Två dagar i rad

Trots att jag varit borta från jobbet så länge så har jag fått så fina kommentarer i mina sociala media. Det är personer som berörts av saker jag skrivit och sagt. Det gör mig både glad, stolt och lite ledsen. För jag älskar ju verkligen mitt arbete. Att lyssna på människor i nöd, försöka hjälpa och framförallt, när inga mediciner eller behandlingar hjälper…trösta och ingjuta hopp. Nu är det jag som sitter i stolen på andra sidan skrivbordet…..i munskydd as it is och försöker få fram mitt budskap. Och påfallande ofta märker jag att kollegorna, missförstår, skriver fel och inte väger in HELA bilden samt missar saker…..jag måste säga att det gör mig lite besviken.

Jag arbetar med en ständig rädsla för att göra fel, ställa till det för folk och om jag gjort det av glömska eller slarv så rättar jag till så fort jag kan och ber om ursäkt. Det senare har inte jag fått. Nån ursäkt alltså för begångna fel eller överseenden. Inte för att jag är lättkränkt, jag tar lite heder i att INTE vara det, jag fattar, folk har mycket att göra och tiden är knapp.

Att arbeta med psykiatri ger mer svängrum. Vi har oftast TIDEN även om resurserna kan vara knappa och många mår bättre bara av att få just tid av någon som lyssnar.

Men, här sitter jag, och kan inte arbeta. Och jag tänker att om primärvården inte HINNER med sitt uppdrag då har de tagit på sig för mycket. Och man kan säga nej. Faktiskt. Professionen kan höja rösten. Tänk om alla stressade husläkare visste att kravet på en specialist i psykiatri är att ta minst 4 patienter per arbetsdag..en del tar tre och de blir inte av med lönen ändå….när jag var underläkare på psyk innan AT hade jag 9 patienter på en dag om det var bokat så…..och jag tror ärligt talat inte att jag gjorde så mycket annorlunda då än jag gör nu….jag kan mer nu men det jag gör mestadels är att lyssna intresserat och bry mig…sjukskriva vid behov och ibland ge medicin, mest skriver jag listor på saker folk ska göra för att må bättre, pratar om sömn, mat, rutiner och att motionera….typ. Det har jag gjort sedan mitt första vik på psyk vintern 2010. Inte om folk är akut supersjuka då för då ska man läggas in, såklart. Men även där, fokus på att ha en normal livsföring…

Så hur kan det vara så olika? Jag fattar inte det. För att ha fyra patienter på 8 arbetstimmar…det är för mig en halvtid….tre stycken….???

Nä nu är jag bitter men ärligt alltså. Jag ogillar krav på ”produktivitet” men det är kostsamt att ha utbildade människor som rullar tummar…och sen sliter kollegor i andra specialiteter ut sig…..Det blev ett nattsuddigt inlägg pga ett meddelande jag fick. efter att jag sett en rolig romantisk komedi, Galen i Kärlek med Diane Keaton, Jack Nicholson och Keanu Reeves. Älskar dem alla tre. Så rolig bitvis. Men..jag tyckte ”fel låt vann”…lite. Men ändå, se den!

God natt!

A

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen