Debutantporträtt

Men här är jag en glad dag. Kappan fyndade jag I Beijing 2005, ser ni att det är ett äpple, jag älskar den och använder den på tok för sällan!

Jag är 70-talist, uppvuxen i en förort till Stockholm, har sex barn, är gift, skild och sen gift igen med en yngre man och det är då förklaringen till massbörd. Jag arbetar heltid som läkare, har tidigare drivit butik med egen design, skrivit ohemula mängder blogginlägg och två bokmanus. Den första var någon slags handbok för överstressade småbarnsföräldrar i hur man med minsta möjliga ansträngning kan lura i andra att man är helt harmonisk, nästan hipstersk.

Bokan gavs aldrig ut, den värmer min virtuella byrålåda och ska nog fortsätta göra det. Jag har ingen lust att leva det livet längre.

Min lätt kaotiska livsföring ledde så småningom till att jag blev sjuk. Först rent kroppsligt sedan ”knoppsligt”. Jag hade arbetat upp stressen under många, säkert 20 år.

Vissa dagar paralyserad av trötthet och stirrandes in i väggen men fast besluten att jag skulle komma ut på andra sidan, frågan var bara HUR? Jag är ju läkare för tusan,tänkte jag och sökte hjälp hos Socialstyrelsen, de om några måste ju veta?!?

Jag skrev mig frisk och någonstans kände jag ett behov av att skriva en handbok för andra. Jag är mycket för handböcker. Livet är så komplext, vi kan behöva lite vägledning ibland.

Tre månader senare var jag i arbete, inte full tid men nästan. När jag skrivit klart manuset fanns inte längre lust eller ork att ge ut den. Jag var klar med detta. Inte förrän en bekant bad att få läsa vad jag skrivit väcktes den tanken på allvar. Han tyckte den förtjänade en större publik då ämnet var så hett.

I framtiden blir jag antagligen psykiater, jag har lite fallenhet för det. Men om jag hade följt mitt hjärta hade jag nog varit modeskapare, trädgårdsmästare, bonde eller arkitekt nu. Jag är kreativ och svag för vackra former och färger. Men när jag stod inför valet att söka till Konstfack fegade jag ur, jag kan nämligen inte teckna. Jag har ägnat mig åt kläder och design ändå som barfotadesigner. På senare tid har skrivandet, framförallt i bloggform tagit över. Jag har blivit smått beroende av det.

En vacker dag kanske jag skriver en bok till, jag behöver bara lite….egentid. Nu befinner jag mig precis mitt i livet med barn i åldrarna 3-20 med herr- och barnstrumpor överallt och att ens få fila fötterna ifred är svårt (jag har helt ärligt inte gjort det på flera år). Att titulera sig författare känns inte bekvämt, jag är ju inte författare jag bara skriver, rakt ut, inget mer. Jag kan inget om skrivande jag bara gör. Sådan är jag som person, jag kastar mig ut, testar vingarna och ibland funkar det.

 

Vissa dagar tror jag att jag ska skriva en deckare med inledningen:

Kriminalkommisarie Frisk hade aldrig sett en kropp i så många delar tidigare. Blod överallt. Ingen trodde att hon hade det i sig, den välklädda småbarnsmamman. Men så var hon ju kirurg också.

Vad tror ni? Är det något att spinna vidare på? Kvinnan som biter ihop tills plomberna brister och gör slarvsylta av chefen/maken eller kanske grannen som klagar på den dåligt formklippta häcken.

Andra dagar vill jag skriva om självhushåll, hur jag byggde mitt drömhus eller kanske en dystopisk framtidsskildring.

Med mig kan man aldrig så noga veta vad som kan hända, min familj lever i ständig ovisshet och spänning. Men om jag ska skriva fler böcker tänker jag inte göra det nattetid när jag inte kan sova utan på en regnig engelsk ö där jag kan ta långa promenader i galonjacka och gummistövlar, långt borta från vardagen.

Är du minsta intresserad av (eller känner dig oroad för din psykiska hälsa) hur livet kan te sig för en väldigt trött människa som lever ett hektiskt liv och inte längre orkar ligga, då ska du läsa min bok istället. Den är faktiskt riktigt rolig. Själv minns jag nästan inget av den, jag kanske ska läsa den själv….?

Det var väldigt kort om mig, jag vet, man kanske skulle ta chansen och utnyttja utrymmet men jag har det inte i mig. För mycket fokus på min egen person är lite jobbigt trots att jag gärna vänder ut och in på mig själv när jag skriver….väldigt paradoxalt.

Här när jag fotas av Katarina Waldenström Lagerbielke i hennes butik Kwoshare

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen