En vecka

Papperstidning minsann! Katarina Waldenström Lagerbielke tog bilden. Kwoshare kommer skjortan ifrån!

Jag har klarat av EN vecka på nya arbetet eller….fyra dagar för det var ju kort vecka. Och vilken skillnad det gör att sitta i bilen en och en halv timme om dagen istället för TRE!!!! Herregud! Ändå är jag helt slut för det är mer arbetsamt än man tror att lära sig nya rutiner, sätta namn på nya ansikten, hitta i kulvertar och så vidare. Men vet ni vad!?! Jag älskar det! Och trots att jag stupoat i säng två av fyra kvällar känner jag att detta ÄR min grej och så skönt att inte vara näst, näst, näst lägst i rang. För så är det. Kandidat = ”kanonmat”, vik ul = inte jättekul, AT= jagad och nu….snart ST och några pinnhål upp. Fast mest är det väl att man samlat på sig lite erfarenhet, inte är helt obekant med läkemedel, olika lagar, regler och moment i en läkares vardag. Och oftast har jag lätt att samarbeta och finna mig tillrätta. Jag trivdes jättebra på den första avdelningen men byter igen. Det var en temporär grej för att fylla en semesterlucka så på måndag blir det nya ansikten, nya lokaler och till viss del en annan patientkategori. Men det ska nog gå bra. Jag känner tillförsikt.

Ännu är jag inte ST-läkare men det står så överallt….kan knappt bärga mig faktiskt!!!!Bara drygt fem år till så är jag kanske specialist!!!!

Det är trevligt att man fåt en tidning man är med i. I mitt fall två ex så jag delade med mig!

Så ser tidningen ut på framsidan.

Jag frågade på Fb om någon vän ville vara med i tidningen och flera var intresserade. Valet föll på Annika som är en kompis från förr. Väldigt bra artikel om hennes historia!

Våra grannar var inne hos oss igår, vi har ju en liten ”beef” med exploatören så vi behövde samordna oss lite. Som vanligt trevligt. Idag fick jag ett gruppmeddelande från frun i huset…hon hade sett att en tupp skulle nackas om inte någon förbarmade sig över den. Den köptes som en höna och hette Anna men visade sig vara en Anders. Själv fick hon nobben av maken, han ville inte ha fler djur. Kanske han är orolig….hon (och jag) har lite svårt för att folk avlivar djur hit och dit och vi känner båda ett behov av att rädda dem. (Det var så vi blev med katt). Så nu ska vi ha TVÅ tuppar. Men ägarinnan lovade att han gal måttligt, det är en dvärgkochin så den har inte så stor resonanslåda kan jag tro. Maken är rädd att vi snart har en bondgård här men jag gillar det. Vi får bygga ut hönshuset igen!

Den vänstra killen blir vår imorgon. Annars skulle han nackas. Så kan vi inte ha det! Välkommen Lill-Anders! Han är en dvärgkochin och supersnygg tycker jag!

Vidare ska min vän Elina komma och byta fröer med mig i helgen. Hon är ascool och gör sin egen deo mm. Det kunde man läsa om i Expressen nyss. Hon odlar och är nog nästan självförsörjande på mat under sommarhalvåret och en bit in i oktober i sin normalstora villaträdgård. Hon är hard core, jag är en fis i rymden jämförelsevis. Men jag är på väg!

Jag är egentligen ingen näthandlare, jag gillar butiker men hinner inte. När jag var liten handlade vi mina balettsaker i Balettshopen på Regeringsgatan men den finns inte längre så det blev Dansshopen. Jag hade svårt att inte beställa en till mig själv med utstående tyllkjol…kanske till 50-årskalaset? Tylla blev strålande glad iallafall och har mer eller mindre bott i dräkten så kanske vi måste köpa en till…..

Vaddå tights? Vi kör med mysbralla under. Funkar finfint!

I helgen blir det kalas också. Edgar ska firas. Men han är inte så mycket för kalas. Han ville bara bjuda några få, det blev till slut sex stycken och roligt nog tackade ALLA ja! Så vi laddar här för ett lagom stort kalas med inslag av tuppöverlämning. Kan bli roligt!

Nu ska jag ta hand om familjen eller rättare försöka lugna ned de små för Alva har just uppfunnit leken ”vi släcker alla ljusen, jag gömmer mig och skrämmer sedan skiten ur småsyskonen”. Den är rätt ljudlig och tillspetsad den leken. Illvrål och hysteriska skratt…kommer ta ett tag att få ner dem på jorden….Kanske jag ska se den döende detektiven och På spåret om jag inte somnar först…jag gillar att se på spåret med maken. Jag gissar på allt men kan aldrig musikfrågorna (typ) maken däremot kan väldigt ofta de svåra musikgrejerna….

Vi kanske hörs i helgen, tiden tiden ni vet!

Just nu extrapris hos Adlibris i en månad, passa på!

Jo,jag finns med i Allas både på webben och i pappersform!

 

Nyåret

 

Svart stockros!

På årets första dag gör jag slag i saken och beställer de fröer jag ”behöver” i år. Jag har SÅ svårt för att inte köpa blommor utan annan mening än försköning. Hos Impecta köpte jag lite ögonfägring. Från Runåbergs köpte jag ätbara saker inklusive ricin och några luktärter. Maken sa inte emot fast det blev nästan 900kr….det blir ett bra odlingsår i år känner jag, jajamensan!

Imorgon börjar nya jobbet. Väskan är packad, jag är inställd på att åka i god tid och vara där 8 vi får se hur det går. Inte helt frisk än tyvärr….nu smärtis, tetracykliner, nasonex, nezeril och maken letar just nu upp rinexin också för att jag ska bli frisk fort fort!

Gårdageskvällens bilder läggs upp senare ikväll. Nu ska vi ta hand om de tre minsta, de är snoriga fortfarande och gnälliga av att vara understimulerade tror jag.

Gott nytt!

A

Per Oscarsson

Ur Hylands hörna 1967.

 

Igår köpte jag DVD-versionen av Kaspar i Nudådalen. Jag såg den senast när jag bodde endam med mina tre döttrar i ett radhus i Hässelby Gård. Det måste ha varit ungefär 2005-2008…? Jag trodde att det var då julkalendern med Per Oscarson sändes men det var fel. Året var 2001, då jag födde Alva som nu är 16. Jag måste alltså ha köpt den här julkalendern på DVD två gånger! Fy vad tiden går tänker jag och vad jag samlar på mig för igår på Coop sa faktiskt maken till mig att jag hade den hemma men jag köpte den ändå eftersom jag befarade att skivorna var i dåligt skick.

Vi började se igårmed barnen och även 18-åringen och den är verkligen så bra som jag minns det. Per Oscarson är fantastisk, Johan Ulvesson, Harriet Andersson och Sven Wollter (som vi ska vara släkt med) bland andra. Hans minspel och timing är så fin.

Jag sa i slutet till maken att jag tyckte det var så otäckt att han brann inne. Barnen blev lite skrämda av det och en massa frågor uppstod. De undrade om serien skulle ta slut? Hur blir det då för Kaspar osv osv. Och plötsligt får man kika in lite i huvudet på barnen. Deras magiska värld liksom där julkalendern är på riktigt, här och nu…..

Vi försökte så gott vi kunde reda ut begreppen och jag tror att vi till slut iallafall lyckades lugna dem och förstå att serien inte var ny, att det var för länge sedan och att det var samma med årets julkalender där Rikard Wolff ju är med fast han dog innan den hann visas.

Hur som helst bestämde jag mig för att googla Oscarsson, för att ta reda på hur länge sedan det var han dog och då visar det sig att det är på dagen sju år sedan, 31/12 2010! Hjälp vilket sammanträffande tänkte jag. Jag läste på om honom, så spännande, och han är uppväxt helt nära där jag bor…Nockeby. Tydligen bröt han plötsligt upp mitt under en säsong av Hamlet och började fotvandra till Paris! Så excentriskt, och sen scenskräck och kycklinguppfödning för att senare återkomma till skådespelaryrket. Vilken intressant person och livsöde. Tyvärr såg jag att han hade en dotter som var/är väldigt sjuk…så sorgligt och tänk att jag inte hade en aning om detta. Njursjuka är verkligen inget att leka med. Dialys fy sjutton vilket jobb alltså.

Men har ni barn i er närhet som ni vill titta på något vettigt tillsammans med, köp Kaspar i Nudådalen på DVD för 79kr på Coop. Eller spara tills ni får barn/barnbarn att se den med, den gör en inte besviken trots att den nu har 16 år på nacken, tvärtom. Den slår årets julkalender med hästlängder. Jag höll på att köpa förra årets, den med Ulvesson igen, Selmas jul va? Den gillade jag.

Gott nytt år och glöm inte att släcka ljusen och vara försiktiga med raketer och smällare, läskiga saker det där!

Titta tillbaka och framåt

Den här bilden tycker jag så mycket om, den är av Moa Dahlgren. Den ska illustrera en Valborgseld. Den finns i outgivna bok. Jag har varit väldigt rött på den boken ett tag men nu börjar jag tycka om den igen. Faktum är att jag nog skulle kunna tänka mig att ge ut den själv men några smärta justeringar och uppdateringar…..Bara för bildernas skull om inte annat!

