Jag var på kurs för ett gäng veckor sedan. Vi fick två uppgifter att välja mellan…att göra en + och – lista för olika behandlingar i ett rutsystem…ganska trist. Alternativ två var att skriva en essä…men de sa att väldigt få gjorde sånt, nästan inga. Ja, vad ska man säga…jag hade kunnat välja den snabba enkla vägen med för. och nackdelar med medicin men nej då, jag tänder på alla cylindrar och författar detta..;)
I dagarna har jag fått höra att psykosvården på det sjukhus där jag arbetar ska lyftas bort från kliniken och landa på Huddinge sjukhus. Det finns mycket oklart kring detta och en riskanalys ska göras, det vet vi för att vi blivit tillfrågade om att lämna synpunkter. Min handledare, en luttrad irakisk man som flytt, säger till mig ”du ska inte tänka mycket”. men det menar han att jag ska hålla mig lugn och inte simma mot strömmen, tjafsa och klaga för det är inget jag råder över och han är övertygad om att beslutet är fattat och vi på golvet kan inte ändra något. Jag drar då ett djupt andetag och fortsätter att argumentera för min åsikt. Varandes att jag tror att den här omorganisationen, menad att gynna patienterna, inte bara kommer bli sämre för de psykossjuka utan även för läkarna och på så sätt dubbelt försämra för patienterna. Jag ska förklara vad jag menar. Vi vet sedan länge att patienter med schizofreni (jag antar här att endast de åsyftas men det kan ju vara så att även de schizoaffektiva kan tas med, kanske även de med andra psykoser?) lever mycket kortare än andra. Både för att de söker mindre vård, kanske har dåliga erfarenheter av vården och det faktum att just psykiatrin är organiserad så att man lätt faller mellan stolarna? Det har ju minst en utredning av regeringen visat på.
Men vad händer om man delar upp det ännu mer? Jag vet många patienter med psykossjukdom som till exempel har ett alkoholberoende. Ska de behandlas på beroende- och psykoskliniken eller tänker man sig att psykosvården tar hela greppet? Jag vet inte. Vidare tänker jag på nyinsjuknade, ofta unga patienter som ofta inte alls gillar att dela rum med de ”gamla schizarna” utan blir rädda av detta. Kan man tänka sig att det blir en åldersindelning där? Alltså ytterligare ett glapp mellan stolarna? Eller målar jag fan på väggen?
På min klinik har vi två slutenvårdsavdelningar där den ena har en mer psykosprofil, den andra mer allmänpsykiatrisk. Vi samarbetar bra, patienterna går till vår öppenvård, alla känner varandra, oftast inga som helst problem. De problem vi har stött på har istället varit i kontakt med internmedicinska- eller infektionskliniker som inte alltid visar den omsorg om våra patienter som man kunde önska. Det är möjligt att jag lever i en drömvärld på mitt sjukhus och att det beror på att vi är så få, vi känner våra patienter och har ett tätt samarbete med dem och socialtjänsten, men jag hoppas och tror att alla psykiatriska kliniker arbetar som vi, med patienten i fokus och med deras bästa för ögonen även om det ibland finns strukturella hinder för att hjälpa patienterna så som man helst hade önskat.
Den andra delen i att separera och superspecialisera vården, och det gäller kanske alla specialiteter, är att det kan bli ganska enahanda för läkaren. Mitt första jobb som läkare inom psykiatrin var på en mottagning med tre enheter, nybesök, ångest och depression. Inte många månader in i den lunken började depressionsmottagningen göra mig nedstämd, och förvirrad för nästan alla hade också ångest. Min vän som var psykolog på ångestmottagningen delade min upplevelse. Jag uttryckte olämpligheten i att sära på de bästa vännerna depression och ångest…min andra kompis och gamla kurskamrat tyckte jobbet var förträffligt, hon satt på nybesöksmottagningen och fick se en variation av patienter och kunde tänka lite friare. Jag stod ut ett halvår och bytte sedan till en beroendemottagning där det var högt och lågt, allt mellan drivmedelsboffande tonåringar till förhärdade s.k. A-lagare och opiumrökare. Året efter hade ledningen kommit fram till samma slutsats i takt med att sjukskrivningstalen för personalen ökade. På beroende möttes jag av nya spännande och förfärande saker men kunde också orka med att hjälpa dem efter bästa förmåga för nyfikenheten fanns kvar. Innan jag gick kursen i Samhälle & Psykiatri var jag placerad på BUP NP. Vi utredde och behandlade uteslutande NPF. Under de tre månader jag var där sa en av två överläkare upp sig. Hon orkade inte med “köttkvarnen” som hon ansåg att mottagningen var som spottade ur sig diagnoser och centralstimulantia under hårt tryck. Vidare var tre av fyra sjuksköterskor långtidssjukskrivna och ytterligare två personer sa upp sig innan jag hann sluta. Detta efter en omorganisation som syftade till att specialisera vården. Där fanns inte heller några paramedicinare som kunde stötta patienter och familj, inte heller gavs någon psykologisk hjälp trots att vi säkert hade över tio psykologer, kanske fler där. Jag drog en djup lättnadens suck när jag flyttade till en annan BUP där man visserligen inte utredde NP men som behandlade dem och hade ett mycket brett utbud av diagnoser för mig att arbeta med.
Om bristande vård av psykossjuka är ett utbrett problem inom psykiatrin ser jag istället andra utvägar. Utbildning är är alltid första steget, mer etikundervisning kanske nummer två och sen mer resurser för att ge god vård om det nu skulle vara så att det brister på det empatiska planet på grund av överstressad personal och slutligen; olämpliga personer inom vårt skrå kanske inte ska vara där?
Jag är läkare för att hjälpa andra, jag har precis som andra en massa fördomar som jag kanske inte själv är uppmärksam på men när jag ikläder mig min virtuella vita rock är jag patientens advokat. Jag upplever bara att våra ”uppdrag” hindrar oss och de är oftast baserade på pengar. Detta nödvändiga onda som ständigt sätter käppar i hjulet. Men som vi vet, läkare är oftast duktiga på att ge den mest kostnadseffektiva vården och med fler läkare i chefspositioner kanske vi kan övertala beställarnas chefer, politikerna, att låta oss styra över det vi är bäst på? Nämligen att ta hand om sjuka av skilda slag. Supersecialisering är av ondo i vissa fall för en människa är inte en hand, en tand, en hjärnblödning eller psykos, vi är en organism som ska ha ett värdigt sammanhang. Ett konkret exempel från min randning nu i geriatrik på samma sjukhus är när man lyfter luren till kardiologkonsulten och frågar om en hjärtsviktsmedicinering och får svaret ” jag är tachyarytmolog” och ombeds vänta till dagen därpå när en annan kardiolog med inriktning hjärtsvikt är i tjänst….
Jag hoppas att framtidens psykiatri blir mer integrerad istället för separerad, beroende och psykiatri borde gå ihop igen, verkligt fina psykiatriska sjukhus borde ligga ihop med somatiska dito och sen kan kommunen ha som uppdrag att hålla fingrarna borta från vårdfrågor och vi kunde alla leva i fin harmoni så att våra patienter kan få en chans att leva ett så gott liv som det är möjligt utan att varannan månad dratta på rumpan mellan någon stol. När den dagen kommer kanske jag kan sluta bli irriterad på en massa nya påhitt som jag misstänker inte alls har att göra med att göra det bra för patienterna utan bekvämt för läkare, vårdpersonal och chefer.
Anna Voltaire
SÅ HÄR SKREV EXAMINATORN:
Kommentar: Hej!
Du har skrivit en intensiv text, där du klart och tydligt visar var du står, och varför, i en viktig fråga. Du argumenterar väl för din sak och din ideologi. Kanske kan du använda texten för att påverka i något sammanhang, eller så hjälper den åtminstone dig att sortera så din irakiske vän får se dig lugnare igen 
Det är en fin vision du beskriver i slutet. Snyggt jobbat!