Tabun, saker vi måste prata om.

En groda i ögonvinkeln. Den fick jag på morgonen och hann med att vara i stan, stå på fotboll och städa halva huset innan maken berättade detta. Hämnd eventuellt?

Om ni är trötta ikväll råder jag er att bara se på bilderna och läsa bildtexterna. De är lite roliga och hör egentligen inte ihop med det förvirrade resonemanget nedan!
Killen som putsar om vårt hus….han har antagligen ätit några äpplen också. (Verkligt spionämne).

Vi städar vidare. Jag skriver lista och uppmanar alla att slänga obegripliga saker. Maken trodde att den kanske satt som ett lås på något…Mm på sopstationen antagligen.

Den här katten är inte rädd om livhanken. Solar mitt i gatan och kliar sig på ryggen

På den vänstra bilden ser man att jag inte är tydlig nog i min kommunikation. Det är inte heller tillräckligt att hjälpa kläderna en bit på vägen till garderoben för maken ser dem uppenbarligen inte. Bilden till vänster illustrerar vad min make går på….Och vad som förmodligen blir något av ett problem före frukost. Jag fick även ett oroande samtal som rörde hurvida jag sett om pojkarna lekt med nässprayen. Maken har märkt av en låt säga unken doft när han sprayat sig. Idag när han i dagsljus tittade närmare var det lite brunaktigt på toppen…Månne har någon lekt doktor!?! Moahahahaha så går det när man inte tar hand om sina käraste ägodelar. (Jag tror nog inte det var det där som ni tror men det var en rolig tanke)

I förrgår började det samla ihop sig till ett ämne att skriva om. Jag blev jättenöjd. I förrgår uppmanade jag er även att dra ur kontakten och istället umgås. I lördags vid kvart i tio skrev jag första utkastet till detta inlägg och nu (söndag) sitter jag här och skriver igen när alla sover.  Att jag på lördagen satt och kastade jättestora stenar i glashus förklarar jag med att ALLA sov (och hade gjort så en bra stund medan jag gjorde chokladbollar (med hjälp av ett recept från en kokbok tryckt 1983…så jag fick leta ett tag kan man säga.) 
Min tredje dotter fyllde nämligen 13 och ska hade kalas idag hos sin far och jag hade ålagts att göra pyttesmå bollar och hallongrottor. Del ett av två slutfört på lördagkväll. Hallongrottorna gjorde jag och Frank imorse. Jag tänkte emellertid inte publicera förrän 22.00 på söndagen för jag är en person som står vid mitt ord.


Välkommen hem älskling och VAD VAR DET JAG SADE???


OK tillbaka till ämnet. I fredags hade jag en plan. Dagen efter var den bortblåst. Jag tänkte och tänkte, vad var det jag ville skriva om???? Nä, det gick inte att klämma fram så jag bestämde mig (i vanlig rationell ordning att göra något handfast…städa). Jag dammsög hallen, trappen, övre hallen, killarnas ryamatta och sen snodde jag in i vårat sovrum. DÅ kom jag ihåg, TABUN! Jag vill skriva om saker som man inte gärna pratar om. Jag tänker jättebra när jag städar. Framförallt när jag stryker, då är jag dessutom nere i källaren så störmomenten (barnen) är reducerade.

Jag kunde inte riktigt definitionen på tabu så jag slog upp det. Det kommer från Tonga och betyder något heligt man ej ska tala om alternativt något som inte passar att ta upp i sociala sammanhang. 
Jag tycker att det är ogillar heliga saker. För mig finns inget heligt utom att älska sina barn och (kanske några grejer till som Prince, Steely Dan och Fleetwood Mac. Och skandinavisk design i den högre skolan). 
Hur katten ska världen bli bättre om vi inte ska prata om svåra och ”fula” saker????

Man MÅSTE prata om saker. Det ska stötas och blötas och frågetecken ska rätas ut. Man lägger inte otäcka saker i djupa gömmor, det kommer alltid ikapp en. (Vissa saker ska man glömma som är för fasansfulla och det gör vi per automatik. Med terapi kan man sedan befria sig från det mest fruktansvärda men nu talar vi normalsvåra, tabubelagda och lite ”skämmiga” ämnen). Och fröken B…man ska heller inte sopa krossat glas under fårskinnsfällar. Det jäser visserligen inte men det multnar inte heller. Luft och ljus, det mår vi bra av. Och städning enligt samma princip.

