Uppe med tuppen?

Nej, min tupp sover gott. Jag vaknar av helt andra grejer. Som barn, inte första ungen, han smög fint ned vid min sida men den andra som kom kvart i fem, hon gjorde mer väsen av sig. Och så blev det så trångt att jag tvingades röra mig…och då…kom kroppen ihåg att den har ont. Så, det blev till att gå upp, det fanns ingen plats kvar för min kropp. Jag satte mig vid matbordet, katterna runt fötterna och kollade igenom anteckningarna från igår. Och då ser jag att jag blev satans förbannad över ehn hemtjänstbil (privat sort) som swishde förbi mig i bussfilen innan nio när jag var på väg mot centrum. Jag brukar alltid skriva ned reg.nr. för jag tänker att om det händer igen ska jag banne mig kolla upp vem som kör som en idiot här utanför. Med en logga lika stor som bilen tänker jag att personalen i skulle fatta att man måste sköta sig!?! Om jag hade ett företag med så högprofilierad grundare, som dessutom syns titt som tätt i lokalbladet…då skulle jag be mina anställda att sakta ned. Så jag mailade…och påpekade detta. Vi får se om det har effekt..

Sen ko jag att tänka på att just trafikpoliser är en synnerligen bra sorts polis. De kan faktiskt vara första steget mot att fånga de riktigt stora fiskarna. För hur tror ni att tungt kriminella färdas? Med buss? NOOOOOO, omman har ett lik inlindat i en matta, 30 handgranater, 100kg heroin eller liknande då åker man BIL! Och med rutinmässiga kontroller får man fast dem. Det kanske inte är det säkraste för själva polisen men jag lovar, det är detta de är utbildade för och jag tror att när vi ser dem på gatan kommer trafikdödligheten minska. Jag är livrädd för poliser i trafiken. Jag känner alltid att jag gjort något fel och att de ska ta mig. Och jag har ju all anledning att VERKLIGEN sköta mig där…..ALL!

Så jag fortsätter att vara min egen lilla trafikpolis, jag skriver små mail när jag ser fartdårar/rödljuskörare m.fl i trafiken, särskilt då de har företagslogga, då ska man verkligen sköta sig. En gång i tiden när jag simmade så var det väldigt noga, med klubbens träningsoverall på förväntades man sköta sig EXTRA bra, man hade ett rykte att värna.

Igår satt jag på ett ”cybermöte” med EF, ni vet de som skickar våra unga (och en gång mig) på språkresor. Efter min var jag väl ganska övertygad om att om jag någonsin fick barn skulle de ALDRIG få åka iväg…och nu sitter jag här med ett barn som vill resa till USA. Jag tänker skolskjutningar, galna fester, långt bort, dyra läkarnotor och ni vet…allt kan hända och man är på andra sidan Atlanten. Men det verkade uppstyrt, och kollade familjer, som gör det gratis?!? Det tycker jag är udda….ingen som helst ersättning fast man tar emot en människa som ska äta och bo…..vad betalar jag då 100000kr för, till EF/mottagande skola, resa?

Ja, hur som helst en slant för mat skulle jag gärna skicka den familj som tar emot mitt barn. Men det som verkligen gjorde mig orolig var när den som talade gick in på religion och politik. Uppmaningen var: -Prata inte politik eller religion, amerikaner är bestämda där, det är my way or the highway typ….Man ska åtminstone följa med till kyrkan, acceptera hur de gör där, lära sig det amerikanska sättet osv. Visst, hon reser för upplevelsen, språket kan hon redan.

Och då fattar man den här Trumpismen. man ska inte diskutera politik! Hon sa, det är inte som i Sverige där vi accepterar andras åsikter och kan låta det gå…..kanske ha en ideologisk diskussion och vara vänner trots att en är katolik och man själv är ateist. Det funkar inte så ”over there”. Ja, och där har vi väl kärnan i detta som jag verkligen inte kan fatta, hur Donald Trump kan vara president i världens största demokrati, eller det kanske är Indien förresten..Men ni fattar, landet i väst som alla vill bli som (Nästan alla. Inte de som tycker att raka motsatsen är bra, stränga lagar, odemokrati och offentlig piskning av oliktänkande osv). Så, nu har jag gnällt på fortkörare, hyllat poliser, klagat på enögdhet och vad finns kvar? Kaffe! Jag måste koka kaffe! För snart är hela huset vaket, jag har bara en kvart på mig innan väckarklockan ringer…och jag ska iväg på magnetröntgen, igen. Denna gång även bäcken. Värst är att ligga stilla. Har ni sett avsnittet där Cameron i Modern Family ska göra en sådan undersökning och får full panik? Mkt roligt, och helt sant. Man måste blunda, tänka glada tankar, men inte för glada så man rör sig, då blir bilderna dåliga. Man måste ligga blickstilla och DET är det värsta för mig. Det gör ju så ONT! Men, en alvedon i förebyggande syfte kanske kan hjälpa.

Inte diskutera politik…herrregud, hur GÖR man det sen när man ska åka över och hämta hem barnet? Kan man välja en ateistisk demokratisk familj nära Kanadensiska gränsen? Snäääällla!

 

Jag satte på kaffe, och radion. Och vad hör jag? Morgonandakten….som säger att du är aldrig ensam, gid är alltid vid din sida. Du är älskad osv. Och så tänker jag igen på alla barn som torteras, homosexuella som förföljs, fängslade journalister och kanske så vanliga saker som hustrumisshandel eller annat som sker inom husets fyra väggar. Och då blir jag ännu mer övertygad om att vi är HELT ensamma. Det finns bara du och du måste själv ta hand om dig och stå upp för dig och dina rättigheter, så länge de är dina rättigheter. För när som helst kan främmande makt komma och ta över ditt land…och plötsligt har vi a whole new ballgame!

Yttrandefrihet, religionsFRIHET och jämställdhet. Det är vad jag önskar mig i julklapp, varje dag!

Hur en dag kan ändras från svart till vitt till svart igen…

Började med ångest över boken som skulle vara klar 15/1…..det var den i princip, jag har inte skrivit många ord sedan december. Men så fick jag en påminnelse om att den ju skulle varit helt klar 15/1….oooooooo, saker har kommit emellan, döden och så. Så ångest på topp. Men efter mycket positiv feedback från två håll så blev jag helt lugn. pappas operation gick också bra. Den hade jag nästan glömt mitt i allt detta men när sedan klockan närmade sig halv fyra och han skulle hämtas tolv…då blev jag lite orolig igen. Men han mådde prima. Och sen Chatt med EF, en dotter vill till USA, dvs kommer kosta mig minst 60000kr…men kanske ändå är väl investerade pengar. Hoppas hon hamnar någonstans dit JAG vill åka för att hälsa på (ja ego). Nu tränat trots galet ont, imorgon bitti MR Ländrygg, axel OCH bäcken…för någonstans sitter den här skiten, om inte på tre ställen. Jag har INTE ont i öron, på näsan eller i knänan, vår annars svagaste led. Alltid något. Jag har skrivit ett kort tack som ska vara med i boken och nu ska ett ännu kortare tack till till en ”kolofon”?!?! Om jag skulle översätta det till läkarspråk skulle jag tro att det var ett spelande anus men….det är det nog inte. Kanske det har med kolonn att göra, eller kolon som i ett skrivtecken…? Oklart. Men en dag utan nya lärdomar är en förslösad dag.

Tacksam att ha överlevt dagen (och att pappan gjorde det med, ingen allvarlig men nödvändig grej). Nu andas, preppa mentalt för en timme i ett trångt rör imorgon och sen sjukgymnastik och balalalett……kommer nog sova tungt, länge och ovaggad imorgon kväll.

Kärlek till alla, och smärtfrihet…och fred på jorden. Och en Barbie!

Lilla fantastiska JAG

Gick förbi den här butiken igår. Den var stängd. Men så söta saker….allt med balett lockar alltid mig.

Var ska man börja? Jag har med åren utvecklat en totalt panisk skräck för kritik. Och allt är mammas fel! Jo, så är det, arv och miljö, har inget alls med mig själv att göra.

Jag gör det enkelt för mig. Jag har inte format mig själv jag är en produkt av andras former. Jag försöker anpassa mig. Passa in genom att göra rätt. Och summan blir av det efter ett tag att man blir livrädd för kritik. Och ingen som helst lindring finns mer än kortvarig. Jag kan verka skrytsam, kanske men det är bara för att få bekräftat att jag duger. Jag försöker vara snygg för att få höra just det men är hyffsat övertygad att jag är ungefär genomsnittlig. Så när någon säger att jag är fantastisk på något (hände i somras på semestern…trädgårdsmästaren berömde min franska, och hon i högtalaren på motorvägen, då skiner jag upp och blir omåttligt stolt i kanske några timmar. Sen klingar det av.

Sen glömmer jag. Jag glömmer fort bra saker som sagts om/till mig. Sist var det full panik över en kurs jag lämnat in ett examensarbete till och jag var HELT övertygad om att jag var underkänd. Jag vågade knappt gå in i Ping-Pong och läsa…..och där fick jag beröm?!? Jisses tänkte jag, hur dåliga var övrigas arbeten om lilla JAG skulle ha kunnat klura ihop en tänkvärd knorr. Samma med nästa examinationsuppgift….jag vet inte ens om jag har vågat kika på den. Sannolikt ej för om jag var underkänd hade jag iallafall vetat om det. MISSTAG glömmer jag ALDRIG. Jag skäms fortfarande för fel jag begick i mellanstadiet. Tänk er! Och jag kan nog om jag får sitta en stund räkna upp exakt alla gånger jag gjort fel på ett pinsamt sätt eller varit dum (helt omedvetet såklart) och är det inte konstigt att sådant kan plåga en 30 år senare så pass att man får gåshud?

Nåväl. Nu ska boken läsas av redaktör, full panik. För lite? För svamligt? Otryckbart och helt missat målet? Ingen aning. Vill bara krypa ihop under en sten och dö. Fast sista mailet var upplyftande, jag var så glad att jag delade med mig. Men ändå, jag litar inte på mina förmågor mer än i en kvart. Jag ifrågasätter allt jag gör och snart är det dags för TERAPI tror jag. För om jag är helt ärlig med mig själv så får jag ju överväldigande positiv feedback…jag kan bara inte riktigt tro på den. Och jag vet när detta blev ett problem. 2015. När jag var sjuk och nobbades på AT-ansökan. Där brast något. Jag gav upp. Och redan innan hade jag gett upp karriären lite, jag öppnade ju butik 2013 när jag insåg att jag aldrig skulle bli legitimerad. Jag tänkte: Jag skiter i alla studier och läkarexamen, jag öppnar designbutik istället och kör mitt eget race. Sen fick jag ju efter mycket om och men AT 2016. Och gud vad jag kämpade med det efter att ha varit utmattad. Jag verkligen verkligen kämpade med heltid och att vara hjälplöst efter pga så lång väntan på AT att Waran inte ens var förstahandsbehandling efter proppar…NOAK….WTF?

Nåväl. Nu sitter jag här, tränar min bålstabilitet, förbättras och försämras omväxlande. Har inte orkat med träning idag pga tre barn skulle till tandläkaren med start 07.30 och jag blev lite matt där…..sen hämta pass, gå på banken pga fått arvode från Kommunen. På en utbetalningsavi från 70-talet. Killen där var lite söt, han satte in 49000kr…..det skulle vara 490. Jag påpekade detta och han rodnade och sa att han var ny och vilken tur att jag sa till för annars hade han väl fått sparken!

Jag får alltså en utbetalningslapp på 490kr för ett möte i kommunhuset. Den är ställd på Nordea så jag gick dit igår. Men nej, de kunde inte hjälpa mig utan att dra 225kr från denna summa….på ALLVAR?!? Först 150kr i avgift och sen 75 kr för själva transaktionen….Jag kunde då inte heller betala maten för jag hade räknat med de 490kr och butiken tog inte kontanter som jag hade med….vart är vi på väg?

Min unge, så söt tycker jag, och rolig, och vackert långt lockigt brunt hår….perfekt ju!

Är vi ens lika? Vissa tycker det….olika färger.

Hon i mitten som gör sig till med grönkålen har övertalat mig och hennes far att USA är vad hon behöver….vi ska ha ngt chattmöte ikväll. Mycket att sätta sig in i nu. Stor oro där med. Många moln just nu känner jag….

Jag mötte upp mina tre äldsta i stan efter massage och simning. De var glada att se mig och min snart 20-åring som var med på badet sa att hon var glad att se mig i så fin form. Hon kände att hon var ”safe” för om en 50-åring har min kropp….här stannade jag henne och påpekade FYRTIOÅTTA!!! Jag är 48 år, inte 50 MILSVID skillnad. Och sen….vad fan spelar ålder för roll, inombords känner jag mig för tillfället som 11. Jag litar inte på mig själv alls. Känner mig fullständigt lost vad gäller livsmål. Kanske det har med den här jävla ryggsituationen att göra i kombination med ST och att jag har barn som varje morgon skriker i kör att de INTE VILL GÅ TILL SKOLA OCH DAGIS. Jag känner mig som en usel mamma. Jag kanske borde lägga allt åt sidan och bli hemmafru, skriva romaner utan poänger, kanske urklurig lyrik….som Frostensson. Eller….sälja allt, flytta dit där solen alltid skiner men inte en öken helst. Solsken OCH vatten, Normandie? Languedoc-Rousillon?

Men först. BOKÅNGEST. Med versaker. och så bouppteckningen, och så träningen och MR och försöka överleva januari, börja nytt jobb i mars och ytterligare ett i juni…

Maken vill planera semester i juli. Jag kan inte tänka, har vi råd? Bil? Får jag ledigt, var jobbar jag då? Ska jag opereras?

Nu vet jag, jag ÄR Claire i Modern Family, jag är ett kontrollfreak. Allt måste gå enligt plan, vara förutsägbart. Det blir olidligt annars.

