Men åååååå

Som sagt, böjd men inte helt bruten…Status idag. Vilopuls vid uppvaknande 56. 96 i saturation, ingen huvudvärk men ont i ryggslutet. Vid liv.

Vet ni. Idag var en sån där dag som gör att min vill gå och lägga sig vid fem. Eller. Det var igår. Jag var så trött att jag stoppade där, efter 19 ord. Sen tog det stopp. Testläsarens inledande ord om min senaste ”skapelse” bättrade på dagen betydligt och jag var tvungen att ringa mamma för att läsa upp det skrivna. Men, hon satt mitt i en film. Men tyckte jag var duktig….maken med….och en dotter…Jag tänker att de är ganska trötta på mig och mitt behov av att berätta att någon annan tycker att jag är duktig.

Jag vaknade efter en ganska bra sovd natt med denna tanke i huvudet: Tänk om jag dör snart? Tänk om jag inte hinner….Det är en återkommande tanke sedan jag insjuknade. Att tiden är knapp och att jag måste skynda så jag hinner med allt. Jag vill till exempel att det ska bli ordning i källaren, att vi ska få ordning på möbleringen (jag är inte en sådan som möblerar om alls utan vill göra rätt från början) och sen att alla påbörjade projekt ska bli klara, inte minst alla böcker jag påbörjat eller tänkt att jag ska skriva. Och en film, nej, två. Sen, om jag bara hinner tävla en gång till i livet och kanske barnen kan få bli lite äldre. Då är jag mer redo. men nu…nej, det blir för mycket alltså, ingen kan ordna upp allt så som jag tänkt.

Tidigare har jag bedömt att 120 år är vad som krävs för att hinna allt. Och få se barn och barnbarn, kanske barnbarnsbarn växa upp och kunna njuta av pension med att resa långt bort. Nu känna 90 som ett snudd på orealistiskt mål. Kanske man efter detta år ska vara tacksam om man når 80? Alla mina släktingar har blivit över 80 (utom farfar som dog för ung pga att han hade ett tryckeri och andades in blyångor och dog redan 1963, när min far var 18 han är annars en upphöjd person i vår familj då han var rolig, sportig (var med på olympiaden 1936) och spelade jazz). Jag känner stor sorg över detta och det var med blandade känslor jag tog emot ett samtal igår från en arbetskamrat som jag igår skulle ha delat arbetsplats/kontorsutrymme med på rättspsyk…..det hade inte kommit fram till schemaläggaren att jag var sjuk. De hade saknat mig men insåg att kanske mer blev gjort om vi tre inte satt vid samma bord…vi har nämligen väldigt trevligt ihop.

Hon suktade mig med att berätta vilken bra arbetsplats det var och hur man på en månad där hinner se mer än man ser under ett helt arbetsliv som psykiater….tänk va!? Jag har blivit mer och mer sugen på rättspsyk, kanske för att maken är polis? Jag vet inte men att ha att göra med verkligt sjuka människor…och försöka hjälpa (om möjligt) och ffa förstå, det är oerhört lockande. Man kanske kan jämföra det med skrubbsår kontra trippel bypassoperation. Inte ens de som man sett på psykakuten och betett sig annorlunda är sjuka i jämförelse….och där kan det gå hett till kan jag intyga. Och, som i alla fängelser, alla anser sig oskyldiga eller i detta fall friska. Ingen sjukdomsinsikt. Tänk vad utmanande att arbeta med dem….

Av någon anledning swishade detta förbi….en serie med porslin som jag inte får något grepp om. Den ska påminna om hästsport..och i detta fall jul….jag tittade lite på kollektionerna…för de hänger inte samman inbördes och jag fattar ingenting. Obegripligt ful och onödig design som inte sticker ut någonstans. Men såklart, mer följare än jag. Jag såg att en tallrik var en hommage till Damien Hirst….så märkligt. Skulle han behöva en hommage liksom…med en tallrik som på intet sätt förde tankarna till honom utan mer till Matteus fast utan sammanhanget som den keramiken ut uttjatad den än är inte all påminde om detta men lockar mer. Jag är förbluffad över att folk fortsätter att köpa ”design” av influencers. Speciellt som de oftast inte designar något själv utan bestämmer vad som ska tillverkas ut någon slags katalog och sedan produceras i fabriker som gör just sådant…massproducerar utan att ha en egen design. Jag tänker på mina duktiga designervänner…(som det visserligen går väldigt bra för) de kommer på saker, tillverkar dem för hand eller i fabrik och är genuina. Världen alltså…vrickat. Och sen klubben för inbördes beundran där alla influencers äääälskar allt som alla andra influencers gör fast de i själva verket inte ens gillar varandra…tänk er det. Att behöva gosa med folk man föraktar. Vilken mardröm.

I vilket fall, jag är fast besluten att börja arbeta så snart jag orkar vara aktiv en hel dag utan att vilja lägga mig innan tolv. När det kan få gå en ansträngande dag utan att jag behöver ligga ner med värk och att pulsen inte rusar till 130 när jag går och handlar. Februari? Mars? de väntade otåligt i vilket fall…jag med. Det var lite sorgligt faktiskt. Närmast framför mig ligger en MR-hjärna och provtagning. Jag vet inte när jag ska hinna med det riktigt, jag fick ingen instruktion heller om när var och hur jag kunde lämna blod…måste ringa om det. Och sen ska jag träffa två sjukgymnaster, husläkaren och rehabkoordinatorn innan jag vet hur våren ser ut. Och sen kom jag att tänka på innestående semester….ska man ta ut i pengar? Ska man vara LEDIG? Jag tror inte det va? Eller kanske. Det skulle kännas bättre än att vara sjukskriven faktiskt. Då skulle jag kunna göra iordning allt som kommit i oordning här…..nu. Kaffe, väcka barn, iväg åt olika håll och sen ska maken arbeta hemma. Han insåg att det var för mycket för mig igår. Jag var helt slut. Böjd, sönderkörd och bitter…trots att jag skriver otroligt underbara historier enligt N. Jag vill ha MER. Massor med MER av allt. Att vara sjuk, trött och fylld av huvudvärk passar mig illa. Jag vill flyga, högt och fritt och inte oroa mig över ekonomin…och pensionen. Vilket får mig att minnas att Allraskojarna åkte dit ganska länge…och fick näringsförbud. Det är sådant som återställer min tro på rättssystemet och som jag tror gör mer skillnad än man kan tro för vanligt folk. För att sätta dit folk för gängskjutningar….det är ju rät svårt, om nu inte nya dekrypterade chatten gör det åt polisen. Jag gillar att de åkte fast. Man ska inte stjäla! Eller köra för rött, skjuta folk, sälja knark, slå sina barn och jävlas.

När jag googlade Damien Hirst kom jag att se lite av denna ”konstnär”…konceptet verkar i stort sett vara: Ta dyra eller kända produkter/personer och avbilda på banala saker. och BAM, succé.

Medan jag ordnade med frukost lyssnade jag på P1…jag hör (föga förvånande) att hälften av hemtjänstpersonalen inte kan förstå svenska. Kan ni tänka er: Imorgon vaknar du med en stroke. Du kan inte klara dig själv, du behöver hjälp med ALLT! Och vill ha en syltmacka men får en kopp juice. Chefen i Solna(?) Elisabet Sundelin beskriver detta som en UTMANING för HENNE och hennes organisation. Men jag tycker det närmast kan beskrivas som en KATASTROF att vi inte kan se till at ha utbildad personal som sköter våra allra mest utsatta. Det är inte en utmaning. Saker som detta gör att man kanske ska tänka på kring att önska sig ett långt liv….

A

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen