Att segla i motvind. – Voltaires vardag

Vardagsedge…

I vissa stunder känns det som om jag seglar i motvind. I veckan hade jag en sådan dag. De kommer allt tätare tycker jag eller så beror det på att jag är hemma mer just nu. Först möts man i köket av gårdagens disk, glömda färskvaror, tända lampor och stolar som skjutits ut när sittaren lämnat rummet och inte brytt sig om att skjuta in den igen.

Min dag börjar i stort sett alltid med att jag ska röja upp efter andra innan jag kan ordna frukost till mig själv (och andra). När barnen med mycket slit och tjat lämnats på förskolan återvänder jag hem med bebisen och då har jag allt som oftast massor att göra vid sidan av hushållsarbetet. Den här dagen hade jag tänkt att duscha!?! Det är minsann inte varje dag man hinner det när man är föräldra”ledig”. Dum benämning på ett arbete som utförs med låg lön och noll cred.

I duschen möts jag av detta:

Varför slänga tomma förpackningar???

Min första impuls är att kasta allt i sopen. Min andra impuls är att källsortera. Det hela slutade med att allt fortfarande står kvar. Jag blir så fruktansvärt arg på familjen! Jag kör omväxlande med hot, mutor, gråt, vädjan, skrik, surighet, uppgivenhet för att få alla här hemma att förstå att man måste hjälpa till med hushållsarbetet. Man kan sortera sin tvätt, bära ned glas från rummet, plocka upp saker man tappar osv osv.

Mina barn gillar för tillfället att baka och det är jag helt för. Mitt enda krav är att de plockar bort efter sig. Detta är tydligen för mycket begärt. Sen brukar jag också förorda att man läser receptet och inte kör igång innan man vet om det finns ägg, mjöl och socker till exempel. Eller vet hur lång tid det tar och lite andra superirriterande saker. Tjatigt tycker tjejerna.

Här ett smakprov på hur det går när man avstår från att läsa hela receptet och lyssna på mamman:

Macarons som ej går att lossa från pappret och brända….

Jag måste säga att det är tröstlöst att ensam hålla efter sex andra personer som inte bryr sig det minsta om hur det ser ut, och ännu värre, de bryr sig uppenbarligen inte om vad jag säger! Snart har jag dessutom sju för jag anar att den för tillfället ljuvliga lilla Tylla kommer bete sig som resten av familjen. Mitt värsta argument som jag i förtvivlan kör med är att jag har högsta utbildningen och dessutom har två företag att sköta och att de borde fatta att jag inte kan göra allt hemarbete också för då blir jag vidbränd, kanske får en hjärtattack och dör!?! Det biter inte….efteråt känner man sig dessutom usel. Barnen har ju knappast kunnat skaffa vare sig högskolepoäng eller arbete. Maken däremot tycker jag borde se fördelarna med att jag inte blir en utsliten tjatkärring som alltid är arg, men nej. Han föredrar att vila sin unga vackra kropp och sinne. Jag tänker hämnas med att bli riktigt skruttig som asgammal, gaggig tänker jag bli också!!

De gånger jag låtit bli att städa, tvätta, plocka osv slutar alltid med att jag inte orkar se eländet och städar sammanbitet och svär på att det är sista gången. Jag faller alltid till föga. Det beror, som en kompis vid namn Maria, en gång sade till mig att det är jag som äger problemet. Tack för den! Jag äger alltså problemet med att jag inte står ut med smuts och oreda. Då skulle jag vilja ge bort det, skänka detta till min man kanske så han får känna på lite hur det är att organisera någon annans garderob för sjuttielfte gången.

Jag svär alltid dyrt och heligt på att jag aldrig någonsin ska ha gäster i huset mer. Jag fullkomligt hatar att städa för att någon ANNAN ska må bra i mitt hus. Det är väl mycket mer rimligt att man städar för att man själv ska må bra?

Dottern på 16,5 vårar hade fest i november och då minsann var det seriemördarrent i huset både före och efter att gästerna gått. MYCKET anmärkningsvärt och misstänkt…Nyligen hittade vi en skål med 300 fimpar gömd i koltgrillen.

Nåväl jag har nu haft kalas och det har således städats en del både av mig och andra. Då mår jag genast lite bättre. Tvätten har dock hamnat på efterkälken. Det ser mer ut som en klädkompost men jag har ingen förhoppning om att det ska multna bort tyvärr.

Jag skrev detta i hopp om att min frustration skulle rinna av mig och det gjorde den väl till viss del men nu känner jag mig grälsjuk och futtig det var inte roligt. Jag får intala mig att jag äger mitt problem själv och djupandas…

Så till något annat. När jag stod där i duschen tappade jag ett kilo hår. Den satans amningen. Det tar ett år cirka att vara med i matchen igen. Det märkte jag för tre år sedan när vi skulle gifta oss. Jag gick då för ovanlighetens skull till en frisör. Hon är en väldigt ärlig och rak person, inte alltid bra för självkänslan, och hon kommenterade upprepade gånger att jag inte hade något hår kvar och hur det bara lossnade och var frissigt. Där befinner jag mig nu återigen. Jag planerar avsluta amningen å det kvickaste. Både för att lilla T bits och för att det aldrig varit my cup of tea så att säga.

Håret alltså. Jag är tämligen ointresserad av hår, ansiktsmålning, naglar och hud men inser att jag kanske skulle kunna göra något av en ansträngning då och då. Det behövs ju inte så mycket för att se lite mer vårdad ut. Genomskinligt lack på naglarna till exempel. Då blir det lite roligare. Läkare får ju inte ha nagellack, fejknaglar, ringar, klockor, hår som hänger mer än till axeln utan att sätta upp bland annat så man lär sig av med sådant rätt snabbt. Jag i ärlighetens namn aldrig varit så road av sånt heller. På sminkfronten är läppglans det jag använder mest därefter mascara ca en gång var 14:e dag. Kajalen har hängt med sen gymnasiet. Med åren kanske behovet av att bättra på utseendet blir större.

En överläkare jag jobbade med rätt länge hade också en yngre man, 20 år för att vara exakt. Hon var ett vidunder på att se bra ut. Jag som iallafall var 15 år yngre kände mig som en tant vid hennes sida. Hennes arbetsrum bestod av lika delar smink och formulär. Sannerligen imponerande. Hon lovade att lära mig allt hon kunde och jag fick några bra tips på hur man håller sig i trim som jag faktiskt använder. Ett speciellt bra tips fick jag under en kurs vi gick inne i stan som var allt annat än underhållande. Man tränar armarna genom att ”lyfta” bänken/bordet medan man sitter och till synes lyssnar intresserat. Då tränar man både armar och bröstmuskler!! Briljant!

Hon är i särklass den mest glamorösa människa jag träffat och jag hade aldrig kunnat gissa hennes ålder! Sån önskar man att man kunde vara ibland!

Nu ska jag knipa lite och sen försöka sova några välbehövliga skönhetstimmar!

GOOOOOOOD NIGHT SWEDEN!

#gnäll #glamour #nagellack #amning #håravfall #hushållsarbete #hemmafru