Jag vet inte vad ni tänker men är det inte märkligt att programledarna (de två kvinnorna i mitten) av Morgonstudion idag 11/2 LER när de talar om Sturla Holm Lägreids privata situation? Alltså, är de helt befriade från empati? Jag tycker ofta att mediefolk har ett ganska opassande beteende när de talar om fruktansvärt upprörande saker. Glättiga röster, ett smil på läpparna och jag undrar…är de helt dumma i huvudet? Fattar de inte situationen? För om man talar om någons totala olycklighet och själv ler…då skickar man signaler som krockar med budskapet. Jag är också trött på snaskigheter. Jag bryr mig ganska lite om idrottsmäns privatliv. Jag bryr mig jättemycket om deras prestationer, jag beundrar folk som kan fokusera på att förbättra sig, stå ut med smärta och underkasta sig vidrig träning. Verkligen. Sen kan jag ju tycka att de är lite galna, att det kanske saknas en skruv i Lindsey Vonn, Jessie Diggins, Niels fd Van der Poel osv….men jag tittar inte på sport för att veta något om vem de ligger med eller annat. Jag vill veta vad de presterar. Och återigen, låt bli att ställa idiotfrågor till idrottarna! Speciellt de som misslyckats. Låt dem ta sig samman. Jag har tittat på konståkning med dottern nu, och det där med att filma dem efteråt, när de sitter för att bli bedömda…det är något djupt sadistiskt i detta. De förväntas le, skicka hjärtan och sen ta emot domen. Som på schavotten. Det är lite som förnedringstv.
Igår var en stor dag, tre medaljer, skidtjejerna, guld, silver och brons och så curlingen med ett gud! makalöst. Och jag då som säger att jag inte bryr mig om annat än medaljer…funderade ganska mycket på Isabella Wranås högra örsnibb….hon verkar ha dragit sönder den någon gång för örhänget var helt snett…sånt kan jag störa mig på. Jag börjar direkt fundera på en lösning, sätta en större plupp med en platta bakom för att stötta upp, spruta in filler i snibben för stadga..ja sånt som fillers faktiskt kan vara bra för…
Idag vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Jag får huvudvärk av min arbetsplats, det är för mycket möten i stor grupp och prat rent generellt, jag har en arbetsplats ihop med en annan men lövtunna väggar till de två intill…det är ljud alltså, i stort sett hela tiden, och sen babbliga möten (ej med patienter då, det är oftast mycket lugnare även om jag just igår hade ett möte med spansk tolk).
Och sen, förra veckan. huvudvärk som startade på tisdagen och höll i sig i fyra dagar….det går bakåt avseende värken, och det är rörigheten på jobbet som sätter igång det. Jävligt jobbigt men snart ska jag bort därifrån.
Just, idag. Idag ska gå ut på att INTE ha ont i huvudet på min vilodag. Det ska bli tennis (igår klarade jag inte av att fäktas pga värken) och ofta blir jag bättre av att träna märkligt nog om jag bara orkar släpa mig dit.
Jag vaknade halv fem (igen) av värk och det är inte kul. Jag får existentiella tankar…och typ: är det verkligen värt det att fortsätta kämpa på med ST? Ska det vara så här, alltså att jag kämpar mig till jobbet, får huvudvärk av det, kämpar mig hem, lagar mat, städar och sen knappt orkar med att vara med familjen…? Vad går livet egentligen ut på? Är det viktigt att tjäna pengar? Är pengar viktigt om man bara lever i drygt 90 år? Vill jag verkligen bli specialist? Kan jag arbeta med något som INTE ger mig huvudvärk…ja, ni fattar. Jag mår inte bra av min arbetsplats. Och det ska hålla på så här minst ett år till…byten, byten, låg kontroll pga underläkare och i händerna på andra…handledare, studierektor, överläkare….alla säger, håll ut. Jo, men till vilket pris? Att jag inte orkar vara glad? Inte orkar vara trevlig mot barnen, inte orkar träna, sjunga i kören….umgås med vänner….för så är det. jag väljer BORT så mycket av det som är positivt för att göra något som är negativt för mig på alla andra sätt än ekonomiskt. Och det suger för någon som inte tror att man hamnar i himlen efter. Ingen tackar mig. Tvärtom, jag tycker jag möts av motstånd. Jag har haft en mycket irriterad kontakt med nuvarande sektionschef, inte bara jag tydligen. Och då känner jag bara fuck it. Hur fan eter man sig mot kollegor? Och jag bli mer och mer irriterad på folk som vill utöva makt över andra. Chef….alltså, jag är ju gift med en…men han är inte sån, han månar om de han har ansvar för, tänk er det. Någon som verkligen vill hjälpa…både verksamheten och organisationen….det är fint. Och nota bene, jag är utlånad nu så jag menar inte min verkliga klinik här. Där får jag fint stöd. Så ni vet.
åväl, vad är väl en dag på slottet….?
Jag har också lärt mig en intressant sak. Det var igår, av optikern. Jga måste fråga mer om det för jag vill skriva om det. Kan hända att det blir något kopplat till Hanne Kjöllers jakt på ”inbillningssjuka” et favoritämne för den kvinnan som inte verkar ha ett uns av empati i sin kropp….det kanske blir kul va?
/a