maken i kalsonger. Han har alltså planerat att avvika och lämna mig med gäster och två skrikande barn. Inte OK. Han vill heller inte flytta med mig till ett fallfärdigt hus på 70kvm för att downsizea!
OK jag är något av en optimist, det blir väl inte av men ändå!? Kan man inte vara lite openminded? Bara pyttelite. 




      

    


Idag har jag varit på fotboll. Dotter nummer tre är målis i ett av Sveriges bästa lag för flickor 01 (ja, jag är jättestolt över henne). I strålande solsken. Kan det bli bättre? Jo ens lag kan vinna, men annars var det superbra. 
Råsunda IP har aldrig varit så städat. Min femåring sorterade alla pinnar, kastanjer, tomburkar, planksnuttar och plastbitar på hela norra sidan. Sen byggde han en skateboardramp av några bräder och åkte i den på en kvarglömd sportdrycksflaska. Kreativiteten är det inget fel på iallafall.

Alla barn är i huset i helgen. De kom igår och två av dem har inte synts till, de ser på partiledarutfrågningar. Är det en ny fluga eller? Att 17- och 15-åringar ser på och intresserar sig för politik…jag brydde mig inte om sådant vid den åldern. Nu är jag desto mer intresserad, men någon utfrågning har jag inte hunnit med.

Jag tror det räcker så för idag för jag hör att ni inte hinner med att läsa mina inlägg…det är inte bra, jag vill ju det. Att ni ska hänga med och käfta emot också. Så jag lär mig något. Framförallt vill jag veta hur man löser sömnfrågan för barn (hur de sover mer och lugnare utan medicin) och män (hur de håller sig vakna efter åtta och går upp när något låter). 

Imorgon blir jag nog omhändertagen av mamma. Jag råkar fylla år och det blir lunch i mitt föräldrahem. I år hoppas jag faktiskt på en present också. Har önskat mig ett fint halsband från en härlig butik i gamla stan…vi får väl se. Jag ska hinna med att rösta också. Det är alltid lika pirrigt. Vi går nog en i taget så det inte blir kaos och man röstar fel på något sätt. Det är viktiga grejer det där. Om man bara kunde slippa alla som stod utanför och såg så snälla ut och vill ha ens röst skulle allt vara finemang. Jag hatar sådant, att bli ”påhoppad” alltså. Bort med sådant. Tror de verkligen att de kan påverka en på väg in i vallokalen…crazy!

Å vad e re hära för bild??? Jo jag sover, men bara för att han råkar vara vaken vid sju på morgonen och jag inte är det betyder ju inte det att jag sovit 12 timmar jag med. Som ni ser är jag redao att dra…Easy get away kallas det!


God natt, hoppas jag…read about it in the morning!
a

Jämna plågor. Eller: Mammablogg utan rosa skimmer, Eller: var fan är min Pina Colada?

Vem orkar sätta på sig riktiga kläder igen? Jag kör i nattlinne och hoppas att polisen inte stoppar mig.

Idag har irritationen gått i höga vågor här. Det började med att jag blev misstrodd vad gäller min sömn. Maken fnös när jag sade att jag bara sovit 2,5 + 1 timme vid klockan sex. Då sade jag åt honom att kolla telefonen och Facebook. Det gjorde han antagligen för han lät mig sedan sova till nio.

Under natten, efter att jag blivit bryskt väckt av lille E, hade jag värk på ett nytt och spännande sätt. Höger ben denna gång. Ilande blixtrande smärtor som färdades från korsryggen ut i tårna. Ingen sovställning passade. Jag byggde ett torn av kuddar för att ligga i Psoasställning till och med. Jag tror tyvärr jag är förbi psoas.
I stället för att ligga och fundera över hur gärna jag ville sova så planerade jag för framtiden, skrev ned viktiga saker, letade bloggar och mailade lite grand. 

När man har ont blir man extra känslig och irritabel. Jag irriterar mig mycket på hur folk skriver. Långa meningar som inte är så pregnanta; som saknar komma och punkt på väl valda avstånd samt saknar styckeindelning. Även om innehållet delvis är bra blir det för mycket av samma. Det ska vara stringent i min värld (säger jag och sväller ut). Iallafall vill jag inte höra samma sak på fyra olika sätt i samma mening. Jag önskar mig eftertanke innan man skriver (säger jag och skriver i affekt). Eller åtminstone en snabb genomläsning, korr liksom (det gör jag när jag tryckt på publiceringsknappen, men jag är snabb!).
Så inget napp inatt heller. 

Dagen rullade på och vi hamnade vid lunchtid hos mina föräldrar som hade kabeltrassel. De har bytt fönster och ska ordna om hemma. Då syntes alla härvor med telefon- och stereosladdar. Maken ombads organisera. 
Han och min far försvinner upp på övervåningen och de rasslar runt lite och försöker reda ut vilken sladd som hör till vad. Det tar ett tag och plötsligt står pappa i köket.
Han är upprörd. En telefonledning har klippts av som inte borde blivit avklippt. Allt är mammas fel. Hon fattar ingenting men får förklaringen att om han (min far) bara vetat att svärsonen skulle komma hade han kunnat förhindra detta oerhörda genom att organisera sig. Mamma tittar på mig, jag stirrar tillbaka.

Mamma, som är väldigt pedagogisk och logisk (pappa är mer kolerisk som jag), frågar hur det kommer sig att hon, som i flera dagar talat om att svärsonen ska ombedas komma och röja upp, kan vara orsak till detta? Hon lagar ju lunch!?!
Jag sitter tyst. Detta kan bli intressant. Den upprörde fadern vidhåller att allt är hennes fel för det gick för fort och han var inte beredd. Mamma fattar här att det enklaste är att säga ”OK, det var fel av mig” och jag är snabb att tillägga att en telefonsladd är lätt att dra om och ingen fara på taket. Käbbel avbrutet.
Han går upp igen och muttrar att det var inte svärsonens fel iallafall, han kunde ju inte veta att de har två linor in och att faxen är ansluten till den ena. Att det skulle vara hans eget fel…det finns inte på kartan.

Jag och mamma är ganska överens om att någon på det övre planet bär skulden, antagligen inte min make för han kände nog inte ens till det andra numret som ingen använder längre…

Det pysslas lite till där uppe och snart kommer min make ned och viskar till mig att det var min far som klippt av ledningen EFTER att min man frågat hur faxen var inkopplad. Men han vill inte att jag ska säga något för han vill inte att det blir dålig stämning.
Jag släpper detta här för jag är intresserad av arvet. Men man kan konstatera att man inte alltid är rationell och när man känner sig stressad och pressad gör man ibland fel, och är man (som jag och min far) av en kolerisk natur, ja då lägger man gärna skulden på någon annan.
Min mamma och make var överens om att pappa och jag är likadana och se där, då fick även jag en liten släng av sleven. 

Jag åker före med ett barn hem för att trasslet ska få redas upp utan att mina pojkar slår ihjäl varandra och mamma tar en promenad ned till oss med lillan i vagnen. (Vi bor väldigt nära varandra). Maken dröjer. Han har ingen telefon med sig och jag försöker ringa. Inget resultat. Då blir jag ororlig att båda linorna kapats. Det visar sig dock att så icke är fallet. De hade bara dragit ur jacket. Nåväl, jag får till sist tag i honom och undrar vad det är som gör att han dröjer, vi behöver handla för att kunna laga middag…
-Jag äter, säger han. 
-Vaddå äter? Du har ju ätit lunch två gånger med en och en halv timmes mellanrum och nu äter du IGEN? Jag sitter här med två hungriga barn varav en ska åka och träna till 21 på fredagskvällen och du tänker bara på din egen mat…!?!
Han kom strax hem igen. Jag åkte och handlade, två gånger för första gången hade jag i all upprördhet glömt plånkan så jag fick vända vid affären. Jätteirriterande.
Mat, mat, mat, skjuts, skjuts, läggning, skjuts och så blir jag irriterad igen.
Denna gång på dottern som ska på fest. Jag säger det vanliga, var försiktig, ingen alkohol, var ska du sova, hur tar du dig hem…? 
Och möts som vanligt av att jag nog är dn mest oroliga, hönsiga och jobbiga mamman i universum. 
Därefter, lite ur det blå,  frågar dottern mig om lite konstiga symptom..jag avfärdar dem med att säga att det inte är anatomiskt möjligt att svälja luft och sedan få svårt att gå. Då blir hon skitilsk och säger ”du då ? med ditt ”(fingrar i luften) diskbråck (fingrar i luften och hånfullt tonfall”! (Många olika tecken i en lång rad.)
Jag svarar med att det syns iallafall på MR.
Hon släpps av och läser hon detta lär hon väl aldrig tala med mig någonsin mer. Jag ringde iallafall min mamma och bad henne tala med min dotter, lite mer neutral mark. Hon lovade försöka.

Så älskade dotter OM du läser mammas totalpinsamma fjantiga blogg (vilket hon aldrig i så fall skulle erkänna utan säga att hon hörde om på avvägar)…Jag förstår att du är orolig, jag vet att du har ont men det orsakssamband du föreslår är inte rimligt. Men jag lovar att följa med dig till en snäll och empatisk doktor som ska ta hand om dig min söta unge. Förlåt att jag är så otäck! Tough love.

När jag väl kom hem sov maken. Det gör han alltid när vi har planerat något. (?) Jag låter honom sova för då kanske han är utvilad imorgon bitti för det kommer nog inte jag vara. Jag hyser i sanningens namn inga förhoppningar alls om att vara utvilad de närmaste 6-10 åren. 
Precis innan läggdags, när jag skulle säga godnatt till en annan dotter kom vi in i en valrelaterad diskussion som hotade att urarta så jag bara gick. Jag anar att ungen är kolerisk hon med. Men jag älskar dig med din lilla apa, söt är du också! Lik mig;)

Nu har jag skrivit av mig nästan.

Ett, två, jag skiter i tre! Jag har fortfarande inte fixat naglarna. Nu är det inte tiden det kommer an på utan ryggen.


Jag tog ett bad. det skulle verka avslappnande. Jag ser då på min vänstra sida en ljusstake och två glasflaskor som står och balanserar på spegelhyllan. Vaffan! HUR svårt kan det vara att ställa dem in mot väggen? VA!?! Jag ligger där och kämpar emot lusten att ställa dem tillrätta. Försöker varva ned. 
Jag gör en riskanalys av läget och konstaterar att om den största flaskan som står sämst till trillar kommer den krossa keramikkrukan nedanför. Minst en liter smet kommer rinna ut bland glas- och keramikskärvor. Jag bestämmer mig för att det går bra. Jag tänker INTE städa i så fall. 
Just då, precis innan jag hinner fota eländet, trillar faktiskt ljusstaken ned. Men landar mjukt på en tvättsvamp. Det är sånt man nästan önskar, att det ska gå så där snett som man varnar för hela tiden. Det vara bara helt fel timing, för JAG visste ju hela tiden hur det skulle gå. Den får ligga där. Jag har gett upp. Hur många tusen gånger ska man behöva säga till om detta? För många tror jag. 

OBEGRIPLIGT!

Nu ska jag titta på något tv-program, vad som helst, kanske Aktuellt eller Rapport…Nej då blir jag väl bara irriterad på allt käbbel..Det får bli något otäckt, a nice little murder!

Adios!




Höst

Dagens skörd. funderade på detta med att inte gilla vinter och mörker…Jag kanske bara har 40-45 säsonger kvar av detta innan jag dör….kanske bäst att bara gilla läget?

Ni kanske har märkt att jag flyttat fokus bort från min omedelbara närhet på senaste tiden. Men två par sockor senaste två dagarna för mig tillbaka till navelplanet. Idag var första dagen på väldigt länge som min man var ledig. Då åker han och fiskar med en kompis. 

För att göra detta lite lättare att smälta väljer jag att ta nya stilgrepp. Jag leker att jag är min man.

Åh, vad jobbigt det har varit att jobba. Sena kvällar, köpemat, massor med andra vuxna människor som jag ska prata och umgås med. Restider till och från arbetet och så har jag ju inte fått sova så mycket heller. Anna är gnällig också, hon tjatar om sitt diskbråck och försöker hela tiden få mig att plocka skit från golvet. Barnen har jag ju knappt fått träffa heller för de sover när jag kommer hem. Enda kontakten är på morgonen när jag hjälper frun att klä på dem. 
Idag är första lediga dagen. Då ska jag vara med en av mina bästa vänner. Han ska ta mig med på en fisketur. Vi ska vara borta hela dagen och komma hem så sent Anna tillåter. Jag hade hoppats att hon skulle komma och hämta upp mig vid sjön så att min kompis slapp skjutsa mig hela vägen hem. Jag tänkte att det kanske var bra för henne att komma ut lite och så kanske barnen somnar efter maten. En win win situation alltså. Men hon tyckte inte det. Påstod att det var för tungt att lasta in i bilen och att lilla tjejtrasan numera skriker så mycket i bilen. Det har inte jag märkt av iallafall….?

Men OK han får skjutsa hem mig. Och sen ska jag sova för jag är så himla trött av allt nytt på jobbet. 

Här är jag när jag leker med min dott (som Tage skulle sagt).


Jag fick beröm sista dagen på jobbet i utvärderingen. Jag är lyhörd, förstår mig på folk, kan sätta mig in i andras situationer och så. Min förre handledare sa samma sak, ville att jag skulle söka en ledig tjänst hos dem redan nu. Skitkul! Anna tyckte också att det var en bra idé för det skulle innebära kontrorstider och det passade HENNE!?! Men jag ska väl söka då. Fast jag hann inte skriva en ansökan idag, jag skulle ju ut och fiska. 
Anna lovade hjälpa mig ikväll när jag kom hem, hon är bra på sånt…att skriva alltså. Fast oftast skriver hon dåliga grejer om mig…påstår att jag inte hjälper till hemma och så…Hänger ut mig liksom. 
Jag ska fan börja skriva om henne. Hon är så himla irriterande ibland. Tjatade både igår och idag om strumpor jag påstås ha släppt på golvet. Det har jag verkligen inte gjort. De har ramlat ned från sängen där jag lade dem. Det kan väl inte vara mitt fel?
Och det var förresten inte samma strumpor utan två olika par de båda dagarna. Nuff said!

Och idag när jag letade efter mina badbyxor och polaren stod bredvid, då gick hon på om att jag borde veta vad mina egna grejer är. Jag fattar inte, hon VET ju var allt ligger, det verkar ju helt ologiskt att inte fråga! Det går ju snabbare för oss båda för jag hittar ju aldrig och då måste hon ändå leta fram mina grejer…jävligt krånglig är hon faktiskt. (Men hon lagar bra mat, och ibland gör hon skitmycket matlåda åt mig, eller köper sig fri med mat från Gooh (det kan väl vara OK då och då); den är god men det är lite för lite i…måste plussa på med kvarg.)
När jag stod där och letade, fast hon visste var grejerna är, hittar jag ändå brallorna och gör en ansats att gå. ”APP APP APP” hör man då,”lägg tillbaka locket”. OK det kan jag väl göra, fast det satt inte helt på innan. Och sen ”APP APP APP” plocka upp handdukarna du lade på golvet för att kunna lyfta på locket och leta”.  Jag framstår ju som hunsad, en toffel som gör som jag blir tillsagd. Det gör jag ju inte alls! 
Fan, det ska verkligen bli skönt att åka ut och fiska lite. Jag undrar vad det blir till middag.


Nu är jag tillbaka, MOI, Anna. Hon den allvetande som har röntgensyn och ser rakt igenom väggar och byråer, jag som vet var fan alla grejer ligger. Vad tror ni? Tror ni att det blir uppskattat?

Jag har kallnat kan man säga. Från mitten av bröstryggen och ned i tårna är jag kall, nerverna som registrerar där har tagit en klämdag kan man säga, eller klämmånad. Hoppas att de på sikt får lite avlastning och kommer tillbaka till mig. jag hoppas att maken får dagtjänst för min rygg tål inte detta slit.

Jag tog min vanliga skogspromenad med barnvagnen idag. Då får jag lite luft i hjärnan. Jag kan glo på svamp. titta på dagisbarn som matar myror och så. det enda som stör är att de tre parkbänkarna på den lilla tren, de med tillhörande soppelle ser så grisiga ut. Uppenbarligen är detta på kvällar och nätter samlingsplats för de som inte kan röka och kröka hemma. I skydd av skogen och mörkret kan de dricka öl, röka omåttliga mängder cigaretter och sedan sprida skräpet runtom bänken. Det faktum att det finns en sopkorg verkar gå dem förbi. Eller så är de för berusade för att pricka den. På första anhalten låg säkert 200 fimpar runtom sittplatsen. Vid nästa låg blåa ölburkar utspridda och vid den sista hade vederbörande finfördelat alla upprökta cigarettpaket. En finfördelning värdig vilken omedicinerad hyperaktiv femåring som helst. Detta tog lite udden av den för övrigt avkopplande promenaden.

Nu hör, jag håller på att förvandlas till en gnällkärring. 

Jag försöker alltid vara konstruktiv i min kritik och avseende nedskräpning håller jag med min vän Staffan att Mulleskolan borde komma tillbaka. Vi borde lära våra barn om naturen och hur man beter sig i den. och det NU! För nedskräpningen häromkring börjar verkligen bli ett problem. Jag plockar och plockar men man ledsnar till slut. 


Mer kreativ än så här blir jag nog inte idag. 

#nyastilgrepp #makentalar #röntgensyn #appappapp #gnällkärring #nuffsaid

Zlatan

Jag har ingen aning om vad detta är för svamp men den ser så …sprängfull ut att jag var tvungen att fota den. 

I Sverige får man säga vad man vill (inom rimliga gränser). Det är det absolut bästa med Sverige. Det kanske är därför vi är så annorlunda här. Vi känner oss fria att uttrycka oss. Vi kan stångas med ord tills vi förstår varandra. Vi är vana att få säga vad som helst och inget är heligt. (Utom kungen då som måste tilltalas med hans majonnäs…ööööh jag menar Hans Majestät och resten av hans familj. Säger man du till dem så hamnar det på löpet;)) Sen får man inte, eller får och får, man kanske aktar sig för att rita rondellhundar. Men annars kan man säga vad man vill (man får också klä sig i stort set hur man vill utom på jobbet). Vi får ju rösta hur som helst också. 

Sen måste man också akta sig för att välja fel ord i vissa sammanhang som har med etnicitet att göra. Annars riskerar man att inte vara PK och det är otäckt. Det gäller att hålla sig up to date med vad folk vill bli kallade, och det är inte alltid lätt att veta. Hörde ordföranden i Unga Romer kalla sig själv zigenare…ett ord jag inte längre tar i min mun. Jag undrar när ordet antiziganism kommer behöva ändras till antiromsk.
Någon kan alltid bli kränkt. Och det alldeles oavsett om man hade haft för avsikt att kränka någon alls. Jag har en smygande känsla av att vi börjar bli mer försiktiga.

Jag försökte hänga med i debatten kring Stina Wirsén och hennes lilla hjärtat. Jag är nämligen ett stort fan av systrarna Wirsén. Men jag orkade inte höra allt snack. Hur hon än förklarade ville inte alla PK-personer lyssna. Hon var ute i kylan. 
Jag lät nyligen barnen lyssna på Astrid Lindgrens uppläsning av Pippi i Söderhavet (jag tror det var den) men vi var tvungna att stänga av för hon använder ett icke PK ord minst 20 gånger under fem första minuterna och ja….man vill ju inte att barnen häver ur sig något på dagis (nu tror jag dock att de kloka fröknarna där inte skulle hetsa upp sig, men ändå). Jag har en smygande känsla av att den boken inte läses så ofta längre.

Sen kom HEN. Ett ord som jag verkligen inte begriper mig på. Men det beror tydligen på att jag inte förstår alla utsatta personers känslor kring detta. Jag anpassar mig och har en smygande känsla av att jag är en dinosurie.

Idag hörde jag på P1 om en grupp på nätet där alla som fick uttala sig var rasifierade (ett hyfsat nytt ord för mig som jag inte riktigt begriper men OK). Var man inte det (rasifierad) fick man inget säga. Reportern på P1 som intervjuade den kvinna som höll i trådarna berättade att han varit ganska mycket i Afrika och som vit fick han gå under namnet ”vitingen”…”Var jag då rasifierad?” frågade han kvinnan som betecknade sig själv som svart. ”Nej sa hon, för även om Afrika mestadels består av svarta människor så är ändå den vite mannen norm. 
Således var den enskildes upplevelse noll och intet värd för han är i ett överläge på grund av kolonialismen. Punkt slut liksom.
Han tog också exemplet om hurvida Peter Wolodarski skulle få luft i deras forum. Han är ju av utländsk och judisk härkomst. Det tyckte hon väl inte för han kunde ju uttrycka sig i hela DN. Jag har en smygande känsla av att hon missade hela poängen.
För tydligen finns här grader i helvetet. Och hur man graderar olika människors utsatthet är svårt att veta för bara vissa sitter med facit. Och tydligen får man inte ha ett ord med i laget om annat än det man själv upplever.

Jag som är ”vit” kvinna undrar nu var i hackordningen jag kommer. För mannen är ju bäst, helst om han är vit. Men är jag närmare normen än en judisk vit man? Eller är jag i överläge som är ickejudinna…Hur står jag mig i förhållande till en spanjorska..och ja det blir svårt att diskutera detta när man bor i ett rikt land, har en bra utbildning och har ett hus och en bil (saknar fortfarande häst och apa). Jag är i stort överläge jämfört med väldigt många här i världen. Men jag har en smygande känsla av att jag ska få säga något om sånt ändå.

Det var lite lösa funderingar och NOTA BENE, jag kan ingenting om allt detta och har aldrig känt mig diskriminerad så vad vet jag!?! Däremot har jag blivit tafsad på. Av män. Väldigt mycket på en resa i Indien. Fast det har väl inget med detta att göra? Och en gång var en kvinnlig kirurg väldigt dum emot mig i en operationssal…så pass att narkosläkaren undrade om jag var OK. 
Det kunde hon komma undan med för att hon var min överordnade…Jag kallar det att bli orättvist behandlad eller förnedrad. Och det har jag blivit. Många gånger av vad jag skulle kalla idioter, eller stackare kanske. Som går igång på att trycka ned andra för att de själva har det svårt med självkänslan. Jag har en smygande känsla av att detta inte hör till saken…Men jag har definitivt befunnit mig i underläge och försökt hantera detta. Jag har en smygande känsla att många människor tycker att jag inte har förstått vidden av att vara rasifierad. (Och det är mycket möjligt, jag bara tycker att man ska få ha rätt att uttrycka sig).

Men visst finns det strukturerad diskriminering och visst finns det sammanhang där en i underläge blir trakasserad. 
Det märks även när en ensam  ”vit” man jobbar inom ett kvinnodominerat yrke…Såklart är inte detta något bra. Såklart ska man slå larm, direkt. På plats. Men DÅ riskerar man mycket. Jag skulle aldrig kunnat stå på mig i den operationssalen eller säga ifrån på det där indiska tåget där jag var väldigt ensam (fast vi var två vita kvinnor) bland säkert 100 män.

Nog om det.

Jag såg en intervju med Zlatan igår. Han fick en fråga om en armbåge i ansiktet på en motståndare…”Jamen, han är väl 1,50-1,60 och då är man i höjd men min armbåge” end of story. Han har även sagt saker om damfotboll som icke uppskattades. På Facebook följde nedsättande och hyllande kommentarer angående Zlatans person. Han skiter i vilket. Han säger vad han vill. Ingen kan hota honom. Han skulle antagligen få spela i landslaget även om han sa rakt ut att tränaren var dum i huvudet och körde en lam bil. Han befinner sig i ett suveränt överläge.

Madonna lägger ut saker på Instagram. I somras handlade det ibland om Gazakonflikten. Det blev hurrarop och raka motsatsen. Kommentarerna strömmar in men hon håller sig för god för att läsa och kommentera antar jag. Nuff said från hennes sida. Hon och Zlatan gör vad de vill. Och hon skulle kunna be påven dra åt helvette utan att hennes stjärnstatus skulle hotas. Sinead O´Connor hade väl en tröja där det stod att hon gillade påven för han rökte på….då blev det livat. 

Jag skulle gärna vilja säga vad tusan som flyger in i huvudet på mig utan att behöva bry mig om konsekvenserna (inte för att såra någon då men om stora grejer…som….att… jag inte heller tycker att damfotboll är jättekul att se, eller damhockey…Jag ser däremot gärna på damcurling).
Fast jag skulle akta mig för att rita rondellhundar, det verkar väldigt farligt, jag kan inte rita förresten så det blir inget av det. Tänk om alla människor kunde uttrycka sig helt fritt (inom lagens gränser) utan att riskera avsked, utfrysning och hot. Det vore väl en bra värld. Då skulle vi verkligen kanske komma någon vart?

Jag vet inte om det fanns någon slutkläm här annat än att vi ska vara väldigt rädda om vårt fria ord. Och även den som tycker olikt har rätt att tycka. Har man motsatt åsikt kan man säga det. Och man behöver inte vara vit sexbarnsmamma i förorten för att förstå hur det kan vara en vanlig dag när maken är på jobbet till midnatt.

Onsdagsnatten from hell

Två av mina älskade barn, bäst dagtid…Snart dags för synundersökning kanske.

Har du barn? Då behöver jag egentligen inte berätta hur en natt med småbarn kan vara. Har du inte barn….ja då tror jag tyvärr att detta kan verka avskräckande. 

Denna vecka endast tre barn i hemmet. För övrigt brukar de tre äldsta ej bjuda några nattliga svårigheter så ofta. Fast det händer. Då handlar det ibland om att de inte kunnat somna och vill väcka mig för att berätta detta(?) eller att den näst yngsta låst efter sig när hon varit på kalas så att den äldsta (som verkar ha tappat förmågan till nyckelanvändning) blivit utelåst och måste ringa på tills jag vaknar. Men annars är det ganska lugnt på den fronten. (Jag använder ordet front här för det beskriver liksom läget. jag har ett sexfrontskrig här…svårt att vinna)
De tre minsta däremot. De kan konsten att liva upp en natt som slår alla mina tidigare erfarenheter. Deras antal (barnens) gör det vissa dagar/nätter rätt påfrestande för min kropp och psyke.

