Ja, det är känslan idag. Jag ska vara hemma, vila men det drar igång direkt. Man möts av en katt som springer in och ut, inget ont i honom men det är fan ingen lek att ha husdjur. Det är sista gången. Sen disken. En kudde som ligger och väntar på att lagas, maken som fryser och ligger kvar i sängen, nån som snott min deo, ingen handduk kvar till mig i MITT duschrum och så rullar det på. Känslan är att jag kommer bli världens lyckligaste eremit. Och jag vet, fruktansvärt att säga och ALLT är mitt fel. För jag har vaggat in alla i att jag LÖSER det som de snackade om i Spanarna sist. Så, ja, det är mitt fel. Jag skyller mig själv.
Men sen då? Jo, jag skulle få nya glasögon via jobbet. Jag lät mig undersökas och de frågade om jag hade problem med torra ögon. Nej svarade jag för det har jag inte tänkt på. Men hon tittade i mikroskopet och såg….att jag nog hade en blefarit….och att man kunde behöva behandla det. Aha sa jag, märkligt att ingen av de läkare jag talat med om just att jag hade besvär från ögonen efter Covid-19 sagt ett endaste ord om detta trots att jag faktiskt klagat upprepade gånger. I vilket fall, jag fick råd och handlade dyr behandlingsgrej för det och det blev genast bättre. i FEM år har jag påpekat detta för div. husläkare utan åtgärd. Lurad känner jag mig. Och ännu mer lurad när jag ska hämta ut de gratis glasögonen som inte behövde något skydd för blått ljus (eftersom jag inte upplever mig besvärad av det) och sen måsta betala en massa pengar för det för att jag inte ORKAR tacka nej när de varit så uppmärksamma på mina besvär med blefariten. Är inte ni också trötta på försäljare som ska sälja på en än det ena, än det andra…i kassan, när man ska checka ut online..osv. Det är bara ett problem för mig i verkliga butiker för jag orkar inte stå på mig.
Och sen. Igår handledning av organisationspsykolog på jobbet….det var en märklig upplevelse. Vi tar in en psykolog som bekräftar alla, visar på sätt att tänka, kostar säkert massor och sen har ingen märkt förbättring. Jag som skulle vara med (alla brukar tydligen det) är en stark kritiker av att man tar in hjälp på jobbet för att lösa problem, satt och observerade. De har tydligen haft det rörigt, nu har det blivit ännu värre. Jag gav min bild och kände att kanske problemen inte låg bara i organisationen utan att det handlar om hur man är som person, bra på att säga nej, ta hand om sig och begränsa sina insatser till ens eget uppdrag och inse att det är ens arbete. Och jag la till att arbetsplatsens röda siffror i budgeten inte var något jag lade någon som helst vikt vid eller stressades av för om politikerna är så okunniga att de lägger budgeten för lågt och kraven för högt, då bli siffrorna röda hur mycket man än stressar ihjäl sig. För tydligen blir patienterna friskare och tycker att det är jättebra…och då är jobbet gjort.
Nu ska jag ta emot en snickare strax, brorsans hund, gå till sjukgymnasten och sen ikväll spela tennis igen….vi får se om jag orkar allt.