Ska jag vara HELT ärlig….så vänder det sig i magen på mig. Det har gjort det länge. Jag kan inte säga exakt vad som sakvt men det liksom exploderade i och med den nedre av de två bilderna här. Det stora leendet, tatueringen, kanske det är hårfärgen. Men ett barn har dörr, en treåring, ett försvarslöst barn och allt detta sammantaget har avhållit mig från att läsa mer. Jag mår illa av blotta tanken på att barn behöver placeras om. Jag har för mycket erfarenhet av när även DET gått snett, att folk tjänar otroligt mycket pengar på att ta emot barn. Ni skulle bli förvånade om ni visste. Speciellt om man inte gör det inom kommunens ramar. men jag har också bevis på att vissa barn hamnar HELT rätt min exmakes familj har en tradition av att ta emot barn som behöver stöd och ingen kan hamna bättre men detta….helt utan att veta omständigheterna. Det reagerar jag på. Det är som att läsa nyheterna om det tredje världskriget och se glad ut eller som i filmen Don´t look up…skratta bort det faktum att katastrofen faktiskt har inträffat.
Jag vill inte veta mer, jag vill inte läsa boken och om det är så att alla pengar går oavkortat till att inget barn mer i världen någonsin blir masshandlat, visst. men jag är för luttrad än så. Någon blir rik, alltid. Sorry.
Och boken…jag har läst en del recensioner, den verkar mest handla om hur svårt fostermamman själv haft det och om alla materiella saker som den nu döda flickan fått…I rest my case.