Nu jobbade maken återigen sent 24.00 och läggning av barn medelst en kropp är svårligen utförd. Jag tänkte att jag slår två flugor i en smäll och packar bilen full med barn och drar lagom långt bort och äter på en drive thru…då blir alla mätta, slåss ej och somnar snabbt. När klockan är fem sover tyvärr alla tre, maten har ej hunnit inhandlas. OK jag är flexibel och vänder hem. Glad att slippa ge dem mat jag egentligen inte är någon varm anhängare av. Jag planerar flytande kost i termos utifall att de vaknar hungriga senare. 
När jag kommer hem flyttas de, i en på förhand bestämd och beprövad ordning, från bil till säng och ryggen får mer än den förtjänar.

Två av tre gick bra. Lilla T vaknar som siste man ur bilen men hon är så lätt att ha att göra med så det var bara trevligt. Vi leker lite och försöker få ut katten från under sängen där hon helst håller till just nu. Efter cirka en och en halv timme vaknar tyvärr E med gråt och skrik så jag måste snabbt ta till O´boyen för att inte väcka F. Vi flyttar oss ned till vardagsrummet. Behörigt avstånd. 
Vid pass halv tio får jag båda att somna och jag pustar ut lite. Skriver en aning och städar i köket. Då hör jag ett brak, skrik och fötter i trappan. F har vaknat och är hungrig och sugen på att gulla med katten. Jag kastar mig över den resterande chokladmjölken och han kan somna om.

Nu är det dags för mig att sova. Då kommer maken hem, katten vaknar till liv och bestämmer sig för att testa hållbarheten på vår inredning. Jag försöker resonera med henne och visar på nya fina klösbrädan…dålig compliance (finare läkarord man kan använda för att låta insatt och smart, på utrikiska dessutom som betyder följsamhet….hajjar ni vad jag kan!?!).

Vi pratar lite och sen somnar vi. Edgar vaknar vid tre och slåss, mardröm säkert, mer O´boy. Fnattar runt mellan olika sängar för att undvika att alla vaknar. Tylla får en välling för hon sover lätt och väcks av oljudet. Edgar somnar till slut på min arm men då har han nog hållit igång minst en timme, kanske mer. Vid fem ungefär hör jag en dörr smällas igen och jag flyger upp. Frank kanske bestämt sig för att gå till dagis eller något…

Nej då, han har gjort frukost deklarerar han tydligt och vill nu se film. Han har också försökt lyfta ned katten från spiselkransen. Han är superduperpigg och jag kan inte tro att han ska kunna somna. Jag frågar om han tror att han vågar sitta själv en stund. och det kan han. Han har ju katten säger han. 
Själv är jag så trött efter alla nätter med dålig sömn att jag nästan vill kräkas. Han ska se film på iPaden men den är urladdad….Jag vet att maken haft den med sig till jobbet och börjar rota i hans gigantiska väska där jag finner gamla snusdosor, matlådor, kläder och annat jox. Till slut ger jag upp, ropar så tyst jag kan till honom och frågar var den är… han vet inte…kanske glömd på jobbet? OK jag tänker nytt fast hjärnan vimsar. Datorn, han får se något på datorn. Hitta, koppla in och sen i säng.

Vid sex vaknar T och jag ropar till maken att nu är det hans tur för jag är inte människa längre. Han kommer i sin onepiece och jag bara älskar honom. För påklädd betyder att han kommer gå upp. Han tänker ta över! ÅÅÅÅÅÅ underbart. Nästa tanke som slår mig att jag kanske är död. Jag drömmer. Men nej, värken i ryggen är kvar. Jag lever. 
Detta betyder att maken är rädd. Han har nog sett att jag går på mitt yttersta och bestämt sig för att det går bra att sova vidare i soffan, för det är det han gör nämligen. Det vet jag för när snickarna kom vid sju var det JAG som fick ropa och se till att han öppnade dörren. Så, min natt. Ganska illa, den kvalar in i min Book of horrornights topp 5. 
Ikväll jobbar maken sista natten för denna gång och min älskade mor kommer till middagen och hjälper med läggningen. Det kommer bli superbra. 

Nu sover snuttan och jag laddar mentalt för hämtning klockan tre och det faktum att dagis är stängt imorgon….men då är vi två om detta. Mycket enklare.


Jag är ingen shoppare direkt, vill bort från konsumtionssamhället men…jag har märkt att jag köper böcker online…eskapist? Javisst!


Jo en sista grej, på grund av nattens eskapader var vi lite möra och sena imorse. Då ringde jag till förskolan för att höra om det var OK att vi kom en halvtimme sent. De skulle på promenad eller något men, de samråder lite och säger javisst, det går bra. Vi kan gå ut imorgon. TÄNK ER! De planerar om för vår skull. Det är stort det. Flexibilitet, omtanke och empati. Jag eller rättare sagt vi älskar er Ammi och Daniella, ni gör min vardag så mycket enklare (och såklart barnens så mycket roligare).
Kram på er!

Imorgon kommer nog bloggen röra godhet tror jag. Det känns så…eller kanske det faktum att min förort är på glid…eller att jag är satans jävla trött på renoveringar eller att folk som bosatt sig på en ö inte ska gnälla på att det inte finns en bro…eller att vetenskap ska få mer utrymme i politiken…eller pressen att duga som jag känner när man blir uppmanad av en av sina bästa vänninnor att skriva om detta;)…..ja det finns en hel del att fundera på när man inte får ro i kroppen. 

Jag, jag , jag JAG J A G!

Den här blomman fanns också i affären. Den ville jag också köpa, fast den inte går att äta..