Hu, och så har jag kommit på att jag hatar människor. Människor i bil som kör om i bussfil i 90 på en 50-väg. Hör ni det? Jag hatar er! Fattar ni inte att om det står 50 och det är bussfil då KÖR man INTE OM!!! ”Helvetet är andra människor” broderade någon, så sant. Men sen älskar jag ju människor (som håller hastighet, gör som de ska, följer regler, ej bryter avtal osv osv.) som är perfekta. Som jag. perfekt i sin strävan att vara perfekt men inte så styva i korken och omedvetna om sina brister att de blir olidiga. Jag vill ha de som försöker omkring mig. De som kämpar mot perfektion.

Så nu har jag vräkt ut mig om min osäkerhet om min egen kompetens och att det aldrig kan ersättas med bedyrande ord om att jag är asbra på vissa saker. Vad kommer detta ifrån och varför blir det värre?

Osäkerheten fy fan. Jag vill ha klarhet. Har för vild fantasi….och kanske är lite lat? Är det så att jag känner på mig att jag inte går all in eller? För jag tycker ju att jag gör det….så märkligt att ha två sidor som är rakt motsatta. Som Woody Allens mänskliga kameleont känner jag mig ibland, anpassa sig efter förväntningar. Blä. Jag ska sluta med det. kanske ta ett jobb där ingen förväntar sig något av en mer än att man är där. Kanske man ska skruva ihop saker på tid? Plocka choklader i kartonger, vakta förråd….jag vet inte. Hjärnkramp är vad jag har tror jag. Det har låst sig mentalt. Men jag vet att det blir bättre imorgon, då kanske jag tar nya tag. Då blir det MR, träning, balett. Jo just det. Baletten…jag var ju där i förra veckan och det var berusande. Men jag kände mig inte duktig alls. Jag kände att jag underpresterade…fast… jag var där för första gången på…..40 år? Jag tror liksom att jag ska vara perfekt direkt, det är detta…hur tänker jag kring mina egna förmågor egentligen? Helt galet ju, jag har dansat balett i 60 min. S U C K!

Vad denna innehåller har jag inte läst än…men den stod i skåpet där giftiga grejer förvaras…

Sen lappkast. Giftiga ämnen. Spray som tar bort is på vindrutan……herregud! I England kokar de vatten och kastar på rutan vid frost, låt oss göra det istället va?!? Om vi inte orkar skrapa alltså.

Ps. Glöm allt jag skrivit, jag har en dipp, det är ryggens och axelns fel. Jag är en utmärkt person som kanske kan….typ köra tåg, eller bli….världens längst anställda ST-läkare…..

Hon släpade in mig i en butik jag aldrig varit i eller hört om…jag blev mest förvirrad…lustiga huset liksom..

Många vinklar och vrår…

En till..

Detta är sommarens projekt…om ryggen tillåter. Ser bättre ut med snö ändå.

Överklagan på detta sk. staket ligger nu hos Miljööverdomstolen…..hur fult kan något få vara?

Han håller hårt i sina hönor. De får knappt gå ut. Jag är rädd att de kommer börja värpa sent i år….inte mycket sol får de.

Involtini a la Nigella Lawson….

Maken tog in fem stubbar för ett tag sen, jag dammsuger mossa….

Det händer mycket i stan mellan gångerna jag är där… EEEETALY så roligt! och snyggt!

Direkt efter massage och simning, lite frissiga…Inez i en skinnkappa med pälskrage jag köpte för 20 kr, ja ni läste rätt 20kr!

Tomatsås som fick puttra mycket länge…..älskar sånt!

Hemma igen. en utflykt som tog på krafterna och sen laga mat, läxläsning och nattning… men sol.

 

Jo….fick just mail. Boken nästan i hamn, tänk va?Sån ångest i över en månad och så var den typ KLAR!!! TJOLAHOOOOOOO!

Me rocks! For fifteen minutes…;)

 

Förra året

Jag och I

Förra året trotsade vi naturlagarna (dvs utan tillräckligt med pengar och en 17 år gammal familjebuss) åkte vi med fyra barn, varav tre aldrig stått på skidor) till Duved/Åre för att fira sportlov med vänner i liten stuga. Jag hittade bilderma då jag igår letade efter bildbevis på årets första ägg. Jag längtar nämligen oerhört efter dem nu. I år blir det ingen fjällresa. Bilen är nu 18 år och bromslampan lyser, innertaket slackar än mer och vi har inte 30-35000 kronor sparat för att ha råd. Kanske nästa år? Istället ska jag och maken iväg tre nätter till Palma. Det är hans födelsedagspresent från mig och den råkade sammanfalla med v.9 (det hade jag förträngt…?!?). Mamma och pappa ihop med de större barnen hjälps åt med at få de små till dagis och fritids de två vardagarna och sen kommer vi hem på söndag em.

Men vi ska skida i år med. Fast i den lokala backen och det kommer innebära att vi måste inhandla skidutrustning i år så helt gratis blir det ändå inte. Fast jag har ärvt ett par pjäxor av en dotter, barnen har kanske lite egen utrustning som duger denna säsong också. Maken är den svaga länken, han behöver ny utrustning och är väldigt svag för NYTT, det ska vara NYTT. T o m bilar ska vara nya, de ska dofta nytt….samma som för min farbror som gillade känslan av att köpa just nya bilar. Jag förstår det INTE. Jag blir nervös av nya saker, hade mycket hellre köpt en ett år gammal bil….och jag tycker nya bilar luktar gift. Nåväl, maken är den som bestämmer på den fronten, jag har gjort så mycket motstånd en människa klarar och det blev en beställning på en ny bil, oklart dock om den hinner komma innan sommaren…i värsta fall får vi hyra en bil och ta den till Frankrike… kanske det är det bästa, inte slita på den NYA bilen redan dagen efter leverans?

Här Alva som drog ett tungt lass med att hjälpa barnen lära sig slalom förra året.

Det var uppp emot -28 på morgnarna förra året. I gengäld hade vi stråalnde SOL! Här en mycket trött och kall T i värmestugan.

Han lärde sig snabbt och redan fjärde åket susade han genom portarna i barnbacken.

Topp-bild med våra av oss som delade stuga!

Alla var inte nöjda hela tiden. Frank till hö ser mkt missnöjd ut tycker trots att man inte ser hela ansiktet….

Jag, maken och T i slutet av liften i barnbacken.

Åh, jag lääängtar efter er, fina små gröna äggen.

 

Idag ska jag på massage, det passar bra för all sjukgymnastik har kanske gjort att jag har lite mindre ont i ländrygg och axel men istället har jag fått ont i bröstryggen…alltid är det något. Nu ska jag strax kasta mig iväg till skolan med barnen…sen massage! Och kanske lunch på stan med de tre äldsta döttrarna?!? Två iallafall!

Supertrött i stugan inväntandes att värmen ute ska stiga till över -22 så att gamla bilen startar…-28 var sex grader för mycket för Chryslern, men rätt imponerande ändå att den klarade det!

Småttig mat är så mycket mer intressant än stor….

Så ser ett lossat innertak ut om ni undrar. Har ni varit med om det själva? Nytt för mig iallafall. Men man vänjer sig vid det mesta.

Bild från förra året men det ser likadant ut nu här hemma på fönstren. Vackert tycker jag!

Här en bild från inan jag gick in för att skriva AT-tentan. Jag har nästan glömt ångesten från den dagen och veckorna som följde innan resultatet kom och jag fick köpa min legitimation för häpnadsväckande 2300kr från Socialstyrelsen….Men nu, leg.läkare, med rätt att förskriva vissa läkemedel och skriva vårdintyg….

22/2-18 kom årets första maranägg.

Kanske det är dags för en bukett i veckan…? Jag älskar buketter men tycker oftast att det är synd att slösa vackra blommor på det här stökiga och ostädade huset.

JA(g) DÖ(r)

Före träningen. Efter var vi ännu lyckligare, och hade bättre hållning.

Fuskboeuf. Den gick INTE att äta pga grytbitarna blev inte möra trots pyttesmå och tre timmars koktid…vi tar den idag istället….

Jag låg just på betonggolvet och utförde mina nödvändiga övningar. De som gör mig högröd i ansiktet och tvingar mig att pusta ut då och då både av ansträngning och smärta. Då började presskonferensen…..

Alltså, jag förstår inte varför politikerna GÖR så här!?!

Det är DÖ en gång till. Är de verkligen så maktkåta att de inte bryr sig ett skit om landet? Jag tycker inte det är att ta ansvar att med alla medel som går att ta till bildar en så konstig regering som denna med bilan hängande över nacken. V hade jag faktiskt hoppats mer på. Att SD ska hållas ute med alla medel verkar vara det enda som enar den här regeringen. V tycker det är utmärkt då det hjälper till att sudda ut deras kommuniststämpel ytterligare en aning. C, som varit brunt en gång i tiden (hört på P1 ang tiden för kriget, alltså inte sååååå länge sedan) behöver tydligen fäktas vildast av alla. Detta har tidigare straffat sig rejält och ändå vill Annie L kasta sig i armarna på S och MP….men vill inte leka med V. Jag gillar inte dobbel och spel men att den här regeringen överlever i fyra år tror jag är högst osannolikt. Jag tror det är ett spel för galleriet så man ska se ut att vilja ta ”ansvar” inget mer.

Nej, jag hade önskat mig ett nytt val. Då hade de som stödröstat hit och dit fått tänka om en gång till, de som missnöjesröstat hade kunnat välja sida ordentligt och då kanske vi hade fått en regering som vi vetat vad vi kunnat vänta sig av. NU har vi sossar som ska vara borgerliga (annars drar C och L i handbromsen) men OM de blir för blå kommer V göra detsamma…..VARFÖR vill någon utsätta sig för att vara statsminister/drinkpinne i den coctailen som ser ut att kunna fatta eld vid första gnista? Jag skulle INTE göra det, hur hög lönen än varit.

Nu ska jag återgå till mina överjävliga stabilitetsträningsfigurer.

Och jag kan varmt rekommendera vuxen nybörjarbalett! Jag var där igår med två tonåriga döttrar och vi har samma lärarinna som Tylla! Vi välkomnades som familjen Voltaire och det var jättekul (alltså inte själva välkomnandet utan att gå flera ihop och själva träningen)! Jag hade rejält ont efter men plié, reveillé, arabesker och annat har nu övats och ÄNTLIGEN kan jag få återuppta dansandet. Sjukgymnasten hejjar på, nu är det core som gäller och jag gör allt jag kan för att undvika kniven. ALLT! För ingen verkar vara överens om vad som är bästa behandlingen, kortisonet sattes helt fel (så gav noll effekt) och då känner jag stor osäkerhet vilket inte gynnar nattsömnen det heller. Om jag nu blir så där galet envis som jag brukar kunna bli ska jag vara i form till sommaren. Jag vill kunna vakna en morgon och inte överväga att ligga kvar för att det gör så fruktansvärt ont att komma ur sängen. Tänk er, smärtfri EN dag! Som jag längtar!

 

 

Jag följer Swedishstockings, de har snygga strumpor, oftast på heroinchica modeller. och så plötsligt DENNA?!? Den ser gosig ut. T o m jag vill mulla ned mig där bland fettet. men jag vill inte ha det själv…..

 

Del 1

 

Enkätdags….jag ger dem lite att bita i tänker jag. Jag HATAR enkäter! H A T A R !!!

 

Men det är så HÄR jag vill se ut och leva mitt liv! Tyll överallt, med ett brett leende på läpparna och till synes helt tillfreds med världen. Hon är två år äldre än jag. maken undrade hur det kan vara möjligt…jag föreslog: Butler, städhjälp, nanny (nannies?) och oceaner av tid att periodvis lägga på hår, träning och hälsa…? Men här är målbilden!

 

Natten som gud glömde

Gårdagens sömn uteblev. Jag och maken diskuterade igår kväll olika strategier för att kunna få sova mer ostört. Nu pratar vi inte buller (för det kommer vi ju inte undan, speciellt inte som plogbilarna går i skytteltrafik nattetid och skänker oss en ljudnivå inomhus om 40dB(A) här) utan barnstörningar. Vi kom fram till att vi skulle låsa sovrumsdörren för att helt stänga dem ute. Min enda oro var att vi då istället skulle väcka hela huset  med de gälla skrik som skulle uppstå (som för tillfället innehåller fyra barn och två vuxna) men maken (som är den med en hel rygg och god fysik) lovade att vid första pip resa sig och lägga berörda barn i dess säng. (Som ni kanske förstår var min skepsis stor här då han i princip skulle kunna somna även under en attack som vid Pearl harbour och vakna utvilad men i dagsläget är jag desperat nog att välja att acceptera detta).

Allt började med att Edgar (som i princip ALLTID kommer strac efter midnatt) kom in. Han lägger sig alltid på min vänstra sida (och detta kan vara orsaken till värken i den armen). Sen kom Frank och lade sig på makens högra sida någon timme senare. Edgar höll oss vakna (läs mig) med att buffa på mig och tala om för mig att jag skulle sluta andas. (jag antar att jag inte snarkar utan andas väldigt ljudligt här). Jag rättade mig första 10 gångerna och lade mig på höger sida men tydligen var detta ej tillräckligt. Han fortsatte tjata om min andning. Till slut vände jag mig om och sa att om jag inte ANDAS SÅ DÖR JAG OCH HAN H A R en egen säng! Det skulle jag aldrig ha gjort för då ville han fortsätta den diskussionen och jag blev ganska vaken av argumentationen. När jag väl somnat om, på höger axel med ytterligare en kudde för att undvika dödsrosslingar kom lilla T in. Hon ställde sig med händerna bestämt i sidorna och sa: Så här BETER man sig INTE!

Jag somnade om, fast på tvären i sängen vid fotändan så att alla skulle få plats, utom maken som gav upp och lade sig i Edgars säng.

På morgonen vaknade jag i vanlig ordning först, långt innan 6. Jag började väcka barnen, maken och märkte att ett barn saknade…TYLLA!!!!! Jag sprang runt i huset, letade i vardagsrummet och tänkte i panik att den bestämda ungen kanske tyckt att det verkligen var för mycket folk i huset och gått och lagt sig i en snödriva eller liknande. Hon har den typen av energi nämligen men nej, slutligen hittade vi henne i Edgars säng. Maken har alltså delat en 90-säng med henne utan att märka det(!!!!). Men så skönt ändå att återfinna flickan….PUH! Jag vet, galet att stressa upp sig över att barnen ska frysa ihjäl utomhus men efter en sådan natt tänker man inte helt raka och logiska tankar. Det blir mer som hallucinationer…..typ.

Ja, jag ska inte säga at ALLA nätter är så här men jag kan lova er att på tok för många verkligen är det. Inatt…..sov såklart ALLA barn i sina sängar och vi hade glömt att låsa dörren för vi var så trötta på kvällen.

Jag försöker och försöker se varför det blir så här, är barnen så otrygga? Har de loppor, finns här ett evolutionärt värde i att sova nära? Jag FATTAR inte vari det finurliga i att hålla sina föräldrar i ett slags sovterrorgreppp ligger. För vi blir ju bara sura, trötta och i slutändan påverkar det båda humör och initiativrikedom vad gäller roliga saker att göra med barnen.

Jag har alltid umgåtts med tankar om att ha ett madrassrum. Där alla sover i en enda stor säng och jag tror att vi börjar närma oss något sådant. För en natt till så här och jag blir nog galen.

Idag ska jag till sjukgymnasten, träningen ska korrigeras, ryggen rätas, nacken med och sen den där axeln…..jag fattar inte hur det kunde bli så här….jag är ju inte 100 än, inte ens hälften av hundra men jag lovar er att den första timmen på dagen varje morgon sedan flera år är en veritabel KAMP för att klara av allt. Bara att komma ur den av barn överfulla sängen utan att klämma ihjäl någon, orka svinga benen över sängkanten, böja sig efter morgonrocken. Det kräver samma viljestyrka som jag för behövde uppbåda inför en start vid en simtävling. Jag måste mentalt stålsätta mig.

Hur går ett 100-meters lopp frisim till på en tävling? Det var ju ett tag sen men om jag tänker mig tillbaka till mitten av 80-talet så börjar det flera dagar innan (man är lite nervös) man både vill och inte vill tävla. Kvällen innan tävlingen( med kanske flera lopp) kan man ha svårt att somna, ofta för man vet att man måste….. När man vaknar på tävlingsdagen vet man att snart gäller det. man vet att nervositeten kommer stiga i takt med att starten närmar sig för att släppa samma sekund man nuddar vattnet.

På tävlingsdagen försöker man äta bra, inte dricka vare sig för mycket eller för lite (man vill ju inte bli kissnödig, och behöva ta av allt helt plötsligt). man måste packa allt man behöver, hålla sig varm och smidig och sen, när man simmat in, torkat sig, valt rätt baddräkt och återigen pillat in varenda lös hårslinga (jag hade en meter långt hår typ när jag simmade), kollat att rätt simglasögon var lagom hårt spända, satt på sig klubboverallen, badrocken och gått omkring lagom laddad/avspänd och hållit ständig koll på tiden (man måste veta ungefär när starten går för att vara uppvärmd men inte för trött av uppvärmningen)är det slutligen dags för loppet. Då ta av allt, hålla fokus, upp på startpallen, lyssna spänt….PANG!

Då ska man plötsligt explodera, dyka lagom djupt och långt och disponera kraften, hålla andan första 25, kanske 50 m om det är lång bana, vända snabbt och på lagom avstånd så man kan skjuta ifrån med lagom böjda ben för maximalt frånskjut, glida under vattnet, upp,  andas var tredje armtag och fortsätta så en eller tre längder. Samtidigt ska du försöka se var du ligger i förhållande till övriga (vilket i princip är omöjligt i vatten) och sen någon meter innan kaklet avgöra om du ska ta ett simtag till eller bara fortsätta glida med hög fart för att ha handen snabbast i kaklet. KLART!

Lika mycket kraft som ett sådant lopp krävde av mig (då på min bästa tid en sekund under en minut) behövs nu för att jag ska orka komma ur sängen och få ihop en kopp kaffe, helt ärligt. Mitt liv är som en Ironman just nu. Och då ligger jag på en för mig overkligt låg nivå.OCH SNÄLLA, jag vill INTE ha sympati, eller några styrkekramar, jag bara redogör helt torrt för hur min energinivå ligger nu för att jag ska ta mig UR SÄNGEN! Jag är på allvar intresserad av hur det har kunnat bli så här!!!! Och jag är inte deprimerad, jag vet att jag kommer igång efter några timmar, när jag töjt och stäckt och försiktigt börjat röra på kroppen. Jag är ganska OK efter lunch men sen kring 18-19 då har trycket på ryggen blivit för stort och så har jag väl gjort någon galen rörelse med armen som straffar sig många timmar senare. Och det där kortisonet jag fick….det var jag ju skeptisk till redan innan men gick med på pga förtroendeingivande trevlig pensionerad doktor med mycket erfarenhet….som också var psykiater i grunden…..

Igår hade jag inte lika ont som jag brukar helt oväntat. Det berodde nog på att jag dagen innan tagit en stark värktablett…jag brukar akta mig för dem för jag bli snurrig i huvudet och långsam i talet. Kanske hade jag alltså effekt dagen efter tabletten för att jag slappnade av…jag funderar ständigt på sambanden här för visst är det så att man när man har värk SPÄNNER sig omedvetet för att man är rädd för att få mer ont och då har vi en ond cirkel…..jag undrar om man skulle kunna be om sövningen en vecka med kontinuerlig massage, akupunktur och iv-näring och sen kanske långsamt väckkas till et smärtfritt liv!? Vore inte det underbart? Narkosterapi, det skulle jag vilja uppfinna.

 

Ingen bild idag. Det hade känts fel. Jag vill inte ens att någon läser det här egentligen. Det är bara för min egen räkning. Det räcker nu liksom. Men som sagt, nya tag idag, sjukgymnasten och sen försöka något nytt balett…jag vet, helt galet men stabilitetsträning var det som rekommenderades och jag kan inte tänka mig något bättre än balett…jag måste göra något som jag VILL också, fylla livet med härliga saker för annars blir det för tungt mitt i all jävla värk. Ljuset är, kanske via övergående mer värk, att kunna dansa, en hel natt, till discomusik, när jag fyller 50.

Ridå!

Ensam med barn

Reflexmössor check!

Igår tog maken ett extrapass. Han gör det då och då för att vi ska få lite bättre cash flow här hemma, ibland lockas jag också att ta extrapass…..men efter senaste månaden har vi allvarligt funderar på hur bra detta är för oss som familj. Jag har ju skrivit en bok om utmattning och snart kommer nästa om hur det är att vara ”tillbaka” efter en sådan, som återhämtare. I arbetet kring detta läste jag massor om arbetsmiljö. Vad är chefens ansvar, hur ska en bra chef vara, vad kan du själv göra, vilken personlighet är du, hur gränssätter du dig mot arbetet osv osv. Och på ett ställe står det att arbetet sätter gränserna för livet. Ta ett djupt andetag och tänk lite på det.

A R B E T E T sätter gränserna för livet. Inte för alla, jag har vänner som inte behöver arbeta. jag ska kanske snart ta och ringa och höra hur de mår…..kanske de lider av colon irritabile (San Michele ni vet). Hur som helst. Min poäng här, om ni inte redan fattat det är: Livet är INTE arbete för pengar. Om medborgarlönen var hög nog för att jag skulle kunna klara mina räntor på studieskulderna, huset, mat och värme, då skulle jag inte tveka en sekund. För jag gör INTE allt det jag skulle vilja och det blev ytterst tydligt under lördagen när jag var ensam hemma med de fem minsta barnen. Jag var så trött när jag lade mig att jag efter bara några minuters tittande på laptoppen som låg på mitt bröst somnade tungt och inte vaknade förrän maken kom hem vid pass 23.15? Jag sa hej och somnade genast om, fortfarande med datorn på bröstet. Maken gick och borstade tänderna och jag vaknade av att den vassa Macen välte rakt i ansiktet på mig….jag började faktiskt gråta och väldigt tyst snyfta efter honom. Jag var för trött för att fatta vad som hänt. Han kom in och bekräftade att jag slagit mig. Datorn lade jag, nu rätt vaken, åt sidan och somnade sedan stenhårt om igen.

Två små kom in till oss under natten, jag märker oftast inte det för jag är så trött. Jag märker det först när kroppen värker så att jag väcks och då har jag ofta armarna rakt upp för att göra mig smalare…kan det vara därför min axel värker så? När jag väl vaknat är det i regel omöjligt att somna om. Jag försöker byta säng men det brukar sluta med att Simba äter på min haka, biter mig i tårna och så ger jag upp….

Jag bloggar oftast när alla andra sover men måste alltid avsluta när någon vaknar. Där börjar ofta ”mitt skift” maken kan konsten att sova trots pågående kärnvapenkrig. Idag avbröts skrivandet av att sjuklingen kom till mig och uppvisade ny hög feber….förtfarande inte nackstel tack ock lov..;)

Ser ni? Vilken smäll det måste ha varit…eller, vad vass den är. Notera att detta är ”bed hair” mycket nöjd, kommer inte röra håret idag tror jag.

Dagen hade varit fylld av aktiviteter här, inte mina då. Först slå in paket, sen till Laserdome där jag satt och frös i ”väntrummet” med tre andra föräldrar. En arbetade….med en dator, han tyckte de var jättesmidigt att integrera detta i livet, han reste mycket i tjänsten osv. Hade just fått en liten bebis, livet flöt på….en annan var väl som jag full speed ahead och sa att om inte ridningen fanns skulle hon nog bli galen….och jag tänker. Vad gör jag för mig själv? I helgen….jag stickade två barnmössor, det tog kanske två timmar totalt varav en stockades där i fryshuset. Jag stickar och tränar samtidigt. Håller nacken, ryggen, armen och liksom stärker mig själv. Sjukgymnasten hade blivit stolt. Men sen när jag kom hem var det fullt ös. En skulle spela in en Youtubefilm och engagera de tre minsta, 19-åringen vaknade efter att jag kommit hem från kalaset och maken var ju tvungen att dra. Jag servade med mat, handlade och så var det ju lite gnälligt. En hade huvudvärk. Han fick alvedon men hängde med. Sen mer ont och inte förrän  efter middagen tänkte jag på att han kanske var sjuk!

Ett barn på fritids hade ju kräkts rakt ut i fredags när maken hämtade honom. Stor kalabalik rådde då mamman till samma barn låg hemma och kräktes själv och inte kunde komma och hämta. Jag lade handen på hans panna (nu sträcker jag på ryggen igen och drar in haken för att inte sitta som ett S) och kände hur het han var. 39,1 med alvedon. Det blev sängen för honom. Och jag fick sitta vid hans sida, han hade ont och kunde inte somna. Ont i nacken sa han och då blir man ju som doktor nödd och tvungen att kolla rörlighet i densamma. men nej, någon meningit hade han inte. Fast barn kan vara luriga…..De andra små rörde runt så jag fick be 19-åringen ta Tylla, hon var jättebesviken att jag inte tog hand om henne och det tenderar att bli väldigt rörigt när en vuxen ska lägga tre barn…Jag läste den svenska versionen av ”Go the fuck to sleep” för henne faktiskt, och för 19-åringen som låg vid hennes sida och hade valt denna….?

Jag fick en impuls att skriva en barnbok om hur man ska sova sött men insåg att flera gjort det redan och att jag nog hellre ska skriva en bok om hur vuxna överlever att barnen vägrar sova…..när jag kommer på ett bra sätt.

Nu sitter jag ensam i min farbrors fina nytvättade morgonrock i brunorange manchester och skriver. Jag fryser lite om fötterna och vaderna för den är knäkort. Jag har också lite ont vid näsroten….och tänker att det var väl oerhört olyckligt att folk arbetar ihjäl sig och att det är arbetet som styr våra liv, inte vi själva…….Blev det tydligt? Oklart om jag kom fram till vad jag egentligen menade där. Jag kanske gör nya försök att reda ut begreppen om detta med arbete kontra liv senare. Jag har ju som sagt skrivit en bok som berör ämnet…kanske ni bara ska vänta till i april och köpa den istället. Här blir det bara rörigare och rörigare.

Se på TV

Här en fin bild från vår tomtgräns (läs ful bild) Politikerna i nämnden har bestämt att detta är ett helt normalt staket!?! Några av dem är FB-vänner med de som uppfört det…..Länsstyrelsen godkänner det för det är ”provisoriskt” något som vi ej är informerade om och som i dagsläget stått där snart tre år med reflexer och allt. det ser ut som en bilkrockat in i ett vägräcke. Sen stängslar de in VÅR tomt med hafsigt uppsatt Gunnebostängsel för att ingen ska dö (typ spetsas på järnrören) eller halka under vägräckena). Vi har nu överklagat till Miljööverdomstolen. Vi får se vad som händer. OM det visar sig att detta är ett godkänt utseende på staket (över 2,2m dessutom) då tycker jag att ni alla kan börja bygga lite hur som helst för tydligen är det inte hur man bygger utan vilka man känner som avgör vad som är ett staket eller ej….Eller? Ni får gärna inkomma med synpunkter här med om ni anser att detta är fel av mig att skriva, jag kan gärna dela med mig av alla beslut som vi överklagat och ÖVERKLAGAT. mer än 1,5 år har gått sedan den första. Det går inte snabbt precis. Man hinner dö innan detta avgörs kanske?

Jag ringde just mina föräldrar på den fasta linjen, ett 08-nummer. De svarar inte på mobilerna när de är hemma. Framförallt inte när det är kväll. De såg på TV. Se på TV, ett uttryck som håller på att försvinna. Folk ser på serier, eller filmer, när de vill och var de vill. Gärna en och en. Som öar.

Själv försökte jag förtvivlat lyssna på Ekot för att hänga med. Jag ville höra vad katten som händer i politiken nu efter en låååång period av totalt ointresse. Det tråkar ut mig då det går så långsamt och mitt förakt för politiker bara växer och växer. De är inte genuint intesserade av att förbättra Sverige, de vill framhäva sig själva av en eller annan anledning. Mer pengar, makt, kapital i form av kändisskap så de senare kan sitta i styrelser (så många som möjligt förhoppningsvis) eller bli generalsekreterare för Röda korset osv. Här på vår lilla ö är det väldigt tydligt att några få i varje parti snor åts sig så många uppdrag de kan. en del så många att det vida överstiger det de kan tjäna på sitt eget arbete. Detta pga lågutbildade. Mkt sorgligt tycker jag då jag tror att de vassaste knivarna inte ligger i den lådan alla gånger även om det kan finnas undantag. Påminn mig gärna om någon helt olipad diamant gjort underverk för världen, #eagertolearn.

Jag hörde på P1 att man för att göra karriär i storpolitiken (i Sverige) måste börja i elevrådet, sen ett ungdomsförbund och sen positionera sig i rätt falang för att senare kunna få en plats i rikspolitiken. OM man ska göra så då är sannolikheten för att han mar några som helst kontaktytor mot arbetsmarknaden och vanligt folk väldigt liten. Vad gäller lokalpolitiken är det väl inte lika illa, men den lockar inte de med de högsta politiska ambitionerna utan…som jag misstänker de som vill ha en bättre försörjning än de kan få som vaktmästare eller truckförare. Ja, jag kanske är lite bitter, jag hade gärna tagit ett politiskt uppdrag men jag fann själva formerna för urtråkiga. Möten med protokoll, justeringar av de föregående osv. Tjafs om ovidkommande saker. Jag hörde om hur svenska elever åkte till Afrika (Senegal tror jag) för att ”lära dem hur man inför elevdemokrati…som vanligt ska vi lära ut hur fantastiskt bra vi gör allt. Sälkert sponsrat av SIDA eller EU-pengar (men jag vet inte säkert). Det visade sig att elevarna i Afrika tyckte det var en asbra idé att elever skulle få inflytande i skolan. men de liksom sket i formalia och såg till att förändra ändå. Vore inte det lite fräckt? Skita hur vi gjort i alla år och bara se till att få saker gjorda istället? och för i helvette, låt de som kan något få vara med och bestämma, i kommunens fall tjänstemännen!!!! Gode gud, låt oss bli ite med Franska, jag vill kasta rutten fisk på vägarna, NU!

Och jag återkommer, jag har för lite ork och nu efter att C och L ska sluta upp med S för att… vaddå, göra Sverige bättre? Då tappar jag allt. Jag hörde något om snabbjärnväg….alltså alla experter på detta miljardprojekt som jag hört tala om det dömer ut detta. Det är en våt MP-dröm som kommer kosta oss hur mycket, sannolikt oöverskådliga kostnader, som helst men inte är ekonomiskt hållbart pga vi är fett ör glest befolkat land och FÖR FÅ! Fatta! det är inte i Sverige klimatkrisen löses, herregud, vi är en fjärt i rymden. Se på polens totala beroende av kol istället, sätt press på dem innan vi ruinerar oss på ett mastodontbygge som inte är flart före vi har eldrivna privatplan i linjetrafik.

 

Sen hörde jag förstatliga skolan….ja, det skulle vi verkligen behöva men här där jag bor har vi sådan betygsglidning att om de väljer att lägga ned IES där mina barn ska gå får vi använda arvet till privatskola. Det får bli Karlssons då för en gång för alla, man kan göra fisksoppa av fisk men det motsatta är desto svårare. Jag må låta oresonlig, konservativ och helt vild men vissa saker viker jag inte ned mig på. Kunskap är viktigt och jag förväntar mig hög klass på utbildning och att de som leder lander, bestämmer över mig ska veta vad de gör.

Jag ska INTE höra mer på radion i helgen, jag kommer bli galen då är jag rädd. det blir skidåkning istället, kalas och inget mer. INGET mer. Jag ska dricka kaffe på Laserdome och låta ett barn springa av sig…..maken arbetar så jag behöver få ur så mycket energi jag kan ur barnen innan 14….

Hör av er om jag är felinformerad här för helt ärligt jag hörde inte rapporteringen i sin helhet, tre hungriga barn avbröt sändningarna medans jag förberedde tacos, ja TACOS, jag älskar det. Alla äter, jag har inköpslistan inristad i hjärnbarken. No fuzz och barnen får i sig lite av varje. vatten till, inte kan väl det vara fel?

 

Kram alla, utom dumpolitiker, ni kan få komma hit måndag fm och förklara för mig hur det kunde bli så här galet! Jag bluder på barkbröd!

 

Att ärva

Från vänster: Mamma, jag, brorsan och sen okänd kvinna. Servis Blå blom (dvs ett av problemen just nu) står på det soffbord jag haft senaste 14 åren. Men vad har jag på mig? Riktig tant alltså!

Ni vet, min farbror dog just. Begravningen är avklarad. Av det sorgliga finns ju saknaden kvar, den där förbannade jobbiga känslan av att det är definitivt. Man kan inte ringa, det blir inga mer skidturer och när ska man radera någons kontaktuppgifter? Det sista struntar jag i. Jag har fortfarande morfar och mormors nummer i telefonen, jag tar inte bort så mycket.

Nu står vi med dödsboet. OJ, vad mycket att tänka på, ta ställning till och olika viljor. Vilken mäklare, vem ska sälja saker, putsa fönster och ska vi beställa flyttstädning?

Jag blev helt överväldigad när vi först ställde oss i köket fyra av oss som ska ärva…hur ska detta går till? Så mycket saker med minnen. Saker med penningmässigt noll värde men som man för allt i världen inte kan kasta blandat med verkligt skräp. Och så plötsligt när man bestämt att något ska kastas gillar en annan en glaskanna……

Jag blev lite full i skratt när jag öppnade en låda och såg 1000 påsklämmor samlade….och tänkte på min egen lilla samling.

Lennart sa på slutet att han ”döstädade”….nja, han kanske gjorde det men inte så det märktes och vi ville ju inte prata om det då, då satsade vi ju på att han skulle bli frisk igen.

Vi var jättejobbiga, ffa jag och morsan. Vi ringde hans husläkare, skrev ut recept, följde med på läkarbesök till sjukhuset och ringde distriktsköterskan. Om någon blev sur….förlåt. Men jag stod liksom inte UT med att han låg så högt i socker hela tiden och ingen verkade ha kontroll…..men del i detta var nog att Lennart inte var helt frisk. Han orkade inte äta, sov mest och då blir det inte spontant bättre. Envis som synden sa vi om min farmor…och jag om Lennart….jag skulle nog kvala in där själv tänker jag och det verkar inte bli bättre med åren. TYVÄRR!

Snabbkik in i ett köksskåp….

Men nu står vi här med påsklämmor och fint porslin, mattor och Moraklockor och det skär i hjärtat att vi ska kasta saker som han uppenbart valt att spara. Men hur ska man kunna titta igenom ett helt liv. Eller ett? Det är ju fel, jag hittar saker från min pappas farmor, mormor och bilder på folk som måste ha varit födda på 1800-talets mitt. Jag känner ett tungt ansvar här och sneglar lite mot familjebibeln…..den måste väga 5 kilo och tar på tok för stor plats.

Lennarts mer välsorterade låda i köket. Vi hittade inte mindre än 17 korkskruvar…..Om någon saknar en, hör av er! Påsklämmorna finns inte mer.

 

Jag önskar jag kunde säga att detta var Lennarts påsklämmor. Jag började samla när jag tröttnade på att maken som är den store brödätaren här hemma, alltid öppnar brödpåsen men ALDRIG (och då menar jag VERKLIGEN ALDRIG NÅGONSIN) kastar dem eller återförsluter påsarna, det faller på lilla frun. Det är slut med det nu. Sedan i torsdags då jag var hos doktorn har jag inte plockat en pryl (inte helt sant, jag plockar lite och kastar varannan gång, varannan gång lägger jag tillbaka för att han ska se högarna växa) jag befarar att jag är tillbaka på ruta ett. Den innan alla mina kraftfulla försök att via bloggen få maken att förstå att man måste städa ett hem på en regelbunden basis om det inte ska övermanna en….

Slutsats: JAG SKA DÖSTÄDA, NU! Inte en ”kanske är bra att ha”-skruv eller tyglapp ska vara kvar. Allt ska ha en tydlig plats och ett mål. Annat ska återvinnas eller omvandlas till eventuella pengar. Min bror har tråkigt nog rätt där (måste vara första gången jag erkänner det) han säger att allt han behöver har han redan köpt. Han behöver PENGAR! Så, det är vad som gäller här. Jag ska inte spara på materiella minnen (utöver det som verkligen, verkligen ej går att göra sig av med) utan släppa taget om mina sparade saker och inte dra in nya jag inte behöver i mitt hem. Jag vill bli fri och om det gör att jag får mer pengar, so be it.

Jag hittade detta om min pappas mormor, Hanna. Jag träffade henne då och då i Sunnansjö när jag var liten. Kanske hon dog när jag var sex år? Hon blev alltså föräldralös vid 20 månaders ålder. Fick växa upp med sin fattiga mormor, somnade hungrig, grät för att få en brödbit…..växte sedan upp, födde 10 barn av vilka min farmor var äldst. Blev sen änka när fem barn fortfarande bodde hemma….Vilken story alltså. Jag kunde knappt läsa. Äldste sonen flyttade till ”Amerikatt” och den delen av släkten bor kvar där men vi håller kontakt via FB och var 20:e år med ett besök…. Nu ska jag och min bror ta över hennes hus som hon fick när hon blev lämnad ensam med en liten flicka (min farmor) och 20 kronor av pappan som drog till Kanada och stred i första världskriget.

 

Här min farbror, som tänder ljusen, omgiven av Kalle (Amerikasonen) och sen min farmor Iris och längst ut till höger min ingifta faster Inger. Alla borta nu men mycket minnen och saker kvar.

Det låter kanske trist men efter alla påsklämmor känner jag att jag inte vill att mina sex barn ska behöva stå där en dag och tänka: -Var hon helt galen mamma som sparade på detta? Vad tänkte hon på????

Typexempel på saker jag INTE kastar eller ger till Läkarmissionen…jag tänker att min bror, far eller syskonbarnen vill ha….i bakgrunden egna inköp av Gustavsbergsporslin från Läkarmissionen. Det eviga kretsloppet.

 

Jag fann många skolfoton. Jag och en till granskade detta noga för att försöka första vilken släkt det hörde till. Jag TROR att detta hör till oss. Pojken i centrum påminner om min bror och jag tror det kan vara min farbror eller…så är det min farfar? Vet inte hur gamla kläderna kan vara…vad tror ni? Är det 10-tal? Då måste det vara min farfar…..eller så har jag tänkt helt fel och missat min farmor!

Nu vila, jag har fått strikta order om det (och en kortisonspruta).  Armen….den där jävla armen. Eller axeln egentligen hur som helst det påverkar ju rörligheten och sömnen….så irriterande. Jag tyckte det räckte med ryggen liksom.

Efter hela den här texten kanske ni tänker, skönt hon har kvicknat till och insett att man inte ska spara på skräp (läs vara en hoarder) men….här är två askar som nu befinner sig hemma hos mig, för sina fina mönsters skull. Jag lovar dyrt och heligt att FÖRVARA saker ordentligt i dem så de fyller en funktion!

A

Kulturtant vid 21

Jag ärvde den. Först stickade jag den ju, en slipover till min farbror i julklapp. Det var…..när jag var mellan 21-22 år och bodde i Fredhäll minns jag. Jag gjorde två olika. En till pappa också och det var ett HELVETE! nu har jag tvättat den och haft den på mig i tre dagar, jag älskar den! Och vill sticka MER! Mycket mer. För att inte verka som den tråkiga Saffron i Absolutely fabulous eller Alex i Modern familjy (stickar Kaffe Fassettröjor när man ska vara ute och röja…) så kan jag meddela att jag också dansade på krogen iförd halternecktopp i latex, bar endast korsett som den madonna hade (av Gauthier) ihop med slitna jeans och stövlar som slår de som Julia Roberts bar i Pretty Woman INNAN hon blev fin dam… Bara så ni VET!

 

Vi har fått beslutet från Länsstyrelsen. Det blev inte vad vi väntat oss. Det var mer som: Har de LÄST det vi skrev eller en TITTAT på bilderna? Antagligen inte för deras svar var helt obegripligt. Så knasigt att en vän som pratar och ffa skriver juridiska hjälpte oss att skriva överklagan.

Idag skickade jag in två tunga grejer, en examinationsuppgift rörande min specialisttjänstgöring (som jag oroat mig för länge) och sen en överklagan till Länsstyrelsen som sen ska till Miljööverdomstolen….Det blev en hel del sittande och nu är det ryggläge. Massor med Modern family har jag sett. Så kul. På nersidan kan jag nämna att två glasrutor i växthuset blåst sönder som jag inte kunnat åtgärda och sex träd verkar ha blåst omkull i Drottningholmsparken bland annat.

Jo, vi skulle demonstrera för Miljööverdomstolen att staket, hur provisoriska de än må vara INTE ska vara 2,2m höga…..eller gjorda av vägräcken….Sen att de sprängde fel de där Ladza-killarna och fick borra ner järnstänger och sno delar av vår tomt genom att hägna in vår del av tomten med ett inte så stabilt stängsel….ja det är inte det vi klagar på.

Vi var fyra i min farbrors lägenhet och rensade lite. Som tur är gillar vi OLIKA saker. Jag föll för gamla pappaskar, någon tog strumpor och slipsar, jag underställ i brynjematerial…till maken och min bror massor med viggenplanprylar!

Sen får man se detta! Min dotters extrajobb! Hon poserar i deras kläder. Jo, väldigt stolt!

När jag kom hem från min mamma var det helt lugnt i huset…Tylla hade ordnat ett eget hem, på golvet, innanför dörren.

Livräddning av småkorkad katt stod på gårdagens lista…

Jo, jag stickade lusestrumpor också….han fick mycket stickat i julklapp. Jag hittade ett par vantar också som hans fru hade fått…

Vi tröttnade på allt stillasittande och gjorde ett stort avsteg från vår norm. Vi åkte till Leo´s lekland. Och vet ni, vi hade askul! Vi kom tidigt så inte överbefolkat!

 

Dagen ska starta hos husläkaren bara…lite orolig där…axeln, armen, värken och det faktum att jag knappt kan sitta gör ju allt lite värre just nu. To have or not to have an operation. That is the question…

Imorgon mer städande, sorterande och letande efter viktiga papper i Lennarts lägenhet. Det är en process….som är väldigt jobbig. Men som måste göras och vi är många som hjälps åt.