Jag såg just på SVTplay. Jävlar. Det skär i hjärtat när folk ylar och applåderar efter hans sista..skämt(?) om hans systers inläggning på S:t Görans psyke med en psykos. Alltså, hans blick efteråt, ut över den jublande publiken är inte rolig. Man vill ringa honom. Och fan, se till att han slipper jobba med stå upp.
Mörkret liksom…han gör det ju bra men för mig blir det olidligt faktiskt. Men, det är väl för att jag ibland är den som lägger in folk i slutenvården….och sen måste försöka få folk att orka leva. Just nu har jag det ganska tungt själv också…huvudvärk, tråkigt på jobbet, trött på att fortsätta med ST…och önskar bara bli lika glad och pigg som jag var innan Covid. Det är inte enkelt. Och märkligt nog, när jag säger till andra, kollegor då, att jag funderar på att ge upp det där med att bli specialist försöker alla övertala mig att hänga kvar i ringen…som om det är viktigt. För mig är det inte det längre. Tidigare var det ju självklart, man gör klart sin ST. Inga tveksamheter där. Men nu…varför? Jag ska plåga mig fram, det kommer ta mer än ett år…Nej. Jag tror inte jag orkar längre. Och om det varit så att stället jag är på nu varit fantastiskt bra…kanske men nä. Jag tycker det är skittrist faktiskt och om jag lärt mig något är det att skriva i rätt läkarmall…och att försöka zooma ut när tre personer pratar samtidigt.
Så, jag har funderingar. Konditor är inte en av dem men kanske ändå skola om sig? Alltså FK äger den möjligheten…så jag funderar. Vad skulle jag kunna orka arbeta med resten av arbetslivet? Jag tänkte först franskalärare, det vore roligt för jag gillar franska, sen tänkte jag historia…och sen kanske man kan börja skriva på riktigt? Eller, skulle ett mer fysiskt jobb passa? Trädgårdsmästare? I vilket fall vill jag inte sitta fast i en organisation som liknar Regionen det minsta, jag vill för allt i världen inte leda någon (gick ledarskapskurs i tre dagar förra veckan och det var lika hemskt som jag hade föreställt mig. Jag t o m lade mig i hur gruppen skulle bygga en bro och alla tyckte min idé var bättre än den som redan fanns och så blev jag arbetsledande brokonstruktör. Vet ni, jag hatar det. och sen sa kursledaren att man får fundera på varför någon INTE vill vara ledare men efter att ha observerat gruppen plötsligt lägger sig i allt och tar rodret…Jag läste på om det. Att inte vilja leda men sen, när man tror att företaget är dödsdömt ger sig i kast med att få saker att fungera…känns både fegt och egotrippat. Och jag riskerade också att märka ut mig genom att ta över och sen misslyckas!! Fy fan. Jag ska bara vara tyst. Alltid! Jag hatar att jag gör så där…betraktar saker utan att kunna skita i dem. Det är detta som gör att jag hamnar i jobbiga situationer. Jag anmärker när fröken lämnar ut felaktiva läxor, jag anmärker när jag tycker möten på jobbet har för många deltagare och kan göras mer effektiva…och sen….får man skit. Eller ännu värre, inget ändras. Så är det. Fröken skickar fortfarande ut fula läxor och möten med sju personer genomförs och jag undrar hur patienterna klarar av informationsflödet och allt prat…
Nu ska jag ta en migränmedicin. Det har värkt sedan sista dagen på kursen nu. Dagen då jag somnade i den obekväma soffan och inte vaknade förrän fem på morgonen av huvudvärken och stelheten. Sån var kursen om ni undrar…Men, på den positiva sidan. Vi fick till ett pepparkakshus i helgen (utan att jag behövde göra mer än att inhandla allt), jag fick träffa fem av mina barn OCH vi spelade tenis med grannarna jag och Tylla. Så, en bra helg trots värk. Ändå.
/A