Man skulle kunna tro att jag är egocentrerad. Det vore ett rimligt antagande då jag vräker ut mig allt för allmän beskådan. Men jag gillar faktiskt inte alls att prata om mig. Jag blir väldigt besvärad. Dels för att det är svårt att välja vad jag ska berätta och sen gillar jag inte att framhäva mig tro det eller ej. 
I dagarna ska jag söka AT. Det ingår att skriva ett personligt brev, det har nämnts tidigare. 
Igår på riktiga jobbet uteblev en patient och jag tog tillfället i akt och författade ett nytt lite mer förhärligande (men helt sant) brev till den det berör. Jag fick löfte om att en fd. chef skulle lämna referens också så allt är klart inför måndag. Det var riktigt ansträngande men nu är det gjort. Min mamma korrläste som vanligt med färre invändningar denna gång, mest anmärkningar på formen, inte innehållet. hon tycker jag skriver som en tysk….låååååååånga meningar. Och jag gör det. MED FLIT! Men i detta sammanhang viker jag mig för mödernet. Hon vet vad hon talar om och vill mitt bästa. 

Jag stapplade iväg till det lokala centrumet och möttes av en man som liknade Stephen Hawking. Han satt förvriden i en avancerad rullstol med droppställning och såg vaxartad ut. Hans två medföljare var väldigt upptagna med annat på varsitt håll. Gestikulerade och talade vilt i mobilerna. Mannen försökte meddela sig med dem och det tog ett bra tag innan en av dem reagerade. Jag mådde illa. Jag försökte tänka mig in i hur en så envis och bångstyrig person som jag själv skulle klara den situationen…Jag skulle nog hellre dö. 
Jag funderar i samma andetag på S-toppens prat om mer händer i vården, gärna de som står långt ifrån arbetsmarknaden….Ja ni förstår nog hur jag resonerar. Min bestämda uppfattning i denna fråga är att det inte enbart är händer som behövs i vården (eller skolan för den delen) utan framförallt händer som är ihopkopplade med en hjärna. Det lät fult i någras öron kanske men det jag menar är att man inte kan ta vem som helst från gatan för att göra detta oerhört svåra och krävande jobb. Att handskas med våra mest sköra medmänniskor. 
Dessutom tycker jag det är att nedvärdera undersköterskornas yrke att tycka det går lika bra att ta vem som helst att göra deras jobb. Utbildad, empatisk personal är vad som behövs och höjda löner antagligen. Det är priset man måste betala. Och hur vi behandlar dessa medmänniskor anger liksom nivån på hur civiliserade vi är. Så nu fick jag det ur mig i valtider. Skönt.



Alltid i säsong om jag får bestämma.


Tillbaka till MIG! I affären hittar jag semlor! Va? i början av september!?! OK, då köper jag väl det. No questions asked. Det är ju ändå det ultimata bakverket. Dock hade denna semla fel sammansättning. Det var för mycket grädde i förhållande till brödets massa men andelen mandelmassa var bra. 8/10 poäng på min skala för Bonjours semlor på ICA. Det kanske är det jag ska bli istället? Semmelavsmakare. Jag tror faktiskt jag skulle kunna fixa det.

Nu är semlan uppäten och det betyder att jag inte behöver äta lunch och middag idag för kaloriintaget är redan fixat. Kanske jag måste äta ett plommon eller något för balansens skull? 
Trädgården är proppfull nu av plommon som ingen utom jag och Tylla äter. Mycket sorgligt. Fast ena dottern åt lädret jag gjorde tidigare på mammas plommon. Det tar sig! 

Vi blir kanske nio i hushållet framöver!


För att lägga sten på börda hämtade vi igår en liten katt som heter Sussi. Hon kunde inte bo kvar hemma och ett nödrop kom på Facebook som jag hörsammade. Killarna är överförtjusta. Maken med (han gullar med henne i smyg, han är egentligen en hundperson säger han och försöker låta tuff).

Tyvärr var den gångna natten något av en utmaning. Katten klöser på sängen, jamar, trampar runt i och spinner som ett tröskverk. Edgar vaknar vid tre och slåss (antagligen på grund av mardrömmar) och väcker då Tylla som måste ha välling för att somna och så håller vi på till sju då snickarna kommer och plingar på. Det blir nog bättre inatt när hon vant sig lite vid oss och huset.


Jag vet inget om katter man har blivit lovad full back up av ägaren och min söta granne som kan allt om djur och nog egentligen borde vara delfinskötare på Kolmården tror jag, eller veterinär kanske?

Maken smet iväg för att handla en klösbräda åt lilla missen (så att vi ska kunna sova inatt) och kom tillbaka med en ”kattspray” som han köpt. Hans ögon glittrade när han förklarade att det var med mynta… Så mycket har han inte handlat till mig på flera månader. Inte för att jag precis vill ha presenter och bli uppvaktad men ändå!!!! Han är kär!

Kattknark. Läste på innehållsförteckningen…extrakt av blad som gör katten lekfull. Spraya inte på KATTEN utan på leksaker…vad händer om man sprayar på katten???Tvångstankarna hopar sig..


Det kommer nog gå bra det här. Bara jag inte får mersmak och sitter där som en crazy cat woman på min ålders höst och låter katterna ligga på mitt huvud…

#valet #kvalet #semlor #offseason #alltidhungrig #katt #sömnstörd #ego


Besvärliga människor (i största allmänhet)

Kära bloggen, idag har jag varit trött. För att bli lite mindre trött tillbringade jag lite tid hos mina föräldrar idag med barnen medan maken sov efter nattpasset.

De håller också på att renovera. Det är jobbigt. Men barnen trivs så bra där och det är skönt att få lämna över sig lite, regrediera en aning och få en kopp te gjord (mamma frågar alltid om jag vill ha blommigt, kryddigt eller vanligt te, jag dricker aldrig annat än svart, det har jag aldrig gjort i hela mitt liv men tack för att du frågar!). (Jag gillar heller inte gravad lax, sill eller gröt. Och mina fyra sista siffror innehåller en åtta mamma, inte en sexa!)

Idag skulle mamma putsa skor. Pappa har säkert 20 skor med en liten variation på i stort samma tema och färg. Skoputsarlådan åker fram. Där hittar vi inte mindre än fyra skofetter från förra sekelskiftet. Min farmor var en hamster. Men gud säger jag, har det inte härsknat? Nej då säger pappa det håller i evighet.  Jag sträcker mig efter en och öppnar. Den är helt ihoptorkad. Nästa burk har klarat sig men två av fyra är helt oanvändbara. Jag säger att jag ska kasta dem. Då protesterar båda. Det går så bra att använda dem, och så tar mamma en av dem som var intakta.

Det förbenade evighetsfettet.

Jag är kritisk till naturen, jag ifrågasätter saker. Det är ibland en väldigt jobbig egenskap.

Jag blir lite irriterad, tänker att det är knasigt och irrationellt att spara oanvändbart skofett. Särskilt som de utöver de två fina burkarna har en hel låda med annat skofett som de samlat genom åren (mycket ärvt av farmor). Så jag undrar varför, om det nu går så bra med gammalt fett, hon tar den fina? Då blir mamma arg och säger att hon gör som hon vill och att jag inte behöver tjafsa om allt. 
Jag hade kunnat välja att tjata vidare men valde en listigare approach. Jag frågar varför hon då inte tar den skrumpnade biten….För den är ju oförstörbar…
Pappa börjar igen med att snacka om att man kan äta fettet och att det håller för evigt. ”Vad bra” säger jag, för snart anfaller väl ryssarna och då kommer alla stå på kö för att få smaka på det härskna skofettet! Ingen är road. (Jo jag!)
Han gillar saker som håller för evigt, han sparar också saker för evigt. Han hävdar även att de burkar arméns hudsalva han har kvar från lumpen (-63-64?) går att ha på macka. (De var härskna redan när jag var barn och mamma smetade in mig och brorsan om munnen innan skolan på vintern).

Men mamma vägrar svara på varför hon väljer finfett före fulfett. Jag reser mig upp och ställer mig mitt framför henne och frågar igen men kan inte låta bli att skratta, jag ser att min ovanligt rationella mamma fattar att jag inte kommer ge mig. Jag tvingar henne att fetta in pappas sko med härsket sekelskiftesfett. Det smular sönder mellan hennes fingrar och hon ger sig skrattande. Jag gröper ur fettet ur de två burkarna, kastar det i sopen (ej komposten) och lovar att spara de tomma burkarna för att förvara något i dem. Då märker jag att under den torkade och svettiga ytan är det helt mjuk och fint….Aj, då. Jag sparar en kladd för att ha senare men säger inget. Vi är uppfostrade sparsamt, på gränsen till snålt. Det roliga är att mer generösa människor än mina föräldrar finns nog inte, men att slänga en burk Viking vaxfett från 1940….det går inte an!

Jag vet att jag är jobbig och borde släppa en del saker fast rätt ska vara rätt (även om jag delvis hade fel denna gång, men det får de aldrig veta!). 


Mamma och pappa har levt ihop väldigt länge. Frågar man pappa är det väl ”en 16-17 år”, frågar man mamma är det mer precist, 50 år. För att kolla detta exakt ringde jag dem nu på kvällen . De svarade i varsin lur och det var ju perfekt för då kunde jag höra dem båda svara på frågan; hur länge har ni bott ihop på tre….ett, två, TRE! Pappa svarar inte utan tystnar och försöker räkna, mamma tar som vanligt ton och säger först 46 varpå pappa protesterar och säger efter en stund ”sedan -63”, mamma invänder att det var då de blev ihop och sen säger hon 50 år i oktober. De har levt med varandra längre än jag har levat och det gillar jag. 
De är väldigt roliga ihop. Pappa är lite slarvig och tappar bort saker, skyller alltid på någon annan men hittar sedan glasögonen där han alltid lagt dem, på linneskåpet (just nu bär han inte glasögon längre för åldern har rätat till hans synfel men ni hajjar grejen). Mamma vet allt bäst och pappa måste hämta uppslagsbok för att överbevisa. 

Nu tycker mamma att pappa hör dåligt, pappa tycker att mamma hör dåligt och inte svarar…Jag tror att de nött ut varandras respektive frekvens och inte hör varandra längre. Men det är lite roligt att som idag sitta på åskådarbänk och höra båda när de muttrar åt mig att den andre inte hör vad de säger.



Jaha, det var dagens sanning från mig sanningssadisten. Imorgon går jag loss på jobbet…..Det är ren semester!

Au revoir!
A

Jag gillar hennes avslappnade stil, hoppas hon inte blir lika jobbig mot mig som jag är mot min mamma…


#sanningar #halvsanning #vitalögner #sadist #mammaåpappa #jagblirsommminmorvaddetlider