OK tillbaka igen. Om man lägger ruttna saker på burk i ett skåp långt ned i källaren kommer det med all sannolikhet att jäsa. Det kommer bubbla och puttra och om man någon dag dristar sig till att öppna locket, ja då kan man vara rätt säker på att det exploderar på ett eller annat sätt. Att det imploderar är också en möjlighet.
Varför tar jag nu upp detta? Jo jag har både privat och på jobbet stött på människor som inte mår så bra, relationstrassel, skuldkänslor och sjukdomar.  Jag brukar dra liknelsen ovan om burken och bubblet för att de ska släppa ut skiten i tid. Gärna på mig som är en neutral person.

Ena personen var en patient. Hen mådde jättedåligt och vid flera tillfällen hade hen hotat ta sitt liv genom att hugga sig i magen. Det visste jag för det stod i journalen, och det var ju därför hen kom. Under 30 minuter av 45 givna sa hen inte ett ord om detta utan pratade om en massa tråkiga andra saker. Arbetslös, oklart civilstatus, diskriminerad, drack för mycket alkohol och en massa annat trassel.
Till slut frågade jag bara rakt ut om hen ville leva.
Stor förvåning. Hen höll upp ett finger för munnen som för att visa att sådant pratar man inte om.
Jag fortsatte att på ett lite elegantare sätt få fram hur hen såg på framtiden. Att barnen nu flyttat ut och hen ju egentligen inte ”behövdes” på samma sätt som tidigare, fingret igen och sen ett tillägg att barnen överger man aldrig. Jag andades ut. Ett bra kvitto på att hen inte tänker ta livet av sig just nu. Någon dialog om hur hen mådde på insidan kom däremot inte till stånd. Bara yttre faktorer som var röriga och tydligen gjorde att hen ville hugga sig i magen då och då. Jag ska försöka igen, jag ska fråga om och om men jag vet inte om det kommer lyckas, för att släppa ut det där mörkaste på insidan….det var inte bra. Det ska vi inte tala om.

(Jag gillar inte ordet hen men det passade här.)

Vi är ganska bra på att prata känslor här, jag upplever inte att folk tar illa upp eller håller inne med sina funderingar kring självmord eller nedstämdhet om de inte är helt bestämda för de vet att de inte ska säga något då. I sådant fall ska man bli riktigt orolig. Såklart att man kanske inte säger till arbetskamraterna över fikat att man ledsnat på livet och börjat leta efter en bra bro att hoppa ifrån, men på en psykmottagning eller hos husläkaren tror jag ändå att folk meddelar sig och framförallt på en rak fråga.

I en del kulturer är självmord så syndigt att man inte pratar om det, det är tabubelagt. Det beror antagligen på fördömande religioner. Här var det ju inte heller acceptabelt med självmord förr, ovigd jord osv. Man får istället (för att få veta om det ligger i släkten att suicidera) fråga om någon anhörig dött i en konstig olycka, sprängts av misstag, kanske fallit från en balkong…eller något liknande. Då kan man få ett svajigt svar att jooo, det fanns nog en morfar som försvann lite plötsligt i skogen eller så.
Svårt!

Jag tycker inte att man ska vräka ut sig över allt och alla om sitt känsloliv men man borde prata mer med varandra och lita på att andra orkar lyssna. Att våga fråga hur andra, som man misstänker är olyckliga, har det; och framförallt vara ärlig.
Jag tycker inte att man är konstig för att man är olycklig. Alla är mer eller mindre lyckliga vid olika perioder i livet, och så ska det vara, man ska ha ett känsloliv. Det ska bara inte styra eller förstöra ens liv. Och jag tror på fullt allvar att om man vågar berätta hur man har det, vad man är rädd för eller varit med om så släpper man ut lite av den där jäsande sörjan i lagom stora portioner. Då har man en chans att bli fri till slut. Man måste bara våga skruva lite lätt på locket. Och kanske välja ut en person man tror kan hantera detta. Folk klarar mer än man tror och att dela med sig lättar hjärtat.

Jag är trött på snack om att allt är bra när det är övertydligt att det inte alls är det. (Nu pratar vi inte jobbet här såklart). 
Jag klarar inte av det där spelet, där allt ska se så toppen toppen ut när man vet eller anar hur det ligger till egentligen.
De gånger jag får höra att något är galet och försöker jag vara konstruktiv. (Lösningsfokuserad som jag är, Mycket tröttsam egenskap).
När jag för tionde gången hör samma elegi orkar jag inte vara lika konstruktiv och lyssnande. Då tänker jag att det faktiskt är onödigt att älta samma sak femtioelva gånger. Jag orkar iallafall inte lägga min själ i något som jag inte tror kommer lösa sig.  
Då kan vi tala om vädret eller matlagning istället. Är man missnöjd och verkligen vill ha förändring då är det bara att börja förändra. Annars blir det bara gnälligt och det blir ingen gladare av. Jag gnäller ganska mycket själv känner jag, men jag har alltid nya kreativa förslag på lösningar (som oftast går åt helvette visserligen, men jag försöker iallafall;)) Och jag vet att vissa situationer är svåra att ändra. Om man till exempel sitter fast på grund av ekonomin eller så, då får man istället försöka göra det bästa av situationen och ha en långtgående plan för att klara självlivet.