 

Jag har tyvärr inte lyckats skaka av mig bihåleinflammationen, det var en väldigt seg infektion detta. Men idag är maken och en 18-årig dotter här så det flyter på rätt bra. Vi har bytt några glas som blev fel i julklapp (Mamma skulle köpa några Essence vattenglas men det blev Kartio…i tre olika färger….men Iittala var rätt iallafall;), sen handlade vi mat, utnyttjade en bonus från Bauhaus som annars brann inne och vi gjorde allt detta med alla tre med oss i bilen och det gick hur bra som helst plötsligt! Vi gladde oss oerhört över att inte stå i kön till Systembolaget i Bromma Blocks för den måste ha varit 30 m lång och fyra meter bred…och det är ingen liten butik. Jag undrar hur dåligt folk planerar egentligen. Kan man inte handla några dagar i förväg eller dricks allt som släpas hem upp? Nåväl, sådana problem har inte vi, vi dricker ju aldrig något och OM vi gör det är det oftast något vi köpt i Frankrike på semestern eller pappas vin. Väldigt mycket trevligare än att köa.

Mitt cheesecake recept håller än. Jag har gjort den i över 25 år nu tror jag…

Min uppgift till nyår är att göra efterrätt. Jag valde cheesecake för den gillar alla, tål att göras i förväg och det var ett tag sedan sist. Jag har redan gjort första lagret, resten gör jag imorgon. Man ska inte skynda om man inte måste. Jag har säkert delat detta recept tidigare men jag gör det igen trots att jag ogillar upprepningar. Så bra är det!

Facebook påminde mig om den här bilden. Lille söte Edgar som alltid gillat djur och ffa ÄGG! Han snodde ideligen ägg som han gullade med och var helt övertygad om skulle innehålla dinosaurier mm. Sötaste lilla ungen!

 

Spanarna tycker jag så mycket om att lyssna på och ibland har mina inlägg helt uppstått efter att ha lyssnat på dem. Just det här avsnittet innehåller tre av mina favoriter. Gedin, Everdahl och Norlén. Mycket av avsnittet handlar om komplicerade interpersonella relationer. Utöver att jag utnämnde Gedin till bäst klädd på Nobelfesten verkar vi vara otäckt lika bitvis. Hon och jag faller alltid för saker som är dömda att snabbt utgå ur sortimentet och har svårt att åka taxi utan att tala om EXAKT hur chauffören ska köra…..och då fasar man kanske förarlösa fordon….?

Och så den här bilden då. Så skön. Lyssna på Spanarna också, gårdagens avsnitt det var därifrån jag fick idén om den här bilden. Och jag som alltid gillat att vara social jag känner att jag blir mer och mer frånvänd världen. Jag är så fruktansvärt trött på idioter av olika slag. Jag vill liksom inte ha folk omkring mig eller ens tänka på hur mycket galet folk det finns. Och samtidigt som jag säger det så känns det som om jag har vänner långt bort som jag aldrig träffat. folk som man kommit i kontakt med via bloggen, instagram, Facebook osv. Så roligt på något konstigt sätt. Och jag följer @sommarblomster som jag verkligen gillar och känner mig väldigt lik i många avseenden. Sådant gör att man inte helt ger upp på världen…och så er då, mina läsare. Jag blir så glad när jag hör av er…..verkligen, TACK!

Ser ni?

HELT galet! Ärligt talat hade jag hellre varit utan champagne än att utsätta mig för en sådan kö.

Banal godhet

Jag läste artikeln som det blev ett sådant rabalder om. Den om att man först ska ta hand om sina egna innan man läxläser med asylsökande eller står i soppkök medans ens egna barn blir kvar sist på förskolan. Ann Heberlein hade skrivit och blev sen grovt påhoppad av en psyksyrra (som ska vara en av the good guys) som skrev att hon trodde Heberlein var tilltagande sjuk. Jag ska inte gå in mer på detta för det var bara för hårresande och jag måste säga att jag nog hade väntat mig en kommentar från Jonas S i V-toppen, helt ärligt kan jag inte hans efternamn och orkar inte googla. Ni vet vem jag menar, han som efterträdde herr Ohly.

