För att vara en person med synnerligen välutvecklad dödsångest kommer här ett inlägg som handlar uteslutande om döden och min egen begravning.
Astrid Lindgren inledde var dag i slutet av sitt liv med att ringa sin syster. Det första de sade till varandra var döden, döden döden och så var det avklarat.
Idag begravdes min ingifta faster. Det var ingen rolig tillställning, begravningar är ju sällan det. Hon dog i förtid på grund av sjukdom, inte jätteung men hon hade definitivt inte levt klart. Prästen malde på och talade om hur kort livet är och att man ska ta vara på det. Han tog som exempel att ett nyfött barn kan ha 14 timmar att leva eller 70 år….jag vet inte men det kändes inte helt passande. Jag satt bredvid min farbror och kände hur jag blev lite arg, det enda positiva med det var att jag inte störttjöt. Jag brukar gråta väldigt mycket av begravningar annars. Orden som lästes över henne borde varit mer personliga eller möjligen tröstande.
Det hade varit bättre att få höra något om hennes liv, saker som hon varit med om, roliga resor, dolda talanger eller prestationer. Kanske något om hur hon och min farbror träffades, om hur hon för första gången föll för Giacomettis skulpturer eller något. Att få ytterligare ett minne att bära med sig som jag nu aldrig kommer få möjlighet att höra. Skuldkänslor för att man inte lever livet fullt ut, det hade jag kunnat vara utan.
För Inger tog ut svängarna. Hon reste i hela världen, åkte skidor, gick på konstutställningar, konserter, hade många vänner och var intresserad av massor med saker.
Nu är min farbror ensam hemma. Han ska lära sig att sova själv efter 40 år.
Han ska åka skidor med oss i vinter har vi bestämt. Alla ska med, mamma, pappa, brorsans familj, Lennart och vi. Det ska bli underbart. Min farbror som snart fyller 82 kommer ha hetaste skidbrillorna iallafall. Jag köpte dem till honom i julklapp när han fyllde 80 för då skulle de till Kanada och åka skidor, han och 25-åringarna tar helikopter upp för att få bästa pudret! Han är väldigt cool alltså!
Det var min farbror som lärde mig och lillebror att åka skidor. Fast egentligen lärde jag och brorsan oss det själva för han blev magsjuk i Storlien och låg på hotellrummet och var dålig.
Ett annat år åkte vi tillsammans till Zell am Zee. Det var min och brorsans första resa till Alperna, då åkte vi i backarna alla fyra. Det var flera av deras vänner med på den resan och jag träffade två av dem idag. Det var ett varmt återseende.
Jag minns att Inger hade pjäxor av märket Lange. De var superexklusiva antar jag för de var gjutna efter hennes fot och ben. Sådant är ju ganska vanligt nu men då, i mitten av 80-talet var det minsann inte det.
Jag hade önskat att jag sagt något om hur Inger påverkat mig i livet. Hon hade mycket bra smak till exempel. Alltid välklädd, urfina ovanliga smycken och deras hem var en smakfullt sammansatt miljö med tidlösa saker. Deras kaffebord har jag fått ärva och det är det finaste bord jag vet. Hon var också en riktig kulturtant, fast hon gillade inte tantdelen av detta epitet. Det är nog bara kul att kallas tant när man är under 50 tror jag…Hon var en mycket behaglig person helt enkelt med mycket kunskaper om många skilda ting. Lagade god mat gjorde hon också.
På vägen hem från begravningen gick jag med min bror, svägerska och Lennarts lilla fjälla, Tylla (6 mån ganska precis). Jag sa till dem att när jag dör ska det vara fest. Är man nykter på väg hem vänder jag mig i graven. Några tårar går bra men mest ska det vara skratt och bra musik. Gärna disco, ingen techno för då vrider jag mig igen.
Det har varit några dödsfall i min närhet på sista tiden, en av mina nära vänners vänner som jag var bekant med dog i sviterna av en spridd bröstcancer. För ung och lämnade ett barn efter sig. Jag var inte på begravningen men fick höra att det var ett himla drag, champagnen flödade! Att vara bakis efter en begravning är något nytt för mig och trots att jag jobbar med att reducera alkohol och drogers negativa effekter tilltalade detta mig.
I förra veckan damp en festinbjudan ned hos mina föräldrar. Det var en vän och kollega till dem som även jag och ovanstående nära vän kände. Han hade gått ur tiden oväntat och med flaggan i topp. I inbjudan följde en bild på honom med en glad min och renhorn på skallen. Mycket likt hur han var i livet. Alla som ville var välkomna och de ville särskilt höra roliga anekdoter från hans liv.
Jag kunde inte följa med för halva familjen var sjuk men föräldrarna gick.
Det visade sig att han för några veckor sedan fått besked om sin sjukdom och att det skulle bli ett snabbt förlopp. Han styrde därför blixtfort ihop en dunderfest, spelade in ett tal till alla gästerna där han avslutade med att säga han tyvärr inte kunde närvara för han var död.
Noll sentimentalitet enligt min mamma. Hon hade skitkul. Bilder från hans liv låg framme för beskådan med en del av gästerna på, hans barn på bild i vårt franska sommarhus osv osv.
Det var artister som sjöng och sen blev det dans. Hans dotter hade spelat in en tio timmar lång film där han berättade om sitt liv och den kunde man ställa sig på kö för att få låna hem och titta på.
Han var en mycket annorlunda och härlig person som många människor kommer att sakna. Jag minns en gång när jag skulle skjutsa honom någonstans i stan när vi jobbade ihop. Han ville köra och jag var helt livrädd. Han var helt vild i trafiken och tittade på allt annat än vägen. Han sa att jag borde ha en automatlåda för då kunde man ägna sig åt annat än att växla när man körde. Nästa gång körde jag.
Han berättade också att på nätterna är det dumt att sova för då syns ju stjärnorna….Han låg då med barnen på taket och spanade i stjärnkikare om jag inte minns fel. Gifte sig med samma kvinna två gånger gjorde han också, han gillade bröllop sa han.
Vi reste en gång till USA tillsammans. Vi var ett stort gäng och hade väldigt kul. Det var en konferens i Colorado som var målet men vi tog en större tur och hamnade vid ett tillfälle i Durango. På det lilla västerninspirerade hotellet fanns en godismaskin, ni vet en sådan man stoppar en slant i trycker på en knapp och duns har man en kexchoklad i facket. I lobbyn fanns en sådan och vi stod där några stycken för att handla. En peng lades i och då händer det som man drömmer om som barn. Hela alltet rasslar ned!!! Vad är oddsen på det? Vi plockade snabbt på oss det vi ville ha men det var så mycket att vi inte kunde bära allt. Inga problem vår vän hämtade sin sportbag och fyllde den med mars, snickers och milky way. Den hade han i knät och åt mycket systematiskt upp allt under resans gång.
En dag skulle vi forsränna i Coloradofloden. Jag hade en ring på ett finger som satt lite löst så jag flyttade den till ett annat finger. Det var inte så smart. När vi skulle rasta hade fingret nedom ringen en onaturlig färg och var väldigt svullet. L (som detta handlar om) tog resolut tag i min hand och började pressa blodet tillbaka upp mot ringen. Det gjord så ont att jag höll på att svimma och det tog ett bra tag men han gav sig inte. Jag sjöng Här kommer Pippi Långstrump hela tiden för att inte bli fullständigt galen. Det gick bra. Både ringen och fingret har jag kvar,
Under hela resan hade han en cowboyhatt på sig för man ska ta sedan dit man kommer. Vi var på finrestauranten Akvavit i NY också. Då beställde jag en räkcoctail. Jag tog coctailen, L tog räkorna. De var influgna från Skagen och jättegoda intygade han. det var säkert sant. Vid ett tillfälle over there skulle han fota wyatt Earps grav. Han backade och backade för att få med hela och vips hade han trillat baklänges ned i en för tillfället öppen och nygrävd grav. Sådan var han, helt fantastiskt rolig, galen och begåvad. Han är väldigt saknad av många men jag resonerar så att man är inte riktigt död förrän man är glömd och en sån här kille glöms inte bort i första taget.
Jag hoppas att detta blir en trend i vårt samhälle för att höra på malande prällar om hur det finns mening med döden och guds famn, evigheten och allt det där……det orkar jag bara inte med.
Avslutningsvis:
Till dem det berör. Om eller när jag dör ska jag begravas i en kista i Lindesbergs skogskyrkogård för där har vi en bra deal på familjegraven (min farfars far var begravningsentreprenör och fick kontrakt på 500 år där). Jag vill att det serveras rosa champagne, chokladdoppade jordgubbar, parmesaninbakade hasselnötter, gryére och sourcream & onionchips till entrén. Sen Ceasarsallad med riktigt stora parmesanflagor, ordentliga krutonger (inte köpe, de är värdelösa!). Till detta vitt bordeauxvin, gärna Hostens Picant. Grand dessert till efterrätt som ska innehålla minst creme brylé, halloncoulis, chokladfondant, passionsfrukt, knäckigt flarn och kanske inkokta vaniljpäron…..Till detta en supersöt Monbacillac. Kaffe med mjölk & cigarr och kanske lite Amarula Cream.
Dans med 70-, 80- och 90-talsmusik. Ingen rap eller techno tack det går inte att dansa till. Korv till vickning och då måste det finnas Skagenröra, rostad lök och Johnnys söta starka senap till.
Sen ska barnen inte tjafsa om arvet. Jag minns att min mormor var förbannad över en porslinshund som hennes syrra tog någon gång för 50 år sedan och hon egentligen skulle haft…Barn!!! Antingen säljer ni allt och delar lika eller så får ni säga till i förväg vad ni vill ha så fördelar jag för att träta om materiella ting det är bara för galet!
Tack och hej och gå inte till kyrkogården och hälsa på eller få ångest för att ni inte hinner dit. Tänd istället ett ljus ibland när ni saknar mig och tänk på nåt galet jag gjort. Inte det om latexen bara för har vi redan hört.
Foto Karin Foberg ur boken som ej blev av, grand dessert som jag gjort! |