Typexemplet på detta är när någon i en familj missbrukar. Missbruk är ett jättetabu. Trots att en på tio gör det, och då talar vi bara alkohol!!! (Elefanten i vardagsrummet ni vet). Ursäkter och undanflykter och överslätningar som inte hjälper någon ett endaste dugg. För om man håller på och spelar med, då blir man en del av problemet. 
Det finns hjälp att få. 
Man missbrukar nästan alltid för att man egentligen är deprimerad och det finns väldigt bra behandling mot det numera. Pudelns kärna är att våga se sanningen. Och i min värld bör man hjälpa den som inte kan hjälpa sig själv. Man måste försöka minst en gång. Mer kan man inte begära av en lekman, därefter kan man säga tack och hej och rädda sig själv. För man dras ned av att vara i närheten av missbrukare och det är livet för kort för. Nota bene att på jobbet orkar man med den femtioelfte vändan till akuten och tillbaka för det är på JOBBET och då har man en annan position. Man orkar evinnerligen egentligen och ibland får man skriva en LVM-anmälan så att patienten får lite andrum.

Jag har inga problem med att säga att jag ibland är helt under isen, att jag känner stor uppgivenhet inför mina karriärmöjligheter. Jag har ingen perfekt familj, vi bråkar och skriker titt som tätt, jag blir galen på mina föräldrar då och då, jag har misslyckats med att vara gift en gång, har valt knasiga pojkvänner och vänner ibland och jag har superdålig ekonomi. Jag är väldigt snabb, på gränsen till totalt ohämmat impulsiv (i mitt privatliv kanske därav några felval i livet?)
Det är ganska befriande att erkänna saker. Då kan man dessutom göra något åt dem! Så länge man lever i en lögn är man dömd till det där jäsande klägget i källaren.

En kompis till mig fick för många år sedan ett missfall. Det var sent och jobbigt och hon berättade för alla vad som hänt. Hon resonerade som så att då slapp hon gå och må illa utan att någon förstod. Det tyckte jag var fantastiskt klokt gjort. Igår blev jag påmind om detta igen då en annan bekant berättade om sitt missfall på ett väldigt öppet sätt. Mycket befriande för henne säkert och en massa sympatier fick hon tillbaka. Och alla förstår att hon är svag just nu och behöver lite omsorger.

Annars tycker jag att just graviditeter är så satans hemligt och tabubelagt.
Man ska vänta si och så många månader att berätta att man är gravid, man ska inte berätta vad det är för kön om man nu tagit reda på det, man ska inte köpa kläder i förtid och man ska inte berätta för mamman hur i helvete ont det gör att föda barn och hur snett det kan gå på bara några minuter. Inte undra på att obstetriker och gynekologer är de mest anmälda läkarna. 

Sista gången jag skulle föda frågade barnmorskan om förlossningsbrev. Jag har kanske hävt ur mig detta tidigare…Men jag vägrade skriva något så korkat, jag vet att allt kan ändras när som helst och jag gör mig inga illusioner om hur fantastisk en förlossning kan vara. Alla mina sexförlossningar har varit åt helvete på ett eller annat sätt. Nummer ett och nummer sex står ut som de värsta. Och sista gången var jag väldigt övertygad att nu är det nog. NOG! 
Alla överlevde och jag firade julafton 10 timmar senare med familjen. För på sjukhuset stannar jag inte som patient en minut mer än jag måste. På frågan om jag kissat (som man alltid får) svarar jag alltid JA även om jag inte kissat alls och inte känner för att närma mig en toalett på hundrafemtio år. Jobbar jag är det en annan sak, då älskar jag sjukhus.

Under alla mina förlossningar har jag upplevt att jag inte fått höra allt. Personalen säger lugnande saker och säger 
hur duktig jag är och en massa annat skit som jag bara bli arg av. Jag märker ju att allt inte är bra eftersom fler och fler människor kommer in i rummet och jag får mer och mer mediciner. Kommer sedan en förlossningsläkare in i rummet…ja då går jag helst hem. Om någon bara kunde säga till mig : -Anna, barnet verkar inte må bra,det ser ut som om det kommer behövas ett klipp, en sugklocka och antagligen kommer du svimma av blodförlusten. Vi är lite oroliga men vi gör så här nu…Då skulle jag bli lugn. Jag hatar att se hur folk snor sig, börjar pilla med bastester för att göra blodgruppering (inte på förlossning den gången för då är det ju alltid gjort innan) som om jag inte fattar att de funderar på att fylla på med blod!?! WHY? 
Jo jag hajjar att man inte vill skrämmas men på mig fungerar det omvänt. Jag vill för helskotta veta vad ni gör med mig, jag vill ha kontroll och har jag inte det blir jag väldigt orolig. Ärlighet och uppriktighet TACK! Och behandla mig inte som en idiot. Tack!



Idag hamnade jag på DN och såg vårt lands största etikettguru. Frågan rörde vad man får tala om. Jag såg bara ett inslag för jag hann inte med mer men det är klart och tydligt att jag inte skulle passera nålsögat. Barn/barnlöshet/graviditet ska man inte fråga om. Nej det är känsligt. Det vill man hålla för sig själv. Stor sorg alltså—inte nämna. Lön, det skulle man heller inte fråga om (vilket jag tycker borde vara en självklarhet på en arbetsplats för då fåt alla kvinnor veta hur mycket mer männen tjänar!). Sen skulle man inte heller prata om partners…Nä det kanske man inte behöver göra för det är kanske SUPERHEMLIGT om man råkar vara kär i en gift person, eller vilja vara singel (GUD SÅ KONSTIGT) eller att partnern just brann upp i sommarstugan. Man ska vara behaglig och inte röra upp känslor. Elegant och sval…det var sådana kvinnor som sökte upp Dr Munthe (som för övrigt inte ens var läkare, avlade aldrig examen men blev livmedikus…) och diagnosticerades med Colon irritabile….Hahahaha jag är ju knäpp. Vilka associationer!! Jag hoppas ingen psykdoktor läser detta (Signe, Carro och mamma undantagna för ni känner ju mig;))

Jag hörde någon gång att föräldrar till barn som tagit livet av sig inte ville annat än att prata med andra om det oerhörda i att ens barn varit så bottenlöst olyckligt att det valt att dö. Att många av dessa barn inte sagt ett ord till sina föräldrar om att de inte ville leva för de led så bevisar väl min tes. (Det skulle väl egentligen ha räckt att jag skrev detta. Tänk vad med tid vi alla kunde sparat om jag kommit på detta i början av stycket!?!) För vi måste PRATA med varandra och vara ÄRLIGA. Då kan vi lösa saker.

Vi är alla olika. Jag gillar öppenhet, blir inte rädd av fakta. Skäms inte för så mycket, jag har lagt av med det. För skäms det gör bara fel personer. Det är inte så utvecklande heller. Jag kör den skruttigaste bilen av alla jag känner, jag har knappt råd att laga den om den går sönder.
Jag är ganska dålig på att föda barn också. Meningslösa värkar som inte får ut någon unge utan hjälp utifrån. Jag hade dött på savannen i min ensamhet om jag bodde i Afrika sannolikt. Ett evolutionärt misslyckande som ändå förökat sig sex gånger. Jag tror att jag är stresstålig men får faktiskt huvudvärk på helgerna och har ont i axlarna…här måste jag bli lite ärligare med mig själv. Men det strider mot min självbild av att jag klarar allt. Så nu vet ni det. Fast ni hör ju att jag har sjukdomsinsikt. Hu vad mycket ärlighet på en och samma gång.

Summan av kardemumman var kanske svår att få grepp om här…

Jag försöker med detta: Var ärlig mot dig själv och dina nära. Mår du själsligt illa, ring en vän (eller en läkare), älska sanningen och var snäll mot dina medmänniskor! Lyssna på goda råd och ta dem! Och använd all bedövning du kan få när du föder barn!!!!


Klockan är ännu ej 22….men va fan, jag kör ändå!





2 svar på “Tabun, saker vi måste prata om.

  1. Vad bra du skriver! Jaaa vi måste våga prata om saker och vi måste våga fråga de där tabubelagda frågorna. Visserligen är det en balansgång det där, man vill ju inte trampa någon på tårna.
    Så befriande att höra någon berätta så uppriktigt om sina graviditeter och förlossningar också.
    Ha det gott!

  2. Hej Miss Khaos, Tack! Vad glad jag blir. De svåra frågotna måste luftas. Att stänga in och lägga locket på gör att det jäser. man ska sticka hål i varbölder!

    Fortsatt trevlig helg!

    Kolla in sommarens inlägg där jag ”krigar med maken” Slutar med Les jeux sont faites typ…

    Anna

Kommentarer är stängda.

Skriv din sökning ovan och tryck enter för att söka. Tryck escape för att avbryta.

Tillbaka till toppen