Nåväl. Ann tycker man ska ta hand om sina egna före andra kort sagt. Jag håller med och hon tar här lite exotiska exempel. Som mamman som låter sitt barn vara låååånga dagar på förskolan för att hjälpa andras barn. Och visst det kanske väcker ångest hos det barnet att mamma bryr sig mer om andra än henne men jag tänker att ett barn med en mamma som prioriterar bort henne till fördel för andra kanske har det bättre med en välutbildad pedagog? Det kan ju också vara så att gamla mamma på hemmet inte får eller vill ha besök av barnen av exakt samma anledning. heberlein drar detta till sin spets och det ska man ju göra när man är politiker och vill visa sin ståndpunkt. Jag tänker mig att jag nog kunde hjälpa till i ett soppkök då och då för att vara snäll mot uteliggare och då finns ju en pappa eller andra som kan ta hand om mina barn, jag skulle sannolikt inte låta barnen vara i någon omsorg utanför hemmet då. Jag är sedan en månad månadsgivare till Läkarmissionen för att stötta lite utan att engagera mig så värst och jag handlar ju som ni vet gärna hos hjälporganisationer. Det kanske finns en möjlighet när familjen kräver mindre av mig att jag drar till något utvecklingsland och vaccinerar små barn och min mor har bestämt tackat nej till mina omsorger på sin ålders höst (hon tycker jag är för tjatig och petig, hon vill sköta sig själv) så det kommer inte bli några som helst problem där. Hon och farsan kommer väl inte sitta still en sekund efter pension så man behöver inte oroa sig alls.

Jag tycker mig ana en viss moralism däremot i hennes artikel, att man SKA ta hand om sina gamla….jag vet inte. Det kanske man VILL om de varit trevliga mot en men alla föräldrar ÄR ju inte så trevliga mot sina barn. Om det beror på att de lät dem vara ensamma när de var ute och räddade världen eller söp på krogen…det är väl egentligen strunt samma. Barn brukar gilla att vara i föräldrarnas centrum, de kräver bara det. Uppmärksamhet och kärlek. Ges inget sådant kommer barnet när det växer upp kanske inte ge föräldern det tillbaka. Man ska inte ha ont i magen och behöva vara tacksam för att man blev född. Däremot ska föräldrar ta hand om barn de sätter till världen, det blir orimligt annars.

Vad vill jag komma till frågar jag mig här? Jo, spontant håller jag med om att nummer ett är ens egna barn men i mån av tid och kluriga lösningar kan man väl gärna få sprida värme till andra mindre lyckosamma. Den äldre generationen…den tycker jag inte man spontant har ett ansvar för, de får ju liksom skörda vad de sått, eller? Jag försöker verkligen ta god hand om mina barn även om jag halva tiden helst vill vara ensam på en öde ö men jag tror inte de tar miste på mitt engagemang (tjatig och petig). Nu ska jag släppa hela den här världen av höger och vänster som kämpar eot varandra, så tröttsamt. Och jag måste säga att en del saker som V-sympatisörerna hävde ur sig om alla omåttligt rika som hade RUT-avdrag för poolrengöring i Spanien etc var helt häpnadsväckande…..jag tror att i princip ALLA mina vänner har hemhjälp och det är minsann inte omåttligt rika människor och de flesta har mindre än hälften så många barn som jag har och mindre hus….Själv är jag kluven inför detta. Jag tycker var och en ska lära sig att STÄDA ordentligt av principskäl men med tanke på hur min man vägrar dela min ståndpunkt här och hans totala oförmåga att skilja städad från ostädat tror jag att jag inom några år när jag har mycket bättre lön och är OMÅTTLIGT rik kommer ha städhjälp här hemma. Men då måste det vara någon som också PLOCKAR UPP saker för jag vägrar vara städerskans lilla plockhjälp då kan jag lika gärna göra allt själv!

 

Nyårslöfte inför 2018

Den här sjukperioden har ju verkligen tagit musten ur mig så några löften om att bli en hurtbulle uteblir i år. Jag tänker att jag typ ska överleva bara. Nivån på den va!?!

Nä men helt ärligt jag ligger här och ska göra bra saker men somnar bara…kollar lite alpint, en dokumentär om vikingar som var jättedålig och jag känner att lite sol-/dagsljus hade kanske bättrat på ALLT men nej, grå grå grå blev den här min sista dag i ensamhet för återhämtning. Jävligt grått allting. Men jag hade faktiskt ändå tänkt ut vad som mitt löfte inför nästa år ska bli. Och det är att vara mindre nätig. Dvs inte hänga på FB och Insta som är de två kanaler jag använder av de olika sociala medier som finns. Jag kanske till och med vågar mig på papperstidning under 2018 för jag är lättrört. Delvis kan det hänga ihop med sporadisk tillgång till nätverk men jag har faktiskt tröttnat lite. Jag vill vara MED inte avskärmad…eller jag vill vara avskärmad men inte från verkligheten….

Ett tag tänkte jag att jag skulle göra ett schema för nättid i största allmänhet men det blev så krångligt att jag fick avsmak för bara den tanken att jag ska reservera tid för att ensam vandra runt i cyberrymden utan min familj och titta på andras bilder eller läsa saker….det är helt avtändande. Jag vill ju självklart ha tid att läsa saker och ffa att skriva men jag ska ta bort mer av allt. Hitta mer kärna och stringens i det jag gör. Jag hatar att vara ”hooked” på något, jag vill styra själv.

OM jag skulle drista mig till att svhemalägga sociala media så tror jag att den tiden kommer förläggas till den 10 minuter långa resan över Mälaren som jag kommer göra varje arbetsdag nu de närmaste fem åren. Det känns rätt. Då kan jag ändå inte göra något annat. Eller jag kan ju titta ut över vattnet men OM man ska ha lite kontakt med cybervärlden känns det som den givna tiden. Kötid och restid kanske ger 15-30 min per dag, det är ändå ganska mycket tycker jag. Och jag är ju helt ensam i bilen så ingen lider av detta.

Så får det alltså bli, min surftid är nu väldigt noga begränsad och ni som följer mig får kontrollera att jag sköter mig. Jag ser detta som ett steg i att vila min hjärna från överhettning och det kan ju tänkas att den närmaste tiden med ny arbetsplats, nya arbetskamrater mm kommer vara lite jobbig för hjärnan och då än större anledning att skärma av och zooma IN!

Nu vet ni vad jag ska sikta på nästa år, har ni några mål eller annat att sträva efter, let me know!!!!

A

På väg tillbaka

Ja då verkar krisen vara över. Tack för det! Det tog bara tio dagar av mitt liv att komma någorlunda tillbaka. Men jag ligger ner, bara att lämna de tre barnen räckte för mig. De två fyllda tvättmaskinerna, IKEA-säcken med halvtumlad tvätt och tumlaren med resten får vänta lite till. Jag orkar inte faktiskt.

Men jag han snappa upp något på radion idag. Den har varit avstängd sedan jag blev sjuk. Tänk er, mig utan nyheter och radio i tio dagar…det händer nästan inte. Men jag hörde att studier på fåglar visar att de som lever utan stor variation i fågelsången inte utvecklar så mycket mer sång…..och detta var intressant för…..och sen blev jag avbruten. Jag gjorde min egen överkoppling till människor. En spaning kan man säga. Så här tänker jag spontant att det kan ligga till. Om man lever i en mindre grupp så behöver man inte utveckla sina språkliga förmågor så mycket. Man förstår varandra och kanske det varken finns behov att utveckla en egen stämma eller stil. Men bor du i en storstad med måååååånga röster och individer så finns ett behov hos vissa att utveckla en speciell stil. Att skilja sig från resten.

Jag tänker att det är sådant jag gillar, saker som skiljer ut sig. På ett bra sätt. Att skilja ut sig så mycket att man blir utanför är ju dåligt, man ska skilja ut sig precis så mycket att man blir uppmärksammad. Lite så som gränsen mellan att vara psykiskt sjuk är utformad, man ska passa i sitt sociala sammanhang.

Ibland när jag läser tycker jag att vissa bara upprepar saker. Jag har så svårt för det, upprepning. Även om man har en bra story så går allt bort om inte språket finns där, en särskild röst som talar. Nyligen provade jag att läsa något men fick sluta, jag tål inte slitna beskrivningar, jag är hellre utan ”måleriet” i en bok, går rakt på kärnan bara jag slipper miljöbeskrivningar som jag hört förr. Vatten blankt som en spegel osv. Jag tror ni förstår. Slitna formuleringar…uj uj uj. Det kan verkligen ta död på vad som helt på kort tid. Jag försöker själv skriva nytt om jag kan, förmedla den där känslan jag hade utan att låna andras formuleringar. Ibland hittar jag på egna ord för jag finner inget som passar.

Igår såg jag filmen ”En man som heter Ove”. Den har väl av vad jag förstått fått fina recensioner….men jag blev besviken. Inte på Lassgård, det kan jag inte, den var bäst när han var ensam i bild. Särskilt roligt när han skulle ta livet av sig och ständigt blir avbruten. Eller när han snackar med frun på kyrkogården. Men detta överspel och galna skrikiga repliker av grannfrun, yvig dialog nej fy! Den var OK pga Lassgård men regin var usel i mitt tycke, överspel är så fruktansvärt. Det känns som man blir idiotförklarad. Det gillar jag inte.

Undrar hur boken var, jag såg att han skrivit en ny…om det är samme man, jag är dålig på att läsa för- och eftertexter.

Fick lust att se filmen om Egyptisk korruption också pga radion. Den med Fares Fares….modigt att skriva så om ett land som sannolikt skulle fängsla en om man fick för sig att åka dit.

Jag ska fortsätta plugga här, liggandes. Men nu har jag väckt min tvättångest…kanske måste orka ner i tvättstugan…..jo, jag måste bara det. Kan inte ha barnen på fritids och förskola utan att något påtagligt hemorienterat blir gjort här. Jag klarar verkligen inte det.

