Alltså. Jag är ingen älskare av Isabella Löwengrip men.. (och nu låter jag som en rasist jag vet) jag är all Blondinbella i det här läget (minus att hon antog att bara män var sexmissbrukare) och sen Tareq Saleh (som ju är fenomenalt olik de andra i programmet). Jag ser inte ens paret Wollter-Dufvenius som ett par…de känns mer som två förvirrade själar som surrat fast sig vid sitt äktenskap som sjömän i storm. Om min man bedrog mig, varde han missbrukare eller allvarligt kär i en annan, vore det bye bye och han får flytta direkt för….jag skulle aldrig mer kunna lita på honom. Aldrig. Jag är svart-vit och kan inte anpassa mig där. För efter alla mina år inom psykiatri och beroendemedicin vet jag att det är en så skör linje mellan att avhålla sig och falla dit. Och jag hade nog hellre bott med en missbrukare av alkohol än en som dövar sig/boostar sig med sex. Sorry. Jag tyckte Skavaln var plågsamt piunsam och att de gör detta för att hjälpa andra….jag ser machosism. Och Amanda Romare gör mig neröv, där är allt också ursäktat av OCD…trots KBT om jag förstått rätt. Det där med att ”offra sig” med monogami, där är övriga i programmet (Strömstedt inkluderad) väldigt överens om att trohet och lohalitet är viktigt. Varför ständigt söka nya kickar? Nya relationer, andra kärlekar…känns otroligt omoget.
Så, det var min snabba reaktion. Ge mig era tankar om detta!