Men åh! Det finns något fantastiskt (och i längden lite tröttsamt) med att vara impulsiv. Idag, i brist på vettig underhållning efter mörkrets inbrott (Netflix och HBO har inget brittiskt, danskt eller franskt smart att erbjuda mer) gav jag mig lite avtänd in på Svtplay igen för att se mig omkring. Jag hade låga förhoppningar för i de gamla arkiven har jag redan botaniserat klart, det sista jag såg var Graven och Picassos äventyr och alla bra serier är slut. Jag väntar på Den brittiska serien om prästen som är hemligt kär men vet inte när den kommer. Men så såg jag något om paradisträdgårdar och BAM! Jag blev helt ivägblåst. En för mig tidigare okänd man guidade via Spanien och Marocko till Irans äldsta trädgård och jag blev helt plötsligt galet inspirerad att slutföra mina trädgårdsplaner. Och fick ett nytt uppslag för en bok.
Jag har ju redan ett antal och även om senaste boken inte är tryckt än så bränner det i fingrarna efter att få skriva klart nästa självhjälpsbok jag planerat och skrivit utkast på. Jo, det har jag faktiskt och jag har fått en väldigt namnkunnig professor till att ”mata mig” med info och han ville absolut vara med och färdigställa boken (ja jag är galet stolt över det) men SEN vill jag skriva en LUSTBOK om ett träd. Jag ska inte avslöja vilket men ååå det bränner verkligen. Och så var det detta med att styras av sina impulser. Igår var jag först på väg till Kerala för att hamna i hälsokosten och idag var det träningsvecka i Kanada och sen till Iran….jisses alltså. Men det roliga är att jag tycker allt är fullkomligt logiskt, som en maniker precis förstår hur väskan är sammankopplad med hur vattnet styrs i världen och att svaret på allt sitter på väggen i garderoben på jobbet….ja ni fattar, det går snabbt helt enkelt. Men det är inga underliga samband egentligen som jag ser utan mer en silkestråd som binder ihop alla influenser jag fått i livet med mina tankar om livet och jag har ju lite koppling både till Spanien och Iran. Mormor och morfar bodde i Spanien där jag tillbringade mycket tid med den spanske trädgårdsmästaren även om jag inte minns så mycket av det mer än vad mormor och mamma berättar. De släppte mig ganska fri där antar jag eftersom jag lyckades lära mig en del spanska som jag nu helt förträngt. Och sen var min dagmamma gift med en iranier och jag var där varje dag efter skolan i många år, vi bodde dessutom grannar så vi hade mycket kontakt även annars. Jag passade senare hennes barn när jag blev lite större och hon är väl den enda jag känner som har fler barn än jag har? Är det sju nu K?
Hur som helst. Vi hade tänkt ställa i ordning tomten på den sida vi aldrig är pga buller. Jag räknade bilar här en dag när jag vabbade. mellan 10.15-11.15 passerade mer än 1000 bilar, 10% av dem var tunga fordon som dubbelbussar eller långtradare. Vi ska snart beställa en bullermätning för att kunna konfrontera kommunen med. Efter det ska vi, om de väljer att ignorera oss, bygga in oss och DÅ jäklar ska jag bygga en doftande fantastisk oas där. För kan inte de skydda oss kan det vara rimligt att vi gör det själva och då ska vi gå all in! Det ska bli ”water features”, doftande fruktträd, heliotrop, lavendel och nedsänkta odlingsbäddar så man inte behöver stäcka sig för frukt utan bara plocka i midjehöjd. Det ska kanske bli något att svalka sig i eller med och färg!
Jag har redan meljat arkitekten som ritat huset och han var på och sen kanske jag frågar min andra kompis som är trädgårdsarkitekt om lite råd för man ska inte tro att man kan allt. Till ett sådant projekt behövs proffs. Jag ritar gärna ut mina visioner men sen ska de funka i verkligheten ockå och då behöver man lite vassare hjärnor än min. Ödmjukt som fasiken va!
Nu ska jag leta reda på andra delen av den här förträffliga serien och jo, ni som undrar hur det går med min hälsoresa….jag har uppfunnit ett jäkligt bra recept på pärlcouscous, jag har inte ätit vitt socker idag men tyvärr två rostade brödskivor om än med makrill och kokt ägg på…men magen är helt galet tympanistisk (google it!). Och då har jag ju ätit mer antiinflammatoriskt än på 100 år…vi fortsätter trots detta imorgon. Kroppen måste kanske acklimatiseras…?