Tjing!

Genom filter

Nu smällde dörren igen efter familjen. Jag är sjuk. Först var det influensa tror jag och jag kände mig lite bättre på julafton. Tillräckligt iallafall för att följa med familjen på julfirande. Men igår på juldagen tilltog febern och jag drog då slutsatsen att jag fått en superinfektion, alltså en infektion ovanpå den andra. Och det verkade vara bihålorna. Den konstanta huvudvärken och sen luktbortfall talade för det. Det gjorde (och gör) ont vid gång. Varje stöt mot skelettet vidarebefordras upp i skallen. Hela dagen har jag haft öronproppar i men barnen lyckas tränga igenom ändå. Jag fattar inte hur maken orkar helt ärligt. Helst ligger de i min säng, ser på fruktansvärda serier (Trolljägaren?) och annat som låter så olidligt.

Jag inser att jag har tappat kontrollen över mina barn. Jag kan inte få dem att tystna, de väljer skrikig tv och ja…jag är uppgiven. Det är orken det kommer an på. Vi orkar inte, inte jag iallafall och det är jag som vill ha styrsel. Maken….han bryr sig mindre om vad de gör, bara de inte stör honom….typ.

Men jag ska inte gnälla på honom, vi är olika. Jag bara önskar att mina barn var det minsta intresserade av annat än skittv. Orkade jag skulle jag gå ut med dem men vädret är så dåligt att man ju allvarligt funderar på att byta land. Det ska vara SNÖ på vintern, annars kan man bo på Bahamas……fy fan vad eländigt jag mår. Usch.

Nu har jag några timmar ensam. Jag ska sova då. Imorgon blir det förskola, då ska jag också vila. Hela den här månaden skulle ju varit produktiv och vilsam för mig…då åker man på nio dagars sjuka ihop med lediga barn…man kan bli helt galen av det faktiskt!

Blä blä blä men nu vet ni, jag håller typ på att dö och har börjat ge mig själv antibiotika utan att först gå till doktorn. För vem vill ta emot en sån som jag som kanske smittar ned dem så DE blir sjuka…..jag vet inte. Hatar f ö att gå till husläkaren, de har de där berömda 5 min sen ska man ut…..och jag hade medicin hemma. Är jag inte feberfri om…..två dagar då går jag till närakuten. 11 dagar med feber är för mycket känns det som.

Tylla talar ut dan före Tylladagen

Tyllas senaste skapelse! En studie i gult.

Hej alla vänner! 

Det var ett tag sedan. Vet ni, jag fyller ÅR imorgon! Fyra fingrar, FYRA! En, två, tre och fyra. Jag är så stor nu. Hela månaden har det laddats för detta. December har kantats av choklad varje dag. Det var samma förra året men då förstod jag inte riktigt magnituden av detta. Jag hörde på radion att det återigen blir försäljningsrekord och jag vill tacka er alla i förväg, ni är för gulliga alltså som handlar så mycket åt mig. Det enda som oroar är att mamman legat nere för räkning under veckan och det går inte att bortse från att hon är själva navet allt snurrar kring. Och om hon är borta ur leken….ja då fruktar jag för min stora dag trots att vi ska vara hos de gamla runda. Kanske inte alla paket slås in på rätt sätt? Kanske inte rätt kläder finns (läs är rena) och så vidare.

Farfar var här redan igår på grund av mammans sjukdom. Han gick aldrig in riktigt, lämnade av presenterna i hallen, rädd att bli smittad. Tydligen fyller min bror också för även  han fick paket. Så onödigt att föda två barn med bara en dags mellanrum, det ger en liksom inte utrymme att glänsa riktigt, även om jag har förstått att just min dag är helt speciell.

Jag fick iallafall en fantastisk sjungande docka med en klänning som lyser upp när hon sjunger, makalöst vackert! Hon sjunger samma melodi så många gånger man vill, tänk er. Samma melodi oändligt många gånger efter varann. Sagolikt. Hon är ganska stor också med en fin tjock fläta. Den fick jag inte röra sa mamma, det får jag väl visst tänkte jag, det är ju MIN docka. Så den rörde jag. Nu ser hon lite annorlunda ut men fortfarande fin och sjunger oavbrutet om man vill.

Mamman ligger i sängen och är gnällig, har öronproppar idag. Huvudvärk. Har man hört den förr? Jag tror det är något annat fel på henne helt ärligt, vem kan inte bli glad av att höra Frostsången non stop?

Imorgon smäller det alltså, fyra fingrar, det är stort. Jag hoppas på många paket med mycket glitter och iskrafter. Vattenfärger och penslar vill jag också ha, mina börjar ta slut här efter den här hemmaveckan med feber och så. Jag målar expressivt och mycket, det verkar finnas en konstnärlig ådra som kan ha hoppat över tre-fyra generationer….lucky me!

Nej, nu ska jag leka vidare. Jag har upptäckt att om man sänker Elsas armar så spelas endast melodin, ingen sång. Så jag kan variera lite. Väldigt finurligt.

När katten är halvdöd lägger råttorna sig och jäser….

 

Ååååååååå, influensa veckan före jul, hur kan det bli så överjävligt? Disken och tvätten hopar sig, inga paket är inslagna och helt ärligt vet jag inte om jag kommer kunna stå på benen imorgon heller. I värsta fall blir det en jul ensam medan esten av familjen firar hos mina föräldrar. Det är nästan så jag önskar mig det för nu känns det som om Kroumata flyttat in permanent innanför mitt pannben och inga mediciner biter på dem. Hög feber sedan i onsdags och strikt sängläge snart tre dagar.

Som grädde på moset kom svärfar förbi med Tyllas födelsedagspresent igår. En sjungande docka…..utan volymknapp….Jag tänker ibland att de som tänker ut och producerar leksaker med ljud måste vara barnlösa alternativt hata folk med småbarn, varför annars hitta på liknande tortyrredskap?

Jag har sett hela säsong två av The Crown på två dagar, det säger något om hur golvad jag är, jag svarar knappt på tilltal. Vanligen brukar jag aldrig lägga mig i ”sjuksäng” jag kämpar på, gör saker hela tiden men kanske lite långsammare. Den här influensan har  inte medgett det. Nästa år vaccinerar jag mig, så här vill jag aldrig mer ha det!

Barnen var också sjuka först men piggnade till efter några dagar. De har däremot vägrat gå ut, inte ens igår när det var sol lämnade de huset. Så mycket bråk och liv omkring. Tylla kan dock avledas till att måla. Hon gör de mest fantastiska teckningar, enda abret är att  hon målar med sådan frenesi och så mycket vatten att papperna går sönder. Så nu har jag gett henne mitt stora dyra block med akvarellpapper i hopp om att högre kvalitet ska gör att vi får saker att faktiskt kunna hänga upp (arkivera). Maken låter dem torka på öppna spisen. Men hon är duktig. Fin känsla för färg och hon blandar inte allt med svart vilket ju gör det hela lite gladare (det brukar ju annars mina barn göra, röra ihop alla färger så att man inte kan urskilja de olika…). Nu ska jag återgå till att ynka mig. Jul utan kul verkar ganska sannolikt för min del tyvärr..

God jul!

A

 

Frank kom förbi med den här…melodin är Staffan var en stalledräng. Även barnen känner av stämningen här i mitt sovrum tror jag.

 

De ska DÖ!

 

Jag följde en person på Instagram fram till igår, en kommentar från en följare efter ett inlägg fick mig att avfölja. Kvinnan skrev ngt om hur upprörd hon var, att samhället var ruttet, kvinnor fick våldtas hur som helst och att de skulle DÖ!…..

Jag svarade på det med en fråga; vilka ska dö? Inget svar än.

Det var nämligen lite oklart vilka som behövde avlivas. Poliserna? De misstänkta och nu frikända förövarna? Tingsrätten? Åklagarna? Förundersökningsledaren (som kanske är åklagaren) eller möjligen poliserna?

Jag kan förstå känslostormarna, jag har haft dem själv i andra sammanhang där jag hört hårresande saker och känt mig maktlös. Men i rätten ska inte känslor styra utan lagen. För vi måste liksom följa lagarna, annars får vi anarki.

Jag kan lova er att jag träffat trasiga människor, på båda sidor om detta, jag förstår problematiken. Jag har också viss kunskap om polisens arbete och förtroende för att vi är en rättsstat, Thomas Quickfallet till trots. Att EMF kommer att överklaga råder ju ingen tvekan om, hon är en pansarkryssare, gillar inte att förlora, och är skicklig nog att vinna även ett tunt fall skulle jag tro.

Vi kan slå fast en del saker: Polisen behöver mer resurser, vi har mindre poliser per capita än övriga EU (världen?), vi skulle sannolikt behöva dubbla mängden poliser för att hålla jämna steg med de kriminella. Polisledningen är tveksamt kompetent,  om vi vill ha de smartaste personerna inom polisen då kan vägen framåt inte vara låga löner och sänkta intagningskrav…se på lärarutbildningen! Det kommer leda till felrekryteringar. Här har vi som röstande medborgare ett ansvar…för vilka vi röstar på. Gillar vi lag och ordning? Ja, då är vissa partier mer profilerade, var god skölj!

Poliser utreder brott, tar fram bevis, presenterar för sin förundersökningsledare (som ibland är själva åklagaren, ibland en polis) och om inte fallet bedöms hålla i domstol lägger man ned. Redan där kanske ett fel har begåtts? Det är möjligt att just de poliser som utrett detta fall varit slarviga men målsäganden har heller inte kunnat lämna bra och koherenta uppgifter. Tanken är ju att ej släppa upp ett fall man inte tror ska hålla…ingen vill stå där och misslyckas och man måste ha mer än sannolika skäl för att dra igång rättsprocessen om jag förstått saken rätt….

Att tingsrätten nu frikänner beror om jag förstår saken rätt på att man inte kan bevisa att de faktiskt gjort detta vidriga som kvinnan utsatts för. Enligt Anne Ramberg är det en välskriven dom, pedagogisk t.o.m. Jag kanske ska läsa den bara för att förvissa mig om detta. Det borde kanske alla som nu skriker i högan sky?

Såklart kommer några tycka att jag ä en idiot och att kanske jag också ska dö nu men vi kan inte sälla oss till gruppen länder där rättssäkerhet är något man köper sig till. Vi får lita på systemet, överklaga och kanske leta mer bevis?

Jag har mycket synpunkter på att kvinnor våldtas av 20-talet killar, jag har mycket synpunkter på tystnadskulturen och att man stänger dörren om sig när man bevittnar en gruppvåldtäkt och en massa annat men jag vill inte döda någon. Väldigt dåligt sätt att hantera den uppkomna situationen.

Jag tror dessutom att droger förmodligen är roten till den här tragedin. En ung kvinna som kanske varit utsatt sedan hon kom till välden? (Jag har ingen aning om hennes bakgrund men min erfarenhet av missbrukare är att de haft ett trasigt liv och att narkotika är deras sätt att orka leva vidare om än på detta slitsamma sätt)

Så alla måste besinna sig. Vi dömer inte människor utan bevisning i vårt land, tänk er själva hur det skulle kunna sluta! Och Massi Fritz har chans till en ny omgång i rätten….om det går att fälla dem där och utom allt tvivel bevisa att de är skyldiga, ja då hoppas jag ett de alla låses in på livstid för att skona samhället från mer av den här typen av vidriga sexualbrott som lämnar en stum och förtvivlad. Tyvärr avskräcker långa straff inte från brott som man gärna vill tro, inte ens dödsstraff gör ju det men straffen finns där för att skipa någon slags rättvisa och skydda samhället från galningar av olika slag.

Vad den unga kvinnan beträffar önskar jag detta: Att hon får kvalificerad vård, avgiftning och ett drogfritt liv. Samhället har mycket att göra där och det ansvaret har vi bestämt att vi ska ta från dag ett i barns liv….ofta går det fel fast Socialtjänsten varit informerade.

Det kanske är samma för de här männen också? De kanske haft ett helvete med misshandel och missbruk….uppfostrade av föräldrar som inte tycker att kvinnor har samma värde som män? Vad vet jag. Ingen ursäkt men jag vill gärna söka förklaringar och förstå, annars kan man inte motverka detta som nu blommar upp i vårt samhälle, och det vill vi väl? Inte bli som en medeltidspöbel med folkdomstolar…eller?

En man i tråden har kommenterat mina inlägg tidigare. Han har då hävdat att polisen står på förövarnas sida och ser ner på missbrukande unga tjejer…..DÖH? Han sade sig veta sådant….Jag vet inte i vilka kretsar han umgås och vilka poliser jag känner men jag delar veklingen INTE den bilden. Och OM det är så, då har vi ett allvarligt problem vid antagningen till PHS vilket för oss  tillbaka till min ståndpunkt angående att höja löner, förbättra villkor och HÖJA antagningskraven för poliser. Vi går i motsatt riktning just nu. Jag kan inte uttala mig för alla våra ca 20000 poliser i landet men min uppfattning är tvärt om. De vill inget annat än att sätta fast alla de svin som säljer knark till barn, våldtar, slår sina barn och fruar (och då såklart även de av motsatt kön som slåss osv) och sexualbrott tycker även poliser är ett avskyvärt brott. Bara en sådan sak som hedersbrott som är osannolikt svårlösta pga att ingen vittnar. Polisen behöver VITTNEN! Speciellt när de är så få. Men de saknar RESURSER!

Jag fattar verkligen inte hur man kan tro något annat om polisen i sin helhet. Visst, vi har haft kapten klänning m.fl högt uppsatta personer. Det kan vi aldrig undvika. Man kan aldrig känna en annan människa. Vissa känner inte ens sig själva.

Utan bevis ingen fällande dom. Så enkelt är det. Mina tankar går till kvinnan, det råder ingen tvekan om att hon har blivit utsatt för ett fruktansvärt brott och jag hoppas hon får allt hon